Hör nu, vad mina ovänner göra och hur det skiljer sig från det som mina vänner fordom gjort. Mina vänner, de gingo in i kloster av klok fruktan och gudlig kärlek. Men de, som nu äro i klostren, de gå ut i världen av högmod och vinningslystnad; de följa sin egen vilja och göra vad som är behagligt för deras kropp. Därför är det rättvist, att de, som dö i en sådan vilja, icke känna eller erhålla den himmelska glädjen utan i stället den evärdliga pinan i helvetet. Du bör även veta, att de klostermänniskor, som mot sin egen vilja tvingas att bliva föreståndare men bliva det av gudlig kärlek, de skola icke räknas till samma antal.

Och de riddare, som fordom buro vapen, voro beredda att giva livet för rättfärdigheten och utgjuta sitt blod för den heliga tron; de hjälpte fram dem, som behövde det, till rättvisan, och undertryckte och förödmjukade de onda. Men hör nu hur förvända de äro. Nu behagar det dem mera att dö i krig för övermods och vinningslystnads och avunds skull enligt djävulens ingivelser än att leva efter mina bud för att vinna den eviga glädjen. Därför skola alla, som dö i en sådan vilja, få lön genom en rättvis dom, d. v. s. till lön skola de givas åt djävlarna och för evigt vara förenade med dem. Men de, som tjäna mig, skola undfå lön med den himmelska härskaran i evighet.»