Guds Son talar till bruden: »Svara mig på fyra saker, som jag frågar dig om. Om någon gåve sin vän en fruktbar vinkvist, vilken givaren likväl behölle vid sitt hus, emedan han hade glädje av att se och lukta på den, vad borde då givaren svara, om den, åt vilken vinkvisten blivit given, både honom att plantera den på en annan plats, där den komme att bära mera frukt?»

Hon svarade: »Om givaren skänkt av kärlek och vore förståndig samt unnade sin vän gott, så skulle han förvisso låta denne göra med kvisten vad han ville och säga till honom: 'Min vän, fast jag har glädje av vinkvistens närhet, kommer jag dock, eftersom den nu icke bär mycken frukt åt mig, att glädja mig åt att du, om du vill, planterar den på en bördigare plats'.»

Herren frågade för det andra: »Om en fader och en moder gåve sin unga dotter åt en ung man och jungfrun samtyckte till att taga honom men ynglingen intet svarade på deras fråga huruvida han ville hava henne eller ej - vore då den jungfrun trolovad eller ej?»

Hon svarade: »Det synes mig som om jungfrun icke vore trolovad, eftersom ynglingen icke tillkännagav sin vilja». Herren sade för det tredje: »En ädelboren yngling stod bland tre jungfrur och sade till dem, att den av de tre, som sade det ord, vilket kunde väcka hans innerligaste kärlek, hon skulle vinna den lyckan, att ynglingen älskade henne mest. Då sade den första jungfrun: 'Jag älskar denne yngling så varmt, att jag hellre ville dö än befläcka mig med någon annan'. Den andra sade: 'Hellre än att säga ett enda ord, som vore mot hans vilja eller kunde såra honom, ville jag lida alla kval'. Den tredje sade: 'Hellre än att se den minsta försmädelse eller skada vederfaras honom, ville jag själv lida all skada och de bittraste plågor'. Säg mig nu,» sade Herren, »vilken av dessa tre jungfrur älskade ynglingen mest, och vem bör få första rummet i hans kärlek?»

Hon svarade: »Det synes mig, som om de alla älskade honom lika ömt, ty de hade alla samma hjärtelag för honom, och därför voro de alla lika värda hans kärlek».

Herren sade för det fjärde: »Det var en person, som sporde sin vän till råds: 'Jag har ett mycket fruktbart vetekorn. Om det sås i jorden, ger det mycket vete som frukt. Men nu är jag mycket hungrig; vilket synes dig klokare - att jag äter upp det eller att jag sår det i jorden?' Vännen svarade: 'Hungern må stillas på annat sätt. Det är nyttigare för dig att kornet blir sått'.» Och Herren tillfogade: »O dotter, månne det icke synes även dig så, att hungern bör fördragas och kornet sås, så att det kommer många till nytta?»

Vidare sade Herren: »Dessa fyra utsagor gälla dig. Din dotter, som du lovat och givit åt mig, är nämligen likasom en vinkvist. Emedan jag nu vet en lämpligare plats för henne, vill jag plantera henne där det behagar mig. Och du bör icke vara bedrövad över att du samtyckt till denna omplantering. Du gav mig din dotter, men jag visade dig icke vilket som var mig välbehagligast, hennes jungfrustånd eller hennes äktenskap, eller huruvida ditt offer behagade mig eller icke. Och då du vunnit säkerhet, må det, som blivit gjort i ovisshet, förändras och förbättras.»

Vidare sade Herren: »Jungfruligheten är god och står högst, ty den är lik änglarna, om den blott iakttages på förståndigt och passande sätt. Men om det ena finnes utan det andra, d. v. s. köttets men icke sinnets jungfrulighet, så är jungfruligheten vanställd. Ty en ödmjuk och from hustru är mig välbehagligare än en högfärdig och oblyg jungfru. En ärbar hustru, som lever i gudsfruktan efter sitt stånd, kan samla lika stor förtjänst som en tuktig och ödmjuk jungfru. Ty ehuru det är stort att vara i prövningens eld och dock ej brinna, är det dock lika stort att vara utanför renlevnadens eld men hellre vilja vara i elden och att brinna av större kärlek till Gud utanför elden än vad den gör som dväljes i elden.

Se, jag framställer för dig en liknelse om tre kvinnor. Susanna var gift, Judit var änka, Tekla var jungfru. De förde en olika levnad och hade olika uppsåt, och dock fingo de alla samma lön på grund av sina gärningars förtjänstfullhet. När Susanna ansattes av prästerna, ville hon (så högt älskade hon Gud) hellre dö än synda mot sitt äktenskapliga stånd. Och emedan hon städse fruktade mig såsom närvarande, så förtjänade hon både att räddas och att förhärligas för sin räddnings skull.

När Judit såg min vanheder och sitt folks betryck, blev hon så upprörd, att hon icke blott utsatte sig för skymf och skada av kärlek till Gud utan t.o.m. var beredd att lida plåga för min skull. Och Tekla, som var jungfru, ville hellre lida dessa bittra kval än tala ett enda ord emot mig. Ehuru dessa tre icke utförde samma slags gärning, äro de dock lika i förtjänst. Därför kunna både jungfrur och änkor behaga mig lika mycket, om blott all deras åstundan är till mig och deras liv är gott.»

Vidare sade Herren: »Vare sig din dotter lever i jungfrustånd eller i äktenskap, är det mig lika kärt, om hon blott inrättar sig efter min vilja. Ty vad gagnar det henne, om hon innesluter sig till kroppen men till sinnet vistas utanför? Och vilket är ärofullare: att leva endast för sig eller att gagna andra? Jag, som vet och förutser allting, gör emellertid ingenting utan orsak, och därför skall hon icke komma till det avsedda målet genom den första frukten, ty den är av rädsla, och icke heller genom den andra, ty den är av tröghet, utan genom den mellersta, ty denna har måttlig kärleksglöd och ärbarhetens frukt. Men den, som skall taga henne, må hava tre ting, nämligen hus, kläder och föda att försörja henne med.»