Kristus talar till bruden: »Av två andar ingivas och ingjutas tankar och ingivelser i människornas hjärtan, nämligen av en god och av en ond ande. Den gode anden råder människan att tänka på det framtida himmelska och att icke älska det timliga. Den onde anden råder människan att älska det synliga, gör att synden ser lätt ut, sänder svagheter och sätter svaga människors exempel till förebild. Se, jag vill i bild beskriva för dig, huru de båda andarna upptända den drottningens hjärta, som du känner och om vilken jag förut talat med dig.

Den gode anden ingiver henne dessa tankar: Rikedomar äro mödosamma, världslig ära såsom vind, köttsliga njutningar såsom en dröm, glädjen förgänglig och allt världsligt fåfängligt; däremot är domen oundviklig och plågaren mycket svår. Det synes mig därför mycket hårt att avlägga sträng räkenskap för förgängliga rikedomar, att skörda andlig vanheder för fåfänglig vind, att uthärda lång bedrövelse för en kortvarig förnöjelse och att avlägga räkenskap för honom, som känner allting innan det blir till. Fördenskull är det tryggare att lämna mycket och sålunda hava mindre räkenskap att avlägga än att insnärjas i mångahanda och behöva avlägga en lång och mödosam räkenskap.

Den onde anden ingiver henne däremot sådana tankar: Låt dylika tankar fara, ty Gud är mild och blidkas mycket lätt. Äg frimodigt det goda och giv frikostigt vad du äger. Du är ju född till att hava rikedomar, och rikedomar ha givits dig för att du skall bli prisad och giva åt den som begär av dig. Men om du lämnar dina rikedomar, måste du tjäna dem, som nu tjäna dig, din ära blir mindre och din försmädelse större. Den fattiga människan vandrar nämligen utan hugnad. Det är svårt för dig att vänja dig vid nya seder, att kuva ditt kött med främmande vanor och leva utan betjäning. Håll därför fast vid den ära du tagit emot, lev kungligt efter ditt stånd och sköt ditt hus på hedersamt vis. Om du förändrar din vandel, skall du bli tadlad för ostadighet. Fortsätt att leva så som du börjat, så blir du ärorik inför Gud och människor.

Åter ingiver den gode anden sina råd i denna drottnings själ, i det han säger: Jag vet två ting vara eviga, nämligen himmelen och helvetet. Den, som älskar Gud över allting, skall ej ingå i helvetet, men den som icke älskar Gud skall icke komma till himmelen. På vägen till himmelen gick den människovordne Guden själv fram och bekräftade den med tecken och med sin död. O hur ärorikt är icke det himmelska, hur bitter är icke djävulens elakhet och hur fåfängligt är icke det jordiska! Denne Gud åtföljde hans moder och alla helgon, vilka hellre ville utstå alla kval och mista allting, ja t.o.m. föraktade sig själva för att icke gå miste om det himmelska och eviga. Därför är det tryggare att lämna ära och rikedomar i rätt tid än att hålla fast vid dem ända till slutet, ty det kan hända att man glömmer bort minnet av synderna när smärtan tilltager på det yttersta. Och då skola de, som icke bekymra sig om min frälsning, roffa åt sig vad jag samlat.

Djävulens ingivelse genmäler däremot: Låt bli att tänka så! Vi äro svaga människor; Kristus däremot är Gud och människa. Vi få icke jämföra våra gärningar med helgonens, vilka ju hade större nåd och vänskap med Gud. Det är tillräckligt för oss att hoppas på himmelen, leva på vårt svaga vis och gottgöra våra synder med allmosor och böner. Barnsligt och dåraktigt är det att börja på med något ovanligt och så ej kunna fullfölja det.

Ånyo svarar den goda ingivelsen: Jag är ovärdig att liknas vid helgonen. Dock är det mycket tryggt att så småningom arbeta sig fram till fullkomligheten. Vad skulle hindra mig att gripa mig an med det ovanliga? Gud är ju i stånd att giva hjälp. Ofta händer det, att någon fattig man följer en mäktig och rik herres väg. Och ehuru den förnäme herrn kommer fortare fram till härbärget, får njuta en kräslig kost och vila i en mjuk säng, så kommer dock den fattige fram till samma härbärge, ehuru senare, och får smaka kvarlevorna av den förnäme herrns måltid - detta hade han ej fått, om han icke följt dennes väg och uppsökt hans härbärge. Så säger jag även nu, att ehuru jag är ovärdig att liknas vid helgonen, vill jag dock slå in på den väg de valt för att åtminstone få del av deras förtjänster.

