Ära vare den allsmäktige Guden för allt som är skapat! Lov vare honom för alla hans dygder! Heder och tjänst må ägnas honom för all hans kärlek! Jag, ovärdiga människa, som från min ungdom förbrutit mycket emot dig, min Gud, tackar dig, min ljuvaste Gud, och allra mest därför att ingen är så brottslig, att du förvägrar honom din barmhärtighet, om han blott beder om den med kärlek och sann ödmjukhet och föresats att bättra sig. O käraste Gud, du som är ljuvare än allt annat; underbart för alla dem, som höra talas om det, är det som du har gjort med mig. Ty när det behagar dig, söver du min kropp, icke med lekamlig sömn utan med andlig vila, och min själ uppväcker du då liksom ur en dvala till att se, höra och känna på andligt sätt.

O Herre min Gud, hur ljuvliga äro icke orden av din mun! Det förefaller mig sannerligen, att så ofta jag hör din Andes ord, sväljer min själ ned dem med en förnimmelse av outsäglig sötma liksom vore de den behagligaste kost; ja de tyckas falla ned i min lekamens hjärta till stor glädje och obeskrivlig hugnad. Sällsamt förefaller det dock vara, att när jag hör dina ord, då känner jag både mättnad och hunger: mättnad därför att intet annat behagar mig utom de; hunger därför att mitt begär efter dem ständigt förökas. Därför vare du välsignad, min Gud Jesus Kristus; giv mig alltså din hjälp så att jag alla mitt livs dagar förmår göra det som är dig välbehagligt!»

Kristus svarade och sade: »Jag är utan begynnelse och utan slut. Allt är skapat av min makt och inrättat av min vishet och allt styres av mitt gottfinnande. Intet är mig omöjligt. Förvisso äro alla mina verk kärleksfullt inrättade. Därför är det hjärta mycket hårt, som icke vill älska mig eller frukta mig, jag som både är alla människors livnärare och domare. Men djävulen, han som är min bödel och människornas förrädare, honom göra de till viljes. Han gav världen ett så pestbringande gift att dricka, att den själ, som med begärlighet smakar det, icke kan leva utan faller död i helvetet för att där leva i evigt elände. Detta gift är synden, som, ehuru den förefaller många att ha en ljuvlig smak, på slutet får en hemsk bitterhet. Varje stund drickes förvisso detta gift med lust från djävulens hand. Vem har någonsin hört något mera underligt: åt människorna erbjudes livet, men själva välja de döden, ja skynda den frivilligt till mötes.

Jag, vars makt övergår allting, ömkar deras nöd och svåra trångmål. Jag handlade såsom en rik och kärleksfull konung, vilken sände ett kostbart vin till sina förtrogna tjänare och sade: 'Låten även andra än I själva få dricka detta vin, ty det är mäkta hälsosamt. Det ger hälsa åt de sjuka, tröst åt de bedrövade och modigt hjärta åt friska människor.' Vinet sändes icke heller utan käril. Sannerligen, så gjorde jag i detta rike. Till mina tjänare sände jag mina ord, som äro att likna vid det yppersta vin, och de skulle giva dem vidare till andra, eftersom de äro hälsosamma. Med kärilet menar jag dig, som hör mina ord. Du har både hört och framfört mina ord, ty du är mitt eget käril, som jag fyller när jag vill och varav jag öser, när så behagar mig. Därför skall min Ande visa dig, vart du skall gå och vad du skall tala, och du må icke frukta någon annan än mig. Gå gladeligen dit jag vill och säg oförskräckt vad jag befaller dig, ty mig kan intet stå emot, och jag vill förbliva hos dig.»

Jag, som hörde denna röst, svarade gråtande: »O Herre min Gud, jag som är såsom den minsta mygga i ditt välde, jag beder att du ger mig lov att svara dig». Rösten svarade och sade: » Jag visste ditt svar innan du tänkt ut det. Dock ger jag dig lov att tala.» Då sade bruden: »Jag frågar, varför du, all härlighets konung, all visdoms ingjutare, alla dygders verkare, ja själva dygden, vill utse mig till ett dylikt uppdrag, jag som låtit min kropp förtäras av synder, jag som är lik en åsna i visdom och vanmäktig till dygdiga gärningar. Ljuvaste Gud, Jesus Kristus, vredgas icke över att jag frågat dig detta. Man bör ju icke förundra sig över något som utgår från dig, ty du kan göra allt vad du vill, men det är mig själv, som jag är så förvånad över, ty jag har kränkt dig på mångahanda sätt och gjort föga bättring.»

Rösten svarade och sade: » Jag vill svara dig med en liknelse. Om man gåve en rik och mäktig konung olika slags mynt och han sedan läte smälta om dem och därav tillverka vad han ville, såsom kronor och ringar av guldmynten, fat och dryckeskar av silvermynten, kittlar och pannor av kopparmynten, och om konungen nyttjade allt detta till sitt gagn och sin heder - icke skulle du väl då undra över att han gjorde så? Lika litet bör du förundra dig över att jag av mina vänners hjärtan, som de själva bjudit mig och som jag gärna tager emot, gör det som behagar mig.

Och ehuru några ha större förstånd, andra mindre, så använder jag dock, när de offra mig sina hjärtan, somliga till ett och andra till ett annat men alla till min ära och heder, ty den rättfärdiges hjärta är mig ett högst välbehagligt mynt, och därför kan jag inrätta det, som är mitt, så som det behagar mig. Eftersom du alltså är min, bör du icke förundra dig över det som jag vill göra med dig, utan var orubbligt ståndaktig till att härda ut och villig till att göra det som jag befaller dig. Jag är ju i stånd till att överallt giva dig allt vad du behöver.»