Brudens bedjande och lovprisande ord till Kristus och jungfrun, och jungfruns tröstande svar till dottern, vari hon genom liknelser visar, att Gud genom sitt rättfärdiga domslut ofta tillåter, att hans dygd må bliva uppenbarare genom djävulens lögn, och att bedrövelser giva anledning till andligt gott.
Kapitel 75

Välsignad vare du, min Gud, min Skapare och min Återlösare! Du är den lösepenning, varmed vi blivit förlossade från fångenskapen, styras till allt, som är gott och hälsosamt, och förenas med den gudomliga Enheten och Trefaldigheten. Ehuru jag blyges över min uselhet, fröjdas jag dock däröver att du, som en gång dött för vår frälsning, nu icke mera dör. Du är den, som var före alla tidevarv. Du är den, som har makt över liv och död. Du allena är god och rättvis, du allena är allsmäktig och fruktansvärd. Därför vare du välsignad i evighet. Men vad skall jag säga om dig, välsignade Maria, världens hela räddning?

Du är lik den, som låter sin vän, vilken sörjer över en sak som han förlorat, plötsligt se det som han förlorat, så att smärtan lindras, glädjen födes på nytt och hela sinnet upptändes av fröjd. Så har du, allra ljuvaste moder, visat världen dess Gud, som människorna förlorat; du har i tiden fött honom, som föddes före alla tider och över vars födelse både himmelens och jordens invånare gladdes. Därför beder jag dig, huldaste moder, hjälp mig, så att icke min ovän får fröjda sig över mig och vinner makt över mig genom sina ränker.»

Modern svarade: »Ja, jag skall hjälpa dig. Men varför är du bedrövad över att ett visades dig andligen och att du fick höra ett annat lekamligen - jag menar, att den riddaren, som lever till kroppen, på andligt sätt visades dig död och i behov av andlig hjälp? Men hör nu sanningen! All sanning är av Gud, och all lögn är av djävulen, ty denne är lögnens fader. Ehuru sanningen är av Gud, bliver dock genom djävulens elakhet och lögn, som Gud stundom tillåter genom något hemligt domslut, Guds dygd uppenbarare. Jag skall visa dig detta tydligare genom en liknelse.

Det var en jungfru, som ömt älskade sin fästman; likaså älskade fästmannen henne, och av deras kärlek förhärligades Gud och fingo bådas föräldrar glädje. Deras ovän såg detta och tänkte så: ' Jag vet, att brudgummen och bruden komma samman på tre sätt, nämligen genom brev, genom samtal och genom sina kroppars förening. Alltså vill jag, på det att brevbärarna ej må hinna fram, fylla vägen med trädstammar, törnsnår och snaror. På det att de icke må kunna samtala med varandra, skall jag ställa till dån och oväsen, så att de bli störda i samtalet. Och på det att de icke må komma nakna samman i sängen, skall jag ställa ut spejare, som skola bevaka varje springa, så att de ej få något tillfälle att komma samman.'

Brudgummen, som var listigare än ovännen, förstod emellertid detta och sade till sina tjänare: 'Min ovän lägger försåt för mig på de och de platserna. Given fördenskull akt på dem, och om I finnen att det förhåller sig på detta sätt, så låten honom arbeta till dess han lagt ut fällorna; sedan mån I stå upp men icke dräpa honom utan skämma ut honom med edert höga rop, så att edra medtjänare, som se fiendens list, bliva desto samvetsgrannare i att vaka och hålla vakt.'

På liknande sätt förhåller det sig även i det andliga livet. Ty de brev, genom vilka brudgummen och bruden, d. v. s. Gud och den goda själen, stå i förbindelse, äro intet annat än de godas böner och suckar. Ty liksom de lekamliga breven ådagalägga dens vilja och åstundan, som avsänt dem, så stiga goda människors böner in i Guds hjärta och förena själen med Gud i ett enda kärleksband. Men djävulen hindrar stundom människornas hjärtan, så att de icke bedja om det som befrämjar själens frälsning eller står i strid med den köttsliga lustan.

Han ställer även om, att de icke bönhöras, då de bedja för andra syndare, eftersom de icke för egen del bedja om det som är nyttigt för själen eller länder dem till evig välfärd. - Och vad är det ömsesidiga samtal, varigenom brudgummen och bruden bliva ett hjärta och en själ, annat än ånger och bot? Där ställer djävulen stundom till så mycket oväsen, att de icke höra varandra. Vad är oväsendet om icke hans onda ingivelse? Till det hjärta, som vill göra fruktsam bot, viskar han ju: 'O du bortskämda själ, det blir tungt för dig att börja med det ovanliga, det som du hittills icke försökt. Icke kunna väl alla vara fullkomliga?

