Jag såg en man, vars ögon voro utrivna men dock hängde ned på kinderna med två senor. Han hade öron som en hund, näsa som en häst, mun som den vildaste varg; hans händer voro som de största älgklövar, och hans fötter som gamklor. Jag såg också en kvinna stå bredvid honom. Hennes hår var som ett törneris, hennes ögon befunno sig i nacken, hennes öron voro avskurna, hennes näsa var full av var och röta, hennes läppar voro såsom ormtänder, i tungan fanns en giftgadd, händerna voro såsom två rävsvansar och fötterna såsom två skorpioner. När jag såg detta (jag var då icke försänkt i sömn utan vaken), sade jag: »O vad är detta?» Och strax talade till mig en ljuvt klingande röst, som var så trösterik, att all min rädsla försvann.

Den sade: »Du, som ser detta, vad tror du att det är?»
Jag svarade: » Jag vet icke, huruvida de, som jag ser, äro djävlar eller vilda djur, tillhörande en dylik vilddjursstam, eller människor, skapade så av Gud».

Då svarade rösten mig: »De äro icke djävlar, ty djävlarna hava icke kroppar, som du ser dessa hava. De äro icke vilddjur utan framgångna av Adams stam. Men de äro icke heller skapade på detta sätt av Gud, utan de framträda inför Gud i detta vanställda skick, som djävulen givit deras själar, och för dina ögon tar det sig kroppsligt ut. Jag skall emellertid yppa dig den andliga innebörden därav.

Mannens ögon synas dig vara utrivna och hängande i två senor. Med de två senorna skall du förstå två ting: för det första att han trodde att Gud lever i evighet, för det andra att han trodde att hans egen själ skulle leva för evigt efter kroppens död, antingen i det goda eller i det onda. Med de två ögonen skall du förstå två andra ting: för det första att han borde ha betraktat hur han kunde undgå synden, för det andra hur han skulle förverkliga goda gärningar.

Dessa båda ögon äro utrivna, ty han gjorde icke sina goda gärningar av åstundan efter den himmelska härligheten och undflydde icke synden av rädsla för helvetets pina. Han har också hundöron, ty liksom hunden icke aktar på sin herres eller någon annans namn så mycket som på sitt eget namn, om han hör detta uttalas, så brydde sig icke heller denne så mycket om Guds namns ära som sitt eget namns ära. Han har också näsa som en häst, ty liksom hästen finner behag i att lukta på den träck han utsläppt, så föreföll det denne ljuvligt att, sedan han begått synden som inför Gud är avskyvärd träck, tänka på dess stank. Han har vidare mun som den vildaste varg.

Ty fast vargen har sin mage och sin mun fyllda med det som han sett önskar han ändå uppsluka det, som han med sitt öra uppfattat vara levande. Så var det ock med denne, ty om han hade ägt allt vad han skådat med ögonen, skulle han ändå ha åtrått det, som han hörde andra äga. Han har även händer som de starkaste älgklövar. När älgen blir vred, river han med sina klövar sönder det djur, som han rår på, och i sin häftiga vrede bryr han sig icke om vart inälvorna eller köttet fara, om han blott kan beröva det andra djuret livet. Så var det ock med denne, ty då han var vred, brydde han sig icke om, att hans oväns själ for till helvetet eller hur hans kropp plågades i döden, om han blott kunde beröva honom livet. Han har till sist fötter som en gam. När gamen håller någonting i klorna som han vill äta, kramar han ihop foten omkring det så kraftigt, att foten mister sina krafter av smärta, och han låter så det som han höll falla, som om han icke visste om det. Så var det ock med denne, ty det som han hade med orätt, det ville han behålla ända till döden, då han miste alla sina krafter och nödgades släppa det.

