Kristus talar till bruden. Johannes Döparen talar till Kristus, lovar honom och frambär i hans åsyn fromma böner för de kristna och framför allt för en viss riddare. På hans förböner förses denne riddare av hans egna, den ärorika jungfruns, Petri och Pauli händer med andliga vapen, d. v. s. dygder, av vilka var och en betecknas med ett lekamligt vapen, samt undervisas om sättet att bedja väl.
Kapitel 74

Guds Son talade till bruden och sade: »Du satte i dag ihop ett ordspråk i din språklektion, att det är bättre att förekomma än förekommas. Så förekom jag dig med min ljuva nåd, på det att icke djävulen måtte få herravälde över din själ.»

Och genast visade sig Johannes Döparen och sade: »Välsignad vare du Gud, du som är före allting, du jämte vilken ingen annan någonsin är eller var eller skall vara en Gud eftersom du i evighet är och var den ende Guden! Du är den av profeterna utlovade sanningen, över vilken jag jublade innan jag ännu blivit född och vilken jag sedan fullare lärde känna och visade. Du är vår glädje och ära, vår åtrå och vår mättnad, ty skådandet av dig fyller oss med en outsäglig njutning, som ingen har en föreställning om utom den som smakar den. Du är även vår enda kärlek. Det är icke underligt, att vi älska dig, ty det är icke nog med att du, eftersom du är kärleken själv, älskar dem som älska dig, nej, eftersom du är allas Skapare, bevisar du kärlek även mot dem, som icke vilja veta av dig. Men nu bedja vi dig alltså, Herre, eftersom vi äro rika av dig och i dig, att du giver av våra andliga rikedomar åt dem, som ingen rikedom hava, så att, liksom vi utan att det är vår förtjänst fröjdas i dig, flera måtte varda delaktiga av vårt goda.»

Kristus svarade: »Du är sannerligen den högsta lemmen med huvudet och bredvid huvudet. Dock är halsen närmare och förnämligare. Så är jag allas huvud, min moder är halsen, och därnäst komma änglarna. Du och mina apostlar äro emellertid att förlikna vid ryggraden, ty I icke blott älsken mig utan I hedren och gagnen jämväl dem som älska mig. Därför står det fast vad jag sagt: 'De gärningar, som jag gör, dem skolen också I göra, och eder vilja är min vilja'. Ty liksom ett lekamligt huvud icke kan röras utan lemmarna, så finnes det i eder andliga sammanfogning och förening ingenting som I viljen men icke kunnen, utan allt vad någon av eder vill, det kan han också, och därför skall det ske som du begär.»

Nu framledde Johannes en nästan halvdöd riddare i deras mitt och sade: »Se, Herre, han, som står här, har lovat dig ridderskap och försöker strida men förmår icke, eftersom han är svag och klent beväpnad. Jag är av dubbel orsak skyldig att hjälpa honom, såväl för hans föräldrars förtjänster som för den kärlek och nitälskan han har för min heder. Giv honom därför för din egen skull riddarkläder, så att icke hans nakenhets skam framträder!»

Herren svarade: »Giv honom vad du vill, och kläd honom såsom det behagar dig!» Då sade Johannes: »Kom, min son, och mottag av mig det första plagget i din riddarskrud! När du tagit emot det, kan du lättare taga och bära de övriga ridderliga plaggen. En riddare höves det att närmast köttet hava något som är mjukt och lent, nämligen en tröja. Med den skall jag kläda dig, ty så är Guds behag. Liksom den materiella tröjan är mjuk och len, så innebär den andliga tröjan att hava Gud kär i själen och ljuv för känslan. Ljuv åstundan till Gud härrör av två ting, nämligen betraktandet av Guds välgärningar och hågkomsten av begångna synder.

Dessa två ting iakttog jag som pilt. Jag begrundade nämligen, med vilken stor nåd Gud förekommit mig redan innan jag var född och vilken stor välsignelse han beskärt mig efter födelsen. Och när jag begrundade detta, suckade jag och frågade mig, hur jag på ett värdigt sätt skulle kunna återgälda min Gud. Jag betraktade även världens ostadighet och flydde så till ödemarken, där min Herre Jesus blev mig så ljuvlig, att jag fick motvilja för att tänka på allt åtråvärt i världen och fann det mödosamt att eftertrakta det. Kom alltså, riddare, och ikläd dig tröjan; det övriga skall du få i sinom tid!»