Det är nämligen två ting som oroa mitt sinne. För det första att högmodet får makt med mig, om jag stannar i mitt fädernesland. Kärleken till mina fränder, som bedja om hjälp, nedtrycker min håg. Överflödet på tjänstefolk och kläder vållar mig besvär. Därför är det behagligare och rådligare för mig att stiga ned från högmodets säte och ödmjuka min kropp med en pilgrimsfärd än att stanna kvar i mitt ärofulla stånd och hopa synd på synd. För det andra plågas jag av folkets fattigdom och rop på hjälp; jag borde bistå det men ligger det i stället till last med min närvaro. Därför är mig ett gott råd av nöden.

Den onda ingjutelsen och djävulska ingivelsen svarar: Att begiva sig på pilgrimsfärd tillkommer blott den ostadige. Barmhärtigheten är dock välbehagligare för Gud än offer. Om du reser ut ur ditt fädernesland, komma vinningslystna människor, som hört talas om dig, att plundra dig och taga dig till fånga. Så skall du i stället för frihet få erfara fångenskap, i stället för rikedom fattigdom, i stället för heder vanheder, i stället för maklig vila oro och bedrövelse.

Den gode anden kommer nu med denna ingivelse: Jag hörde talas om en, som blev tillfångatagen och satt i tornet och som kände större tröst i fångenskapen och mörkret än han någonsin rönt i sitt överflöd och sin timliga hugnad. Om det därför behagar Gud att sända mig bedrövelse, så skall detta lända mig till större förtjänst. Gud är ju mild till att trösta mig och redobogen att bistå, framför allt om jag lämnar mitt land blott för mina synders skull och för att vinna Guds kärlek.

Den onda ingjutelsen och djävulska ingivelsen svarar ånyo: Om du är ovärdig att få tröst av Gud och om du varit otålig när det gällt fattigdom och ödmjukhet, då kommer du att ångra den stränghet du ålagt dig, ty du kommer att hava en stav i handen i stället för ring, en simpel duk på huvudet i stället för krona och en tarvlig säck i stället för purpurskrud. Den gode anden svarar: Jag har hört, att den heliga Elisabet, prinsessa av Ungern, uppfödd i veklighet och förnämt gift, uthärdade stor fattigdom och försmädelse men fick större tröst av Gud i fattigdomen och en härligare krona än om hon stannat kvar i all världslig ära och hugnad.

Åter viskar den onda ingivelsen: Vad skall du göra, om Gud lämnar dig i händerna på män, som våldtaga din kropp? Månne du då kan härda ut av blygsel? Måste du icke då otröstligen sörja över din envishet och hela din släkt skämmas och sörja? Och då kommer du förvisso att känna otålighet och ängslan i hjärtat och bliva otacksam mot Gud. Du kommer rentav att önska dig döden. Månne du kan våga visa dig, när du blivit så utskämd i allas mun?

Den goda tanken svarar åter: Jag har hört av skrifterna, att den heliga jungfrun Lucia blev bortförd till en bordell, men hon var ståndaktig i tron, förtröstade på Guds godhet och sade: Huru mycket än min kropp våldföres, är jag dock jungfru, och min krona skall fördubblas. Och Gud såg hennes tro och bevarade henne oskadd. Sålunda säger jag, att Gud, som icke låter någon frestas över förmågan, skall bevara min själ, min tro och min vilja. Jag anförtror mig alltså helt åt honom. Ske hans vilja med mig!

Emedan denna fru ansättes av sådana tankar, vill jag förmana henne till tre ting. För det första att hon drager sig till minnes, till vilken ära hon är utvald. För det andra vilken kärlek Gud bevisat henne i hennes äktenskap. För det tredje hur nådigt hon blivit bevarad i denna dödlighet. Vidare vill jag varnande påminna henne om tre ting. För det första att hon skall avlägga räkenskap inför Gud över hela sitt timliga gods, ja t.o.m. över den minsta skärv, hur hon lyfte den och gav ut den. För det andra att hennes tid är mycket kort och att hon icke vet ordet av förrän hon skall dö. För det tredje att Gud icke skonar härskarinnan mer än tjänarinnan.

Därför råder jag henne till tre ting. För det första att ångra det hon begått och göra fruktbar bättring för sina biktade synder samt älska Gud av hela sitt hjärta. För det andra råder jag henne att förståndigt undfly skärseldsplågan. Ty liksom den, som icke älskar Gud av hela sitt hjärta, är värd ett stort straff, så är den, som icke gör bättring för sina synder ehuru han kan det, värd skärselden. För det tredje råder jag henne att för en tid lämna köttsliga vänner för Guds skull och för att undgå skärseldsplågan begiva sig till en plats, där det finns en genväg mellan himmel och död, eftersom där finnas avlater (d. v. s. räddning för själarna), som heliga påvar givit och Guds helgon utverkat genom sitt blod.»