Kvinnans hår såg ut som törneris. Med det hår, som växer uppe på hjässan och pryder människans ansikte, betecknas den vilja, som varmt åstundar att täckas den högste Guden. En sådan vilja pryder själen inför Gud. Men emedan denna kvinnas vilja är att allra mest behaga denna världen, ja mer än den högste Guden, ser hennes hår ut som törneris. Hennes ögon befinna sig i nacken, ty hon vänder sitt sinnes ögon bort från det som Gud i sin godhet bevisat henne, då han skapade henne, återlöste henne och nyttigt sörjde för henne på olika sätt, men betraktar oavvänt det förgängliga, från vilket hon för varje dag måste avlägsna sig allt mer, till dess det helt försvinner från hennes blick. Hennes öron te sig avskurna andligt sett, ty hon bryr sig icke alls om att höra det heliga evangeliets lära eller predikan.

Hennes näsa är full av röta, ty liksom den ljuva vällukten genom näsan på behagligt sätt drages upp till hjärnan på det att hjärnan måtte få styrka därav, så drager denna kvinna genom sina begärelser allt det, som behagar och styrker den för förruttning utsatta kroppen, på lystet vis till förverkligande. Hennes läppar sågo ut som ormtänder, och i tungan fanns en giftgadd. När ormen hårt pressar samman sina tänder för att skydda gadden, så att den ej genom någon tillfällighet måtte brytas, så flyter smuts ned från hans mun i tänderna, eftersom munnen och tänderna äro åtskilda till platsen. Likaså sluter denna kvinna sina läppar för den uppriktiga bikten, för att hon ej måtte bryta av syndens förnöjelse, som är en giftig gadd för hennes själ, och dock framträder syndens smuts uppenbart inför Gud och hans helgon.

Jag talade förut med dig om förkastelsedomen över ett äktenskap, vilket ingåtts emot Kyrkans förordningar. Nu skall jag fullständigare underrätta dig om dessa makar. Du såg ovannämnda kvinnas händer i rävsvansars och hennes fötter i skorpioners skepnad. Ty liksom hon var missriktad i alla sina lemmar och begärelser, så uppväckte hon med sina lättfärdiga händer och med sina fötters gång köttets lusta och stack sin mans själ värre än skorpionen.»

Och se, i samma stund visade sig en neger, som i handen hade en treudd och på ena foten tre de vassaste klor, och han ropade och skrek: »Domare, nu är min tid kommen! Jag har väntat och varit tyst, men nu är det tid att handla!»

Och strax fick jag se, hur en man och en kvinna, båda nakna, visade sig inför domaren, som tronade med sin oräkneliga härskara.

Domaren sade till dem: »Sägen vad I haven gjort, ehuru jag vet allt!»
Mannen svarade: »Vi hörde och kände till Kyrkans band, men vi brydde oss icke om det utan föraktade det».
Domaren sade: »Eftersom I icke haven velat lyda Herren, är det rättvist, att I rönen bödelns grymhet». Och genast stack negern en klo i bådas hjärtan och tryckte dem så hårt samman, att de tycktes vara satta liksom i press.

Domaren sade: »Se, dotter, sådant förtjäna de, vilka medvetet avlägsna sig från sin Skapare för det skapades skull». Vidare sade domaren till dem båda: »Jag gav eder en säck för att I skullen samla läcker frukt åt mig; vad haven I nu att bära fram?» Kvinnan svarade: »O domare, vi sökte bukens njutningar men skördade intet annat än skam». Då sade domaren till bödeln: »Vedergäll vad rättvist är!» Denne stack genast sin andra klo i bådas magar och sargade dem så svårt, att alla inälvorna syntes genomstungna.

Domaren sade: »Se, sådant förtjäna de, vilka överträda lagen och vilka törsta efter giftet i stället för läkemedlet». Vidare sade domaren till dem båda: »Var är min skatt, som jag anförtrodde åt Eder för att I skullen föröka den?» Båda svarade: »Vi lade den under våra fötter, ty vi sökte den jordiska och ej den eviga skatten». Då sade domaren till bödeln: »Vedergäll vad du kan och bör!» Denne stack genast sin tredje klo i deras hjärtan, magar och fötter, så att allt såg ut som en enda boll.

Och negern sade: »Herre, vart skall jag gå med dem?»
Domaren svarade: »Dig tillkommer det icke att stiga upp eller att glädjas». Efter dessa ord försvunno genast mannen och kvinnan under stor jämmer från domarens åsyn.
Domaren sade: »Gläds, dotter, att du är skild från dylika!»