När Kristi lekamen upphöjdes, visade sig den allra uslaste gestalt för bruden och sade: »Tror du verkligen, inskränkta varelse, att denna brödskiva är Gud? Han skulle ju för länge sedan ha blivit uppäten, även om han vore det största berg. Ingen av de visa judarna, som av Gud fått visdom, tror det. Nej, ingen kan tro, att Gud nedlåter sig att beröras och älskas av en den orenaste präst, som har ett hundhjärta. Och för att du skall kunna inse att det är sant vad jag säger, må du veta: denne präst är min; när jag vill, skall jag taga honom till mig, och det på ett enda ögonblick.»

Då visade sig genast en god ängel, och denne sade: »O dotter, svara ej den dåraktige enligt hans dårskap! Han, som visat sig för dig, är lögnens fader. Men var nu beredd, ty vår brudgum nalkas.»

Och brudgummen Jesus kom, och han sade till djävulen: »Varför oroar du min dotter och brud? Jag kallar henne dotter, emedan jag skapat henne, och brud, emedan jag återlöst henne och förenat henne med mig i min kärlek.»

Djävulen svarade: »Jag talar, emedan jag fått tillstånd därtill och på det att hon måtte kallna i din tjänst». Herren sade: »Detta fick hon röna sistlidna natt, när du sammantryckte hennes ögon och övriga lemmar och hade gjort mera, om du blott haft tillstånd. Men så ofta hon motstår dina ingivelser, skall hennes krona förökas. Men emedan du, djävul, sagt att jag sedan länge skulle ha varit uppäten, även om jag vore ett berg, så må du säga mig, medan denna dotter, som ju är kroppslig, hör på. Skriften säger, att när folket for illa, upphöjdes en kopparorm, och var och en, som var ormstungen, botades när han såg den. Månne denna läkande makt stammade från kopparmetallen, från ormgestalten, från Moses' godhet eller från Guds hemliga kraft?»

Djävulen svarade: »Denna läkande makt stammade endast och allenast från Guds egen kraft och från det lydiga folkets tro - det trodde nämligen fast, att Gud, som gjort allt av intet, även kunde göra allt, som förut icke fanns». Vidare sade Gud: »Säg mig, djävul, när staven blev orm, skedde detta emedan Moses föreskrev det eller emedan Gud befallde det? Skedde det emedan Moses var helig eller emedan Guds ord sade så?»

Djävulen svarade: »Vad var Moses om icke en människa, svag av sig själv men rättfärdig av Gud? På hans ord, som Gud befallde och framförde, blev staven orm; det var Gud som i verkligheten befallde, och Moses som var en lydig tjänare. Ty före Guds bud och ord var staven stav, men när Gud befallde, blev staven i sanning orm, så att även Moses fruktade.»

Då sade Herren till bruden, som såg detta: »Så är det även nu på altaret. Före de sakramentala orden är det bröd, som lagts på altaret, bröd, men när orden 'Hoc est corpus meum' uttalats, blir det Kristi lekamen, vilken såväl de goda som de onda på verkligt sätt taga och anamma, en likaväl som tusen, men dock ej med samma verkan, ty den gode anammar den till sitt liv men den onde till sin dom. Djävulen sade, att Gud skulle besmittas av den offrande prästens orenhet, men detta är förvisso falskt. Ty om en spetälsk tjänare överlämnar nycklarna åt sin herre eller om en sjuk erbjuder de kraftigaste örters läkemedel, så skadar detta icke honom, åt vilken det erbjudes, eftersom samma kraft är däri, vem som än erbjuder det.

Så blir Gud icke dålig av en ond tjänares ondska och ej heller bättre av en god tjänare, ty han är oföränderlig och alltid densamme. Djävulen sade, att prästen snart skall dö, och detta vet han av sin naturs slughet och av yttre orsaker. Dock förmår han ej borttaga honom, om icke jag tillåter det. Emellertid är denne präst hans, såframt han icke bättrar sig, och detta av tre orsaker. Djävulen sade ju, att han har stinkande lemmar och hundhjärta, och han är verkligen stinkande och febersjuk, ty han har yttre värme och inre köld, odräglig törst samt trötthet i alla lemmar, leda vid bröd och avsky för all sötma. Han är nämligen varm för världen men kall för Gud, törstar efter köttets lust men ledes vid dygdernas skönhet, trög när det gäller Guds bud men ivrig till allt som är av köttet.

Därför är det ej underligt, att min lekamen icke smakar honom annorlunda än i ugnen bakat bröd, ty han betänker ej och smakar ej andlig näring utan köttslig. När han läst Agnus Dei och tagit min lekamen i sin lekamen, viker fördenskull Faderns makt och Sonens högst ljuvliga närvaro från honom, och när han lagt av de heliga kläderna, viker den Helige Andes mildhet, som är föreningens band, så att endast brödets form och minne förbliver hos honom. Dock får du ej tänka, att han eller någon annan dålig människa är utan Gud.

Fastän Gud viker och icke ingiver honom större tröst, fortsätter han dock att fördraga honom och att värna honom mot djävulen. Djävulen sade, att ingen av de visa judarna vill tro det. Därpå svarar jag: Dessa judar äro beskaffade som de, vilka mist det högra ögat och andligt sett halta med båda fötterna. Fördenskull äro de ovisa och skola så förbliva ända till slutet. Det är alltså icke underligt, att djävulen förblindar och förhärdar deras hjärtan och eggar dem till skamlösa ting och till det som är emot tron.

Därför må du, så ofta någon sådan tanke om Kristi lekamen ansätter ditt sinne, berätta det för dina andliga vänner och vara ståndaktig i tron, ty du kan vara alldeles förvissad om att den kropp, som jag antagit av jungfruns kött, som blev korsfäst och som härskar i himmelen, det är densamma som finns på altaret och som goda och onda anamma. Ty liksom jag visade mig i en främmande skepnad för lärjungarna, som gingo till Emmaus, ehuru jag dock var sann Gud och sann människa, och gick in till lärjungarna genom lyckta dörrar, så visar jag mig i en främmande skepnad för prästerna, på det att tron må hava förtjänst och människornas otacksamhet må bliva uppenbar.

Detta är icke underligt, ty jag är densamme nu som då jag genom förfärliga tecken visade min gudoms makt - då sade människorna ändå: 'Låtom oss göra oss gudar, som kunna gå framför oss'. Jag visade judarna även min sanna mandom, och de korsfäste den. Jag är dagligen densamme på altaret, och dock säges det: 'Denna kost förorsakar oss vämjelse och frestelse'. Kan någon otacksamhet vara större än den att med förnuftet vilja fatta Gud och att våga döma hans hemliga domar och mysterier, som han äger i sin egen hand? Därför vill jag med osynlig verkan och synlig form för de olärda och ödmjuka visa, vad brödets synliga form är utan bröd och utan substans, vad substansen är i sin form och vad delningen är i formen utan substans och varför jag uthärdar så mycket ovärdigt och fult i min kropp; på det att de ödmjuka må upphöjas och de högmodiga komma på skam.»