Kristus beskriver för bruden, hur kroppen kan liknas vid ett skepp och världen vid ett hav, hur viljan är fri att föra själarna till himmelen eller till helvetet och hur jordisk fägring kan jämföras med ett glas.
Kapitel 44

Guds Son talar: »Hör, du som längtar till hamnen efter världens stormar! Ingen, som är på havet, behöver frukta, om den är med honom, som kan förbjuda vindarna att rasa, som befaller allt timligt, vilket vill tillfoga skada, att vika hädan och de hårda skären att mjukna och som kan befalla stormvågorna, att de föra skeppet till den lugna hamnen. Somliga i världen äro såsom ett skepp, i det de föra sin kropp över världens vågor, till tröst för några och till bedrövelse för andra, ty människans fria vilja leder några själar till himmelen och andra till helvetets djup. Den vilja, som intet innerligare åstundar att höra än Guds heder och som icke åstundar att leva för något annat än att tjäna Gud, den viljan behagar Gud, och hos en sådan vilja förbliver Gud gärna, i det han avvärjer alla själens vådor och oskadliggör de skär, bland vilka själen ofta svävar i fara. Men vad äro skären om icke ond åstundan?

Det är ju angenämt att betrakta världens rikedomar och äga dem, att glädjas åt sin kropps heder och att smaka det som förnöjer köttet. Genom sådant svävar själen ofta i fara. Men när Gud är i skeppet, då mjuknar och upplöses allt detta och själen försmår allt detta, ty all kroppslig och jordisk fägring är lik ett glas, som utanpå är målat men inuti fullt av jord och som, när det sönderslagits, icke har större nytta än den svarta jorden, vilken icke skapats för att människan skulle äga den till annat ändamål än att kunna köpa sig himmelen för den. Varje människa, som icke har större behag i att höra sin egen eller världens heder än ont och skadligt väder och som späker alla sin kropps lemmar samt avskyr sitt kötts nedriga lusta, kan alltså tryggt vila och med glädje vakna upp, ty Gud är med henne i varje stund.»