Kristus beskriver för bruden, hur kroppen kan liknas vid ett skepp och världen vid ett hav, hur viljan är fri att föra själarna till himmelen eller till helvetet och hur jordisk fägring kan jämföras med ett glas. |
Kapitel 44 |
Guds Son talar: »Hör, du som längtar till hamnen efter världens stormar! Ingen, som är på havet, behöver frukta, om den är med honom, som kan förbjuda vindarna att rasa, som befaller allt timligt, vilket vill tillfoga skada, att vika hädan och de hårda skären att mjukna och som kan befalla stormvågorna, att de föra skeppet till den lugna hamnen. Somliga i världen äro såsom ett skepp, i det de föra sin kropp över världens vågor, till tröst för några och till bedrövelse för andra, ty människans fria vilja leder några själar till himmelen och andra till helvetets djup. Den vilja, som intet innerligare åstundar att höra än Guds heder och som icke åstundar att leva för något annat än att tjäna Gud, den viljan behagar Gud, och hos en sådan vilja förbliver Gud gärna, i det han avvärjer alla själens vådor och oskadliggör de skär, bland vilka själen ofta svävar i fara. Men vad äro skären om icke ond åstundan?
|