Modern talar: »Det finns ett litet djur, som kallas räv och som är ivrigt i att ombesörja all sin nödtorft och fullt av svek. Det låtsas stundom sova och vara dött, så att fåglarna skola sätta sig på det och det skall kunna fånga och äta dem desto lättare, ju oförsiktigare de sitta där. Det ger även akt på fåglarnas flykt, och dem som det ser av trötthet vila på marken eller under ett träd, dem fångar det och äter upp. Men de som flyga med två vingar komma honom på skam och göra hans arbete fåfängt. Denna räv är djävulen, som städse förföljer Guds vänner och framför allt dem, som sakna hans ondskas bitterhet och hans orättfärdighets etter.

Han låtsas stundom sova och vara död, ty ibland låter han människan gå fri från svårare frestelser, på det att hon må glömma bort att ge akt på de mindre och så att han desto lättare må kunna bedraga och insnärja henne. Stundom låter han även lasten se ut som dygd och dygden som last, på det att den förvillade människan må företaga sig något oförsiktigt och gå förlorad, såframt icke klokheten kommer till hjälp. Detta kan du förstå genom en liknelse. Barmhärtigheten är nämligen stundom en synd, d. v. s. när den utövas för att behaga människor. Rättvisans kraft är orättvisa, när den utövas på grund av vinningslystnad och otålighet.

Ödmjukheten är högmod, när den anlägges för att man skall bliva uppmärksammad och sedd av människor. Tålamodets dygd synes vara för handen och är det dock icke, när människan skulle kunna hämnas för en oförrätts skull men låter bli endast emedan hon icke finner läglig tid att hämnas. Stundom sänder djävulen också bedrövelser och anfäktelser, på det att människan må bli övermåttan tungsint och bedrövad, och stundom låter han hjärtat fyllas av ängslan och bekymmer, så att människan slappnar i Guds tjänst eller, oförsiktig som hon är, från små synder faller i stora.

På detta sätt blev denne, varom jag talar, bedragen av räven. Ty på sin ålderdom hade han allt vad han begärde, han sade sig vara lycklig och önskade få leva länge, men så rycktes han bort utan sakrament och utan att ha avlagt räkenskap för sina gärningar och saker. Liksom myran samlade han natt och dag, men ej till Herrens förrådshus. Och när han kom till stackens ingång, där han skulle bära in de samlade kornen, dog han och lämnade frukten av sin möda åt andra. Ty den som icke samlar flitigt åt mig i skördens tid, han skall ej få tillfälle att glädja sig åt säden. Sälla äro därför de Herrens fåglar, som icke sova under de världsliga njutningarnas träd utan i den himmelska längtans träd, ty om den onda rävens, djävulens, frestelse griper dem, flyga de snabbt undan på sina två vingar, nämligen med den ödmjuka bikten och med hoppet om himmelsk hjälp.»