Sonen talar: »Jag är lik en herre, som troget kämpade i det land, dit han dragit på vallfärd, och med fröjd återvände till sitt hemland. Denne herre hade en mycket kostbar skatt. Genom att betrakta denna blevo inflammerade ögon klara, tröstades sorgsna och tillfrisknade sjuka, och döda väcktes upp i dess närvaro. För att skatten skulle förvaras hedersamt och tryggt byggdes och fullbordades ett härligt, praktfullt hus, som hade en ståtlig höjd och sju trappsteg, på vilka man steg upp till huset och skatten. Husbonden överlämnade denna skatt åt sina tjänare till att skådas och hanteras samt till att förvaras trofast och snyggt, på det att husbondens kärlek till sina tjänare skulle ådagaläggas och tjänarnas trohet mot sin husbonde betraktas.

Tiden gick. Skatten började föraktas, huset besöktes sällan, väktarna blevo ljumma och likgiltiga, och husbondens kärlek sjönk i glömska. Husbonden rådslog då med sina förtrogna vänner, hur man skulle bemöta en slik otacksamhet. En av dem svarade: 'Det står skrivet, att folkets domare och väktare, om de äro försumliga, skola hängas i solskenet. Men dig tillhöra både barmhärtigheten och domen; du skonar alla, ty allt är ditt och du förbarmar dig över alla.'

Jag är denne herre, varom liknelsen berättat. I min mandom uppträde jag som en pilgrim på jorden, medan jag dock i min gudom var mäktig i himmelen och på jorden. Av nitälskan för själarnas frälsning utstod jag så svår kamp på jorden, att alla senor i mina händer och fötter brusto. När jag lämnade världen och for upp till himmelen, från vilken jag dock i gudomlig måtto aldrig varit borta, gav jag världen det allra ädlaste minne, nämligen min högt heliga lekamen.

Liksom den gamla lagen kunde berömma sig av arken, mannat, lagtavlorna och olika högtidsbruk, så skulle den nya människan glädja sig åt den nya lagen, icke såsom fordom åt en skugga utan åt sanningen, d. v. s. åt min korsfästa lekamen, vilken förebildades i lagen. För att min lekamen skulle hållas i ära och heder inrättade jag ett hus, d. v. s. den heliga Kyrkan; där skulle den förvaras och hanteras. Till dess väktare förordnade jag prästerna, vilka till ämbetet stå över änglarna, ty honom, som änglarna i sin vördnad frukta att beröra, honom beröra prästerna med händerna och munnen.

Jag hedrade även prästerna med en sjufaldig ära; detta betecknas av de sju trappstegen. För det första skulle de vara mina banerförare och synnerliga vänner genom sinnets och kroppens renhet, ty renheten innehar den första platsen hos Gud; honom får intet befläckat nalkas. Om prästerna i det gamla förbundet tillätos att leva som gifta under den tid, då de icke offrade, så var detta icke underligt, ty de hade endast skalet, icke nötkärnan. Men nu då sanningen har kommit och förebilderna ha vikit, bör man i högsta grad vinnlägga sig om renhet, ja desto mera som kärnan är så mycket sötare än skalet. Till tecken på denna avhållsamhet tonsurklippas klerkerna, så att icke lustan må bliva herre över deras själ eller kött. På andra trappsteget danas klerkerna till att bliva såsom änglar i allsköns ödmjukhet, ty genom sinnets och kroppens ödmjukhet vinner man inträde i himmelen och kuvar den högmodige djävulen.

Till tecken härpå förordnas klerkerna till att utdriva demoner, ty den ödmjuka människan upplyftes till himmelen, varifrån den högmodige djävulen föll ned genom sitt övermod. På tredje trappsteget bestämmas klerkerna till att vara Guds lärjungar genom sin ständiga läsning av de heliga skrifterna. Därför sätter biskopen en bok i händerna på dem, liksom riddare få ett svärd, på det att de må veta vad de skola göra, nämligen att med bön och betraktelse söka avvända Guds vrede mot sitt folk.

På fjärde trappsteget förordnas klerkerna till Guds tempels väktare och själarnas ledare. Därför giver biskopen dem nycklar, på det att de må hava omsorg om sina bröders frälsning och med ord och exempel egga och föranleda dem, som äro svaga, att bliva fullkomligare. På femte trappsteget förordnas de till altarets tillsyningsmän och vårdare, så att de, eftersom de tjäna altaret, må leva av det som altaret tillhör och aldrig befatta sig med det jordiska utom då deras ämbete kräver detta. På sjätte trappsteget förordnas de till att vara apostoliska män, förkunna den evangeliska sanningen och låta sina seder överensstämma med sin förkunnelse. På sjunde trappsteget insättas de till att vara medlare mellan Gud och människor, i det de få offra min lekamen; detta uppdrag gör så att säga prästerna till mer än änglar i värdighet.