För dig är det tillräckligt att vara en av de många. Varför vill du åtaga dig vad mera är? Varför gör du vad ingen annan gör? Du kan ju icke framhärda. Du kommer att bli begabbad av alla, om du ödmjukar dig och tillbakasätter dig för mycket.' Dårad av sådana ingivelser tänker själen: 'Det är svårt att lämna det invanda. Därför vill jag bikta mina förgångna synder. För mig är det tillräckligt att gå den väg som de flesta andra gå. Jag förmår icke vara fullkomlig. Gud är barmhärtig. Han hade icke återlöst oss, om han velat att vi skulle förgås.' Med sådana rop hindrar djävulen själen, så att Gud icke hör henne. Icke så att Gud icke hör allt, men han finner intet behag i att höra sådant, eftersom själen mera samtycker till frestelsen än till sitt eget förnuft. - Och att Gud och själen komma samman nakna, vad betecknar detta om icke den himmelska längtan och den rena kärlek, varav själen städse bör brinna? Denna kärlek hindras emellertid på fyrfaldigt sätt.

För det första eggar djävulen själen att göra någonting emot Gud, som, ehuru det icke anses som allvarligt, dock förnöjer själen, och denna förnöjelse är förhatlig för Gud, emedan man anser den för obetydlig och icke bryr sig om den. För det andra ingiver djävulen själen att göra något gott för att behaga människor och stundom att underlåta det goda som hon kunde göra, och detta av lust att vinna världslig heder eller av fruktan för världen. För det tredje kommer djävulen själen att glömma det goda hon skulle göra eller ledas vid det, så att själen får avsmak för att göra gott. För det fjärde mödar djävulen själen med omsorg om det världsliga, med onödig glädje och sorg eller med påkostande fruktan.

Av sådana ting hindras breven mellan brudgummen och bruden (d. v. s. de rättfärdigas böner) och deras ömsesidiga samtal. Men fastän djävulen är listig, är dock Gud visare och starkare och förmår att slita sönder djävulens snaror, så att de skickade breven kunna nå fram till brudgummen. Snarorna sönderslitas, när Gud ingiver själen att tänka på det som är gott och hjärtat åstundar att få vilja till att undfly det som är dåligt och göra det som behagar Gud. Fiendens rop skingras, när själen klokt ångrar sig och har vilja att icke upprepa sina biktade synder.

Du må ock veta, att djävulen icke blott gör rop och oväsen för dem som äro Guds ovänner utan även för Guds vänner. Du kan förstå detta bättre genom en liknelse. Det var en jungfru, med vilken en man talade. Medan samtalet pågick, hängde ett sparlakan emellan dem, och detta såg mannen men icke jungfrun. När samtalet var slut, lyfte jungfrun upp ögonen, såg sparlakanet och tänkte med bävan: 'Gud give att jag icke är bedragen av djävulens försåt'.

Men då brudgummen förstod att jungfrun var nedslagen, drog han undan sparlakanet och visade henne hela sanningen. Så händer det även fullkomliga människor, när de gästas av gudomliga ingivelser, att djävulen ställer till oväsen för dem, så att de lyftas upp av plötsligt högmod eller kastas ned av omåttlig fruktan, av oberättigad foglighet tåla andras synder utan att näpsa dem eller hängiva sig åt omåttlig eller oförnuftig glädje eller sorgsenhet. Något liknande har hänt dig.

Djävulen eggade nämligen några att skriva till dig att den var död, som i själva verket levde, så att du greps av stor smärta. Men Gud visade dig hans andliga död, och det lekamligt falska, som skrivarna sade, det visades dig sålunda av Gud, som tröstade dig, i andlig måtto vara sant. Därför är det sant, när man säger, att bedrövelser giva anledning till andligt gott, ty om du icke hade blivit bedrövad på grund av lögnen, så hade icke en sådan själens dygd och fägring blivit dig visad. Fördenskull hängde det, för att du skulle förstå Guds hemliga anordning, liksom ett sparlakan mellan din själ och den talande Guden, ty själen visade sig i skepnad av en som behöver hjälp, och Gud slutade alla sina uttalanden med att du i sinom tid skulle få veta, huruvida han var död eller levde.

Men sedan du skådat själens fägring och den prydnad, varmed hon bör fullkomnas för att kunna träda in i himmelen, drogs sparlakanet bort, och du fick skåda sanningen, nämligen att denne man kroppsligen levde men andligen var död och att var och en, som vill inträda i det himmelska fäderneslandet, skall väpnas med sådana dygder. Djävulens avsikt var emellertid att bedröva dig med sin lögn, så att du i sorgen över förlusten av en så kär vän skulle kallna i din kärlek till Gud. Men sedan du sagt: 'Give Gud att det icke är ett bedrägeri' och 'Gud, hjälp mig', så drogs förlåten undan, och sanningen visades dig av Gud, både andligen och kroppsligen. Sålunda tillåtes det djävulen att bedröva även de rättfärdiga, på det att deras krona må förökas.»