Därefter visade sig den helige aposteln Petrus och sade: »Johannes gav dig tröjan, men jag, som svårt föll men manligen uppstod igen, skall åt dig utverka brynjan, d. v. s. kärleken till Gud. Ty liksom brynjan består av många järnringar, så försvarar Gudskärleken mannen emot fiendens kastspjut och gör honom i stånd att med jämnmod bära det onda som inträffar, den gör honom ivrigare och verksammare när det gäller Guds heder, mera nitisk i gudligt arbete, oövervinnlig i motgångar, fast i hoppet, uthållig i det som han gripit sig an med. Denna brynja skall skina som guld och vara stark som stål och järn, ty varje människa, som har kärleken, skall vara smidig som guld i sitt tålamod under motgångar samt skinande i sin vishet och klokhet, så att hon icke tager kätteri för riktig tro eller det tvivelaktiga för säkert.

Brynjan skall vara stark som järn, ty liksom järnet kuvar allt, så må den människa, som nyttjar kärleken, söka förödmjuka dem, som stå emot tron och de goda sederna, och hon får icke rygga tillbaka för lastande tal, icke låta böja sig för vänskaps skull, icke slappna i sitt nit för timlig nyttas skull, icke underlåta en gärning av maklighet och icke frukta döden, ty ingen förmår beröva henne livet utan Guds tillåtelse.

Men ehuru brynjan består av många ringar, är det dock framför allt två ringar, av vilka kärlekens brynja sammanhålles. Kärlekens ena ring är nämligen kunskapen om Gud och det flitiga betraktandet av Guds välgärningar och bud; därigenom lär sig människan att inse, vad hon skall göra för Gud, för nästan och för världen. Den andra ringen består i att tygla den egna viljan för Guds skull, ty var och en, som fullkomligt och helhjärtat älskar Gud, förbehåller sig intet i sin vilja av det som är emot Gud. Se, min son, denna brynja giver dig Gud, och jag har utverkat den åt dig, förekommen av Guds kärlek.»

Sedan framträdde den helige Paulus och sade: »Min son! Petrus, fårens högste herde, har givit dig brynjan, men jag skall av Guds kärlek giva dig bröstharnesket, som betyder kärlek till nästan och att, samverkande med Guds nåd, vara villig att offra livet för nästans frälsning. Liksom många små järnplåtar äro förenade i bröstharnesket och hopfogade med spikar, så mynna många dygder ut i kärleken till nästan. Ty var och en, som älskar nästan, bör först och främst sörja över att icke alla, som äro återlösta med Jesu Kristi blod, giva Gud kärlek tillbaka. För det andra bör han beklaga, att den heliga Kyrkan, Guds brud, icke befinner sig i lovvärt skick; för det tredje, att det finns få, som minnas Guds lidande med kärlek och bitter smärta.

För det fjärde bör han giva akt på att icke hans nästa blir förledd av något dåligt exempel av honom själv. För det femte bör han glatt och villigt giva sina tillhörigheter åt sin nästa och bedja för honom till Gud, att han måtte förkovras och fullkomnas i allt gott. Spikarna, varmed järnplåtarna äro hopfogade, äro gudliga ord. Ty när en kärleksfull man ser sin nästa bedrövad, bör han trösta honom med kärleksrika ord; han bör försvara den, som orättvist angripes, besöka de sjuka, friköpa de fångna, icke blygas för de fattiga, städse älska sanningen, icke sätta någonting före Guds kärlek, aldrig vika av från rättvisans väg. Med ett sådant bröstharnesk var jag beklädd, ty jag var sjuk med de sjuka, jag blygdes icke för att tala sanning inför konungar och furstar, och jag var beredd att dö för nästans frälsning.»

Nu visade sig Guds moder och sade till riddaren: »Vad fattas dig ännu, min son?» Han svarade: »Mitt huvud har ingen hjälm». Då sade barmhärtighetens moder till hans själs skyddsängel: »Vad har ditt beskydd gagnat denna själ, och vad har du att erbjuda vår Herre?»