Men nu klagar jag över att dessa trappsteg äro sönderbrutna, ty högmodet älskas i stället för ödmjukheten, orenheten övas i stället för renheten, Guds läsning beaktar man ej utan i stället världens bok, altarena se övergivna ut, Guds vishet anses som dumhet, själarnas välfärd bryr man sig icke om. Och icke nog med detta - de kasta även bort mina kläder och förakta mina vapen. På berget visade jag för Moses vilka kläder som gamla förbundets präster skulle bruka.

I Guds himmelska boning finnes visserligen icke något materiellt, men det andliga kan fattas endast genom kroppsliga liknelser, och därför visade jag det andliga i kroppslig skepnad, på det att man måtte veta, hur stor vördnad och renhet de måste iakttaga, som hava själva sanningen, nämligen min lekamen, då de, som förvaltade de skugglika förebilderna, iakttogo så stor renhet och vördnad. Men varför visade jag Moses en sådan klädprakt om icke därför att själens prydnad och fägring skulle läras och betecknas därigenom? Ty liksom prästens kläder äro sju, så skall den själ, som träder fram till Guds lekamen, hava sju dygder; utan dessa vinnes ingen frälsning.

Själens första klädesplagg är ånger och bikt. Därmed betäckes huvudet. Det andra är åstundan till Gud samt kyskhet. Det tredje är arbete till Guds heder och tålamod i motgångar. Det fjärde består i att icke fästa sig vid människors beröm eller tadel utan endast Guds ära. Det femte är köttets återhållsamhet samt uppriktig ödmjukhet. Det sjätte är begrundande av Guds välgärningar samt fruktan för hans domar. Det sjunde består i att älska Gud över allting och framhärda i det goda man påbörjat. Nu äro emellertid dessa kläder bortlagda och föraktade.

I stället för att bikta tycker man om att urskulda synden och anse den för lätt, i stället för kyskhet älskar man lösaktighet, i stället för arbete till själens välfärd arbete till kroppens nytta, i stället för Guds heder och ära världslig äregirighet och högfärd, i stället för prisvärd sparsamhet överflöd på allt, i stället för gudsfruktan förmäten ringaktning av Guds domar. I stället för att älska Gud över allting visa prästerna en gränslös otacksamhet. Därför skall jag, såsom jag sagt genom profeten, hemsöka dem med min vrede, och hemsökelserna skola giva dem förstånd.»

Då sade barmhärtighetens moder, som var närvarande: »Välsignad vare du, min Son, för din rättvisa! Till dig, som vet allting, talar jag för denna din bruds skull; du vill ju att hon skall förstå det andliga, och detta kan hon endast fatta genom liknelser. Innan du tog mandom av mig, sade du i din gudom, att om du kunde finna tio rättfärdiga män i staden, så ville du förbarma dig över hela staden för dessas skull. Men nu finnas otaliga präster, som blidka dig genom din lekamens offer. För deras skull må du alltså förbarma dig över dem, som hava föga gott att åberopa; detta beder jag, som fött dig i din mandom, och alla dina utvalda bedja det jämte mig.»

Sonen svarade: »Välsignad vare du, och välsignad vare din muns ord! Du ser, att jag på trefaldigt sätt skonar dem på grund av ett trefaldigt gott, som finns i min lekamens offer. Liksom Judas' fräcka övergrepp gjorde, att tre goda ting framträdde hos mig, så komma genom detta offers frambärande tre ting själarna till godo. För det första framgick mitt beundransvärda tålamod därav att jag, ehuru jag visste att Judas ville förråda mig, icke visade bort honom från mitt sällskap.

För det andra visade jag min makt, då förrädaren och alla de, som voro med honom, föllo till marken vid ett enda ord av mig. För det tredje uppenbarades den gudomliga visheten och kärleken, då jag vände hans och djävulens ondska till frälsning för själarna. På samma sätt kommer det tre goda ting av prästernas offer. För det första prisas mitt tålamod av himmelens hela härskara för att jag är densamme i den gode och i den dålige prästens händer. Jag tager ju icke hänsyn till personen, och det är icke människors förtjänster, som verka detta sakrament, utan mina ord.

För det andra gagnar detta offer alla, av vilken präst det än frambäres. För det tredje gagnar det även de offrande själva, hur dåliga de än äro, ty liksom mina fiender lekamligen föllo till marken vid det enda ord, som jag sade - »Det är jag» - så fly, när mina ord »Detta är min lekamen» uttalas, djävlarna med sina frestelser från de offrandes själar, och de våga icke återvända för att fresta dem så djärvt, såvida icke de offrande åter känna åstundan att synda. Sålunda skonar min barmhärtighet alla och uthärdar allt, men min rättvisa ropar hämnd, ja den ropar dagligen, men du ser mycket väl hur många det är som svara mig.

Dock skall jag ännu sända ut min muns ord, och de, som lyssna till dem, skola ända sina dagar i den fröjd, som är så ljuv, att den varken kan sägas eller tänkas. Men de, som icke lyssna till dem, de skola, såsom skrivet står, röna sju plågor i själen och sju i kroppen. De skola finna dem, om de läsa och begrunda det som hänt, på det att de icke må bliva överraskade, när de erfara dem.»