|
Denne man är lik en säck, vilken är full av agnar och i vilken tio nya agnar skulle läggas ned, om en borttoges. Sådan är den mannen, som du beder för, ty om han av räddhåga underlåter en synd, så begår han tio andra för världslig äras skull. Angående den andre mannen, som du beder för, vill jag svara dig, att det icke är brukligt att kosta på ruttet kött en dyrbar insaltning. Du beder, att han måtte röna kroppsliga vedermödor för sin själs nyttas skull, men hans vilja står i strid med din begäran.
Han åtrår nämligen världslig ära och traktar mera efter rikedomar än andlig fattigdom, och vällusten är honom ljuv. Fördenskull är hans själ rutten och stinkande inför mig, och därför tillkommer honom icke den dyrbara insaltning, som den rättfärdiges vedermödor utgöra. Angående den tredje mannen, i vars ögon du ser tårar, vill jag svara dig, att du ser kroppen, medan jag ser in i hjärtat.
Du ser ju stundom, att en mörk sky stiger upp från jorden, svävar mot himmelen och blir hängande under solen och att denna sky alstrar tre slags nederbörd, nämligen regn, snö och hagel. Sedan försvinner emellertid molnet, ty det härrörde från jordens orenlighet. Vid en sådan sky liknas varje man, som livnäres av synd och vällust allt intill ålderdomen. När ålderdomen kommer, börjar han frukta döden och betänka sin våda, och dock är synden behaglig för hans själ.
Liksom molnet drager sig från jordens orenlighet upp mot himlen, så drager sig en sådan mans samvete från kroppens, d. v. s. syndens, orenhet till betraktandet av sig själv och alstrar tre slags tårar. De första jämföras med regnvattnet, och de gälla det som mannen köttstigen älskar. Om han t.ex. förlorar vänner, timligt gods eller kroppslig hälsa, då blir han bittert stämd mot Guds förordning och tillåtelse och gjuter sålunda många okloka tårar. De andra tårarna jämföras med snö, ty när mannen börjar betänka de faror, som hota hans kropp, dödens kval och helvetets elände, då börjar han gråta, men icke av kärlek utan av räddhåga, och därför skola sådana tårar hastigt fördunsta och bliva till intet liksom snön.
De tredje tårarna liknas vid hagel, ty när mannen betänker, hur ljuv köttets vällust är och har varit för honom, att han skall mista den och vilken hugnad som bjudes i himmelen, då börjar han att gråta över fördömelsens olycka och sin egen förlust men bryr sig icke om att sörja över den vanheder Gud skulle lida, om han förlorade en själ, som han återlöst med sitt blod. Han bryr sig heller icke om, huruvida han får se Gud efter döden eller ej, om han blott får en boning i himmelen eller på jorden, där han slipper lida plågor utan i evig tid kan njuta sin lusta. Därför jämföras dylika tårar rätteligen med hagel, ty en sådan människas hjärta är mycket hårt och är icke uppvärmt av någon kärlek till Gud. Dylika tårar kunna icke heller draga själen till himmelen.
Men nu vill jag visa dig vilka tårar som draga själen till himmelen. De kunna liknas vid dagg. Stundom tränger en ånga ut från jordens sötma, svävar upp mot himmelen och dröjer under solen. Av solens värme blir den fuktig, stiger åter ned till jorden och gör allt det, som växer på jorden, fruktsamt. Den kallas hos eder dagg. Man ser på rosenblad, som äro utsatta för värme, hur de först avsöndra fuktighet och hur denna sedan dryper ned. Så förhåller det sig ock med den andliga människan.
Var och en, som tänker på den välsignade jord, som är Kristi lekamen, på de ord, som Kristus talade med sin egen mun, på den stora nåd han bevisat världen och på den bittra pina han av kärlek lidit till våra själar, känner med stor ljuvlighet, hur den kärlek, som han har till Gud, stiger till hjärnan, som liknas vid himlen. Hans hjärta, som liknas vid solen, fylles av gudlig värme, och hans ögon fyllas med tårar, i det han sörjer över att han kränkt en så oändligt god och mild Gud och hellre vill lida alla kval till Guds ära än hava alla slags njutningar men undvara Gud. Dessa tårar jämföras med rätta med fallande dagg, eftersom de förläna kraft till att göra goda gärningar och äro fruktbringande i Guds åsyn. Och liksom spirande blommor suga upp den fallande daggen i sig och daggen inneslutes i blomkalken, så innesluta de tårar, som gjutas av gudlig kärlek, Gud i själen, och Gud drager själen in i sig.
Dock är det gott att frukta Gud av två anledningar. För det första kunna så stora goda gärningar vara gjorda av fruktan, att de sedan draga någon gnista av nåd till hjärtat, på det att kärleken måtte vinnas. Du kan förstå detta bättre genom en liknelse. Det var en guldsmed, som lade rent guld på vågen. En kolare kom till honom och sade: 'Herre, jag har de kol, som du behöver för ditt arbete. Giv mig vad de äro värda!' Guldsmeden svarade: 'Det är fastställt, hur högt kolens pris är'. Han gav honom något guld och använde kolen vid sitt arbete, medan kolaren skaffade sig föda för guldet. Så är det ock inom det andliga. Gärningar, som äro gjorda utan kärlek, liknas vid kol men kärleken vid guld.
