Det tycktes mig, som om jag såg människor stå och göra i ordning rep.
Andra stodo och sysslade med hästar; andra smidde tänger; andra byggde en galge. När jag såg detta, visade sig en jungfru, som såg ut att vara bedrövad, och hon frågade, om jag förstod detta. Jag svarade, att jag icke förstod det.

Hon sade då: »Allt det, som du här sett, är det andliga straff, som beredes åt dens själ, som du känner. Repen äro till för att binda den häst, som skall släpa hans själ. Tängerna äro till för att stympa hans näsa, ögon, öron och läppar, och galgen för att hänga honom i.»

När jag bedrövades häröver, sade jungfrun: »Var icke bedrövad! Ännu är det nämligen tid: han kan, om han vill, sönderslita repen, kasta omkull hästarna, smälta ned tängerna såsom vax och bryta ned galgen. Och om han får en riktigt brinnande kärlek till Gud, skola dessa plågotecken bliva honom till den största heder. Repen, varmed han föraktligen borde bindas, skola då förvandlas till gyllene bälten; i stället för de hästar, med vilka han borde släpas genom gatorna, skola änglar sändas honom, vilka föra honom inför Guds åsyn; i stället för de tänger, varmed han smädligen borde stympas, skall åt hans näsa en ljuvlig vällukt skänkas, åt hans mun en härlig smak, åt hans ögon den fagraste syn och åt hans öron den mest smekande melodi.»