Modern talade till Kristi brud: »Varför känner du dig orolig, dotter?»
Hon svarade: »Emedan jag är rädd för att sändas till människor med hårt hjärta».
Modern: »Hur kan du förstå om människor äro hårdhjärtade eller Guds vänner?»
Bruden: »Jag kan icke urskilja det, och jag vågar icke döma om några, ty två människor ha tidigare visats mig, av vilka den ene enligt människors omdöme var mycket ödmjuk och from men den andre slösaktig och ärelysten. Dock överensstämde deras uppsåt och vilja icke med deras gärning, och detta förvirrade mig och skrämde min omdömesförmåga.»

Modern svarade: »Med ledning av det, som öppet framträder såsom ont, är det själen tillåtet att döma, i det hon hyser medlidande och söker förbättra. Men om det, som är tvivelaktigt och som själen ej kan bliva säker på, är det icke tillrådligt att döma. Därför vill jag tillkännagiva för dig, vilka som äro Guds vänner. Du må alltså veta, att de äro Guds vänner, som vid mottagandet av Guds gåvor äro gudfruktiga och i varje stund tacka Gud för dem; de som icke eftertrakta överflödet utan äro nöjda med vad de hava. Men var finner man sådana? Låtom oss först söka bland allmogen! Finns det någon som säger att han har nog och icke åstundar mer?

Låtom oss söka bland riddarna och andra herrar! Vem av dem tänker så: 'Det gods jag äger har jag fått genom arv, och av detta vill jag hava mitt måttliga och ståndsenliga uppehälle, så som det anstår mig inför Gud och människor; det överflödiga vill jag giva åt Gud och de fattiga. Men om jag visste att detta arvegods vore illa förvärvat, så skulle jag återställa det eller skilja mig från det efter Guds utvalda andliga tjänares råd.' O dotter, ett sådant tänkesätt är sällsynt på jorden. Låtom oss också söka bland konungarna och hertigarna, vem som lovvärt lever i sitt stånd!

Den är konung, som i sina seder är såsom Job, i sin ödmjukhet såsom David, i sin nitälskan för lagen såsom Pinehas och lik Moses i mildhet och långmodighet. Den är hertig, som leder konungens krigshär och lär den krigskonsten, som har förtröstan på Gud och gudsfruktan såsom Josua, som söker sin herres nytta mer än sin egen så som Joab gjorde samt nitälskar för lagen och älskar sina medmänniskors välgång likt Judas Mackabeus. En sådan hertig är lik en enhörning, som har ett vasst horn i pannan och en dyrbar sten under hornet. Vad är hertigens horn om icke hans manliga hjärta, varmed han skall kämpa tappert och slå trons fiender?

Stenen under hertigens horn är den gudliga kärlek, som städse skall förbliva i hans hjärta och göra honom snabb och oövervinnligt stark till allt. Men nu äro hertigarna mera lika yra getter än enhörningar, ty de strida överallt för köttets skull, varken för själen eller för Gud. Låtom oss också söka bland konungarna, vem av dem som icke betungar sina undersåtar i sitt övermod, håller sin hovstat alltefter kronans inkomster, återställer det som kronan innehar med orätt och gör sig fri från andra sysslor för att öva rättvisa för Guds skull!

Ack, min dotter, om man ändå funne sådana konungar i världen, så att Gud bleve förhärligad! Låtom oss även söka bland prästerna, vilka det tillkommer att älska återhållsamhet, fattigdom och fromhet! Förvisso, även de ha vikit av från den rätta vägen. Vad äro prästerna om icke Guds fattiga och allmosemän? De skulle leva av Guds offer och vara desto ödmjukare och nitiskare i Guds tjänst, ju mer de skilt sig från världsliga omsorger. Kyrkan steg först upp ur sitt trångmål och sin fattigdom på det att Gud skulle vara prästernas arv och de icke skulle äras i världen eller i köttet utan i Gud.

Min dotter, skulle icke Gud ha kunnat utvälja konungar och hertigar till apostlar, så att Kyrkan på det sättet blivit rik genom jordiskt arv? Jo, det skulle han ha kunnat, men den rike Guden kom fattig till världen för att med sitt exempel visa hur förgängligt det jordiska är, på det att människan skulle taga lärdom därav och icke blygas för fattigdomen utan skynda hän till de sanna, de himmelska rikedomarna. Därför började han också Kyrkans härliga inrättning med en fattig fiskare och satte denne på sin plats, för att han i världen skulle leva av Herrens lott och ej av arv. Sålunda härrörde Kyrkans begynnelse av tre goda ting: för det första av trosnit, för det andra av fattigdom, för det tredje av kraftgärningar och underverk. Dessa tre ting funnos hos den helige Petrus. Ty denne hade trosnit, när han med fri röst bekände sin Gud och icke tvekade att dö för honom.

Han hade även fattigdom, i det han gick omkring och tiggde samt livnärde sig med sina händers arbete. Dock var han rik i det andliga, vilket är förmer, ty åt den lame, som han ej hade guld eller silver att giva, gav han gången, vilket ingen furste kunnat. Månne icke Petrus, som uppväckt en död, fått guld, om han hade velat? Jo, förvisso, men han kastade av sig rikedomens börda, på det att han lättare skulle kunna ingå i himlen och såsom fårens herde giva fåren det ödmjukhetens exempel, att andlig eller lekamlig ödmjukhet och fattigdom inträtt i himmelen. För det tredje utmärktes han av underverkens kraft, ty (för att nu förbigå större mirakler) sjuka botades t.o.m. av Petri skugga. Emedan dygdernas fullkomning, som består i att nöja sig med det nödvändiga, alltså bodde hos honom, blev hans tunga himmelrikets nyckel, och hans namn är välsignat i himmel och på jord.

Men de, som upphöjt sina namn på jorden och älskat träck, nämligen vad jordiskt är, de äro förgätna på jorden och förfärligt beskrivna i den gudomliga rättvisans bok. - Emellertid ville Gud visa, att Petri och andra helgons fattigdom icke var tvingad utan frivillig, och därför ingav han många att hjälpa dem med gåvor. Dock satte de större ära i fattigdomen än i rikedomens törnen, och ju fattigare de voro, desto mer tilltog fromheten hos dem. Och icke var detta underligt. De hade ju sin lott och sin glädje i Gud - hur skulle då Gud ha kunnat vara borta från dem? Men hur skulle Gud ha kunnat vara ljuvlig för dem, som åtrådde världens njutningar?

Han var snarare en fattig pilgrim i deras ögon. Men med tiden (det var under Sylvester och andra påvar) hände det, att man, för att Guds vänner måtte bliva desto ivrigare och redobognare att predika Guds ord och folk skulle veta, att icke rikedomar utan endast deras missbruk är ett ont, gav Kyrkan timligt gods, vilket heliga män en lång tid använde endast till sin och Guds vänners nödtorft och till de fattigas underhåll. Vet alltså, att de, som nöja sig med Guds anordning, äro Guds vänner.

Måhända äro de icke kända för dig, men min Son har lättare för att upptäcka dem, ty ofta påträffas guld i den hårda metallen, och från den hårda flintan lockas gnistan fram. Gå därför i trygghet, ty först skall man ropa och sedan handla. Min Son omvände ju icke, medan han levde i köttet, hela Judalandet på en gång, och icke heller omvände apostlarna alla hednaländerna på en gång - längre tider fordras för att fullkomna Guds verk.»