Ängeln svarade: »Jag har något, fast det är litet. Han gav nämligen stundom allmosor och läste några böner av kärlek till Gud, och stundom försakade han även sin egen vilja för Guds skull, varvid han uppriktigt bad till Gud, att världen måtte förlora sin tjusning för honom och Gud bliva honom kärare än allt annat.»

Modern svarade: »Det är gott att kunna bära fram något. Vi vilja nu göra såsom en god guldsmed gör, när han tillverkar ett stort arbete av guld men har brist på material: han beder om hjälp av välförsedda vänner, och alla, som hava guld till förfogande, hjälpa honom då, så att hans arbete kan full-bordas. Men vem skall giva av sitt guld åt den, som gör ett arbete av lera? Leret är ju ovärdigt att blandas med guld. Därför skola alla helgon, rika på guld, jämte mig utverka den hjälm åt dig, som du skall bära. Denna hjälm är viljan att behaga Gud allena.

Ty liksom hjälmen värnar huvudet mot skott och slag, så försvarar den goda och på Gud allena inriktade viljan själen, så att icke djävulens frestelser få makt med henne, och den leder in Gud i själen. En sådan vilja hade den gode Georg och Mauritius och flera andra, ja även rövaren på korset. Utan den lägger ingen en god grund eller kan nå fram till kronan. I denna hjälm bör det även finnas två borrhål för ögonen, så att det, som inträffar, må kunna förutses. Borrhålen beteckna klokhet i det som skall göras och försiktighet i det som skall underlåtas, ty utan klokhet och överläggning har mycket, som i början föreföll gott, till sist blivit dåligt.»

Vidare frågade modern riddaren: »Vad saknar du fortfarande, min son?»
Han svarade: »Mina händer äro ännu bara och ha ingen beväpning».
Modern sade: » Jag skall hjälpa dig, så att dina händer icke behöva vara nakna. Liksom kroppen har två händer, så finns det även två andliga händer. Den högra handen, varmed svärdet skall hållas, betecknar utövandet av rättvisan. Detta bör utmärkas av fem dygder, vilka kunna förliknas vid fem fingrar. Den första består i att varje rättvis först och främst är rättvis i sig själv, i det han ger akt på att det icke framträder något i hans tal, gärning eller exempel, som skulle kunna såra nästan och att han icke med sina egna oordnade seder förstör det hos andra, som han å rättvisans vägnar lär eller tadlar.

Den andra består i att icke öva rättvisa eller rättvisans gärningar på grund av människogunst eller världslig vinningslystnad utan allenast av kärlek till Gud. Den tredje består i att icke frukta någon, som handlar emot rättvisan, icke underlåta att öva rättvisa för vänskaps skull eller låta sig förledas att frångå rättvisan för någon fattig eller rik, vän eller ovän. Den fjärde består i att vara villig att t.o.m. offra livet för rättvisan. Den femte består i att icke endast öva rättvisan utan även visligen älska rättvisan, så att domen blir både barmhärtig och sträng och så att den, som syndar mindre, tuktas annorlunda än den, som syndar svårare, och den, som syndar av okunnighet, annorlunda än den, som syndar i medveten ondska.

Den, som har dessa fem fingrar, må akta sig, att han icke vässar svärdet i otålighet och att icke världslig lusta förslöar det, obetänksamhet kommer det att falla ur handen eller själens ostadighet gör det svart. Den vänstra handen är den gudliga bönen. Även den bör hava fem fingrar. Det första är att fast tro på trosartiklarna om gudomen och mandomen och bevisa det i gärning samt tro vad den heliga Kyrkan, Guds brud, bekänner. Det andra är att icke vilja medvetet synda mot Gud och att vilja gottgöra allt det, som man förbrutit, med ånger och tillfyllestgörelse.

Det tredje är att bedja till Gud, att den köttsliga kärleken måtte förvandlas till andlig kärlek. Det fjärde är att icke vilja leva till något annat ändamål i världen än bevisa Gud heder och förminska synderna. Det femte är att icke förmätet tilltro sig något utan städse frukta Gud och i varje stund invänta döden. Se, min son, dessa äro de två beväpnade händer, som du skall hava. Med den högra skall du svinga rättvisans svärd emot dem, som överträda rättvisan, och den vänstra betecknar din bön till Gud om hjälp, så att du aldrig förtröstar på din rättvisa eller förhäver dig mot din Gud.»

