Den helige Paulus talar till Kristi brud, sägande: »Dotter, du jämförde mig med ett lejon, som blev uppfostrat bland vargar men på underbart sätt tagen från vargarna. Ja, dotter, jag var i sanning en rovlysten varg, men från en varg gjorde Gud mig till ett lamm, och detta för två sakers skull. För det första för sin stora kärlek, i det han gör sina käril av de ovärdiga och sina vänner av syndarna. För det andra för den allrasaligaste Stefani, den förste martyrens, böners skull. Jag vill nämligen visa dig, hurudan jag var och vilken avsikt jag hade, när Stefanus stenades, och varför jag förtjänade hans böner. Jag gladdes sannerligen icke och njöt icke av den helige Stefani pina, och jag avundades icke hans ära, men jag åstundade dock att han skulle dö, emedan jag, såvitt jag då kunde döma, icke såg honom hava den rätta tron.

När jag såg hans övermåttan stora iver och tålamod att bära lidandet, sörjde jag mycket över att han var otroende, när han i själva verket var högst troende och jag helt och hållet blind och otroende, och jag hyste medlidande med honom och bad av hela mitt hjärta, att hans bittra pina måtte lända honom till ära och belöning. Fördenskull var jag bland de första, vilka fingo gagn av hans bön, ty genom hans bön blev jag bortryckt från de många vargarna och blev till ett milt lamm. Därför är det gott att bedja för alla, ty den rättfärdiges bön gagnar dem, som äro närmast och lämpligast till att mottaga nåden. Men nu klagar jag över att denne man, som var så vältalig bland de lärda och så tålig bland dem, som stenade, är mycket glömd och förgäten av mångas hjärtan och mest av dem, som natt och dag borde betjäna honom. De bjuda honom sina brustna, tomma, smutsiga och vederstyggliga käril. Därför skola de, såsom skrivet är, iklädas dubbel skam och blygsel samt utkastas ur njutningens hus.»