Åter visade sig den heliga Maria och sade till riddaren: »Min son, saknar du fortfarande något?» Han svarade: »Ja, fotbeklädnad».
Hon sade då: »Hör, du som förut var världens men nu är min riddare, allt som är i himmelen och på jorden har Gud skapat, men bland allt detta är själen den ädlaste och skönaste skapelsen, hon som är lik den goda viljan i sina ingivelser. Ty liksom många grenar utgå från ett träd, så framgår varje dygdernas fullkomning av den andliga själen genom övning och verksamhet och så bör genom Guds nåd den goda viljan vara begynnelsen, om man skall få andlig fotbeväpning.

Den bör utmärkas av ett dubbelt betraktande, vilket kan förliknas vid två fötter på gyllene sulor. Den fullkomliga själens första fot är ett sådant betraktande, nämligen att man icke skulle vilja synda mot Gud, även om han icke straffade det. Den andra foten är att göra goda gärningar på grund av stort tålamod och kärlek till Gud, även om man visste, att man skulle bli fördömd. Själens knän äro den goda viljans glättighet och styrka. Ty liksom knäna böjas och krökas till fötternas nytta, så bör själens vilja böjas och återhållas efter förståndet, till Guds vilja.

Det står skrivet, att anden och köttet strida med varandra. Därför säger också Paulus: 'Jag gör icke det goda som jag vill'. Det är, som om han ville säga: 'Somligt gott vill jag, ty det bjuder min själ, men jag förmår icke utföra det på grund av köttets svaghet. Och när jag kan göra det, så sker det icke med glad villighet.' Men månne aposteln gick miste om lönen, därför att han ville och icke kunde, eller därför att han gjorde det goda men utan glädje? Ingalunda; i stället ökades hans krona i dubbel måtto. För det första emedan han till sin yttre människa hade en mödosam gärning att bestå, i det att köttet var så motsträvigt mot det goda. För det andra emedan han till sin inre människa icke alltid åtnjöt andlig tröst.

Många världsmänniskor arbeta i det timliga, men de belönas ej därför, eftersom de arbeta enligt köttets drift. Om deras arbete vore befallt av Gud, skulle de ingalunda vara så nitiska däri. Dessa själens båda fötter, nämligen att icke vilja synda mot Gud och att vilja göra goda gärningar, även om fördömelse skulle följa, böra förses med dubbel beväpning, nämligen förståndigt bruk av det timliga och förståndig åstundan efter det himmelska. Ett förståndigt bruk av det timliga är att hava gods till sitt måttliga uppehälle men ej till ett liv i överflöd. En förståndig åstundan efter det himmelska är att vilja förtjäna himmelen med goda gärningar och arbete. Genom otacksamhet och lättja har människan vänt sig bort från Gud; därför bör hon återvända till Gud genom arbete och ödmjukhet. Eftersom du icke haft detta, min son, så må vi bedja de heliga martyrerna och bekännarna, som haft övernog av dessa rikedomar, att de hjälpa dig.»

Strax visade sig helgon och sade: »Välsignade fru, du har burit Herren i ditt sköte och du är allas härskarinna - vad är det som du icke kan? Vad du vill är ju redan gjort; din vilja är alltid vår. Du är med rätta kärlekens moder, ty du besöker alla i kärlek.»

Åter visade sig modern och sade till riddaren: »Min son, ännu sakna vi skölden. Till skölden höra två ting, nämligen styrka och den herres tecken, för vilken man kämpar. Den andliga skölden betecknar alltså betraktandet av Guds bittra lidande; den bör hänga på den vänstra armen vid hjärtat, så att själen, så ofta köttets lusta förnöjer henne, må erinra sig Jesu Kristi sårnader, så ofta världslig försmädelse och motgång stinger och bedrövar henne, hon må komma ihåg Kristi fattigdom och smälek, och så ofta ära och långt liv på jorden lockar henne, hon må betänka Kristi bittra lidande och död. En sådan sköld bör som styrka hava uthållighet i det goda och som bredd kärleken. Sköldens märke bör vara av två färger, ty intet skådas klarare och längre än det, som är sammansatt av två skinande färger.

De två färger, med vilka passionsbetraktelsens sköld bör prydas, äro avhållsamhet från oordnade begär, renhet och kuvande av köttets drifter. Av dessa två färger upplyses himlen, och när änglarna se dem, glädja de sig och säga: 'Se renhetens och vårt sällskaps tecken! Vi måste bistå denne riddare!' Men när djävlarna se riddaren vara prydd med dessa tecken på skölden, utropa de: 'Vad skola vi göra, kamrater? Denne riddare är förfärlig i striden och har sköna vapen. Vid hans sidor hänga dygdernas vapen. I ryggen har han änglarnas härskara. På vänstra sidan har han den vaksammaste beskyddare, nämligen Gud. Han är full av ögon runt omkring, och med dem betraktar han vår ondska. Bekämpa honom kunna vi visserligen, men blott till vår egen skam, ty vi kunna på intet vis få makt med honom.' O hur lycklig är icke en sådan riddare, som änglarna hedra och djävlarna darra för! Men emedan du ännu icke fått denna sköld, min son, så låtom oss bedja de heliga änglarna, skinande i andlig renhet, att de hjälpa dig!»

Modern sade vidare: »Min son, ännu fattas oss svärdet. Till svärdet höra två ting: för det första att det har två eggar, för det andra att det är väl slipat. Det andliga svärdet är förtröstan på Gud till att kämpa för rättvisan. Denna förtröstan skall hava två eggar, nämligen rättvisans riktighet under medgångar såsom på den högra sidan och tacksägelse under motgångar såsom på den vänstra sidan. Ett sådant svärd hade den gode Job, han som under medgången frambar offer åt Gud för sina barn, han som var de fattigas fader och vars dörr stod öppen för den vägfarande. Han vandrade icke i fåfänga och åtrådde icke främmande egendom utan fruktade Gud liksom den som färdas på havets vågor.

Han frambar även tacksägelse under motgången, och när han förlorade sina barn och sitt gods, när han lastades av sin hustru och blev slagen med de värsta bölder, fördrog han det tåligt och sade: 'Herren gav och Herren tog; vare han välsignad!' Svärdet skall även vara väl vässat, så att det slår rättvisans bekämpare som Moses och David gjorde, nitälskar för lagen som Pinehas, ståndaktigt talar Guds ord såsom Elias och Johannes. (O huru många hava nu icke förslöade svärd! Även om de slösa med ord, röra de icke ett finger. De söka människors vänskap och bry sig icke om Guds ära.) Emedan du icke fått ett sådant svärd, må vi bedja patriarkerna och profeterna, som ägt en sådan förtröstan, och den skall förtröstansfullt givas oss.»

Ånyo visade sig modern och sade till riddaren: »Min son, du har ännu behov av ett täcke över vapnen, så att de skyddas mot rost och icke skadas av väta. Detta täcke är kärleksfull vilja att dö för Gud, t.o.m. om det vore möjligt att utan kränkning av Gud skilja sig från Gud för bröders frälsnings skull. Denna kärlek betäcker alla synder, bevarar dygderna, mildrar Guds vrede, gör allting möjligt och förfärar djävlarna. Den är änglarnas glädje. Detta täcke bör på insidan vara vitt och på utsidan strålande som guld. Där den gudomliga kärlekens nitälskan finnes, där är ju varken den ena eller den andra renheten förgäten. Apostlarna hade överflöd på denna kärlek; låtom oss därför bedja dem, att de hjälpa dig!»

Åter visade sig modern och sade: »Min son, du har ytterligare behov av en häst och en sadel. Med hästen förstås, andligt sett, dopet. Ty liksom hästen med sina fyra fötter för fram mannen på den väg han skall tillryggalägga, så för dopet, som betecknas av hästen, fram människan inför Guds åsyn. Det har fyra andliga verkningar. Den första är att de döpta befrias från djävulen och förpliktas till Guds bud och tjänst. Den andra är att de renas från arvsynden. Den tredje är att de bliva Guds barn och arvingar. Den fjärde är att himmelen öppnas för dem.

Men ack, när många kommit till förnuftets ålder, lägga de betsel på dopets häst och styra den på en falsk väg. Sannerligen, dopets väg är riktig och följes på rätt sätt, när människan före mogen ålder undervisas och befästes i goda seder och när hon, efter att ha uppnått förnuftets ålder, flitigt betänker vad som lovats i dopfunten och håller gudstron och Gudskärleken obesmittade. Men man lägger tygel på hästen och leder bort den från den rätta vägen, när man sätter världen och köttet framför Gud. Hästens, d. v. s. dopets, sadel betecknar verkan av Jesu Kristi bittra lidande och död; dopet får sin verkan därigenom. Vad är vattnet annat än ett element?

Men sedan Guds blod utgjutits, lades till elementet Guds ord och kraften av Guds utgjutna blod. Så blev dopets vatten genom Guds ord till en försoning mellan människan och Gud, en barmhärtighetens port, djävlarnas fördrivning, vägen till himmelen, syndernas förlåtelse. Den som vill berömma sig av dopets kraft, må alltså först betänka instiftelsens bitterhet, som gav dopet dess verkan, så att människan, när hon i sitt sinne upprest sig mot Gud, betänker med vilken bitter pina hon blivit återlöst, hur ofta hon brutit mot doplöftet och vilket straff hon förtjänar för sitt återfall i synden.

För att människan skall kunna sitta stadigt i dopsadeln, behövas två stigbyglar, nämligen ett tvåfaldigt betraktelsesätt under bönen. För det första bör hon bedja så: 'O Herre, allsmäktige Gud, välsignad vare du, som skapat och återlöst mig! När jag var värd fördömelse, hade du fördrag med mig trots mina synder och återförde mig till botgöring. Inför ditt majestät erkänner jag, o Herre, att jag på ett onyttigt och förkastligt sätt bortslösat allt vad du givit mig till min frälsning, i det jag förspillt min botgöringstid med fåfängligheter, hängivit min kropp åt frosseri och överdåd och genom högmod förverkat dopnåden. Allt älskade jag mer än dig, min Skapare och Återlösare, min fostrare och bevarare. Därför anropar jag din barmhärtighet, ty se, jag är eländig av mig själv.

Jag märkte icke ditt milda tålamod mot mig, jag fruktade icke din stränga rättvisa, jag tänkte icke på hur jag skulle återgälda dig för dina otaliga välgärningar; i stället retade jag dig dag från dag med mina onda gärningar, och jag har nu blott ett enda ord att komma med, nämligen: 'Gud, förbarma dig över mig efter din stora barmhärtighet!' Den andra bönen bör vara sådan: 'O Herre, allsmäktige Gud, jag vet att jag har allt från dig och att jag utan dig intet är och förmår utom det som jag själv gjort, nämligen synden. Därför anropar jag i ödmjukhet din godhet, att du icke handlar mot mig efter mina synder utan efter din stora barmhärtighet. Och sänd mig din Helige Ande, som må upplysa mitt hjärta och styrka mig på dina budords väg, så att jag förmår framhärda i det goda, som jag genom din ingivelse förstått, och aldrig blir skild från dig genom några frestelser.' Emedan du saknar detta, min son, må vi alltså bedja dem, som bittrast fäst Guds lidande i sitt hjärta, att de giva dig av sin kärlek.»

Sedan detta var sagt, visade sig genast likasom en häst, utrustad med gyllene prydnader. Modern sade: »Denna utrustning för hästen betecknar den Helige Andes gåvor, som meddelas i dopet. Vare sig dopet förrättas av en god eller av en dålig präst, utplånas arvsynden, förökas nåden, förlåtes varje synd och gives den Helige Ande till pant, änglar till skydd och himmelriket till arvedel. Se, min son, dessa äro en andlig riddares prydnader. Om han är utrustad med dem, skall han anamma den outsägliga lön, varmed evinnerlig glädje, ära och ro, evigt överflöd och liv utan slut köpas.»
Denne riddare var herr Karl, den heliga Birgittas son.