Om en människa gör goda gärningar av fruktan men dock åstundar att vinna sin själs frälsning genom dem, om hon icke åtrår Gud i himmelen men blott fruktar att hamna i helvetet, så har hon visserligen goda gärningar, men de äro kalla och te sig som kol i Guds åsyn. Gud är att likna vid en guldsmed, som i sin andliga rättvisa vet med vilka mått de goda gärningarna skola belönas eller med vilken rättvisa Gudskärleken vinnes. I sin försyn ordnar han också så, att människan, för de goda gärningars skull som hon gjort av fruktan, upptändes av en Gudskärlek, som hon sedan använder till sin själs hälsa. Liksom den gode guldsmeden använder kolen till sin gärning, så nyttjar Gud kalla gärningar till sin heder. För det andra är det gott att frukta av den anledningen, att lika många synder människan underlåter av fruktan, från lika många straff befrias hon i helvetet.
Dock har hon icke rätt att uppfara till himmelen, eftersom hon ingen kärlek haft. Ty den, vars vilja är sådan, att han skulle vilja leva evinnerligen i världen om han bara kunde, i hans hjärta finnes ingalunda Gudskärleken; Guds gärningar äro liksom döda för honom, och därför begår han dödssynd och skall dömas till helvetet. Visserligen kommer han icke att brinna på denna plågoort utan endast dväljas i mörkret, eftersom han underlät synden av fruktan, men han kommer icke heller att känna himmelens glädje, eftersom han icke åstundade den så länge han levde. Han skall alltså sitta som en blind och stum och såsom en man utan händer och fötter, eftersom hans själ förstår helvetets pina och föga av den glädje som råder i himmelen.»
|
Denna uppenbarelse handlar om tre riddare. Den förste var från Skåne, och om honom gäller följande vision. Fru Birgitta såg en själ, liksom två gånger doppad i scharlakansfärg men bestänkt med några få svarta droppar. När hon hade sett själen, försvann denna genast ur hennes åsyn. Efter tre dagar såg hon samma själ helt röd men smyckad med några ädelstenar, vilka strålade likt guld. När hon förundrade sig över detta, sade Guds Ande: »Denna själ var fängslad av världsliga bekymmer men hade sann tro. Hon kom till avlatsställena i Rom med avsikt att vinna kärlek till Gud och vilja att icke medvetet synda mera. Att du sett själen i scharlakansdräkt, det betyder att hon före kroppens död erhöll Gudskärlek, ehuru en ofullkomlig sådan.
Att du sett henne bestänkt med svarta droppar, det betyder att hon behärskades av en köttslig åstundan efter sina köttsliga fränder och av åstundan att återse sitt land. Dock antvardade hon hela sin vilja åt mig, och därför förtjänade hon att renas och att förberedas för det högre. Att du såg ädelstenar lysa upp den röda färgen, det betecknar att hon på grund av sin goda vilja och dessa avlaters verkan nalkades den åtrådda kronan. Se alltså, min dotter, och betrakta, hur mycket gott avlaten i Rom förlänar de människor, som för dess skull komma hit med heligt uppsåt!
Ty även om tusen sinom tusen år förunnades någon (såsom det ock förunnas för deras tro och fromhet, som komma hit), så vore detta ändå icke ett nog högt pris för att vinna Gudskärlek utan Guds nåd, men denna kärlek gives och förtjänas i sanning för de avlaters skull, som mina helgon utverkat med sitt blod.»
Den andre riddaren i samma uppenbarelse var från Halland. Om honom sade Guds Son: »Vad sade dig denne stortalige, av munväder fyllde man? Månne icke att man tvistar om huruvida min svetteduk är äkta eller ej? Säg honom därför ståndaktigt de fyra ting jag nu säger dig. För det första att många samla skatter men icke veta åt vem. För det andra att var och en, som icke glatt ger ut det pund, som Herren anförtrott honom, utan till ingen nytta bevarar det, skall ådraga sig en dom.
För det tredje att den, som älskar jorden och köttet högre än Gud, icke skall komma i deras sällskap, som hungra och törsta efter rättfärdighet. För det fjärde att var och en, som icke hör dem som ropa, själv skall få ropa utan att bliva hörd. Vad min svetteduk beträffar, må han veta, att liksom blodssvetten trängde ut från min kropp när jag före mitt lidande bad till Fadern, så dröp denna svett ned från mitt ansikte för hennes skull som bad till mig och till senare släktens tröst.»
Den tredje riddaren i samma uppenbarelse var från Sverige och honom gäller följande uppenbarelse. Guds Son talar: »Det står skrivet, att en man räddades av sin trogna hustru. Hon sprang nämligen fram och ryckte sin man ur djävulens käftar med båda händerna. Ty med den ena handen ryckte hon honom ur djävulens hand, d. v. s. med tårar, böner och kärleksgärningar. Med den andra handen ryckte hon honom till sig genom sina förmaningar, sitt föredöme och sin undervisning, så att han nu närmar sig frälsningens väg. Fördenskull må han övertänka tre ting, som stå skrivna i allmogens lag. Där finnas nämligen tre stycken: ett handlar om att äga, ett annat om att sälja, ett tredje om att köpa.
I det första stycket, som handlar om att äga, säges att intet äges med rättvisa, om det icke förvärvats på rättvist sätt, men att ett förvärv, som skett genom bedrägliga knep, genom slug överrumpling eller till underpris, icke är Gud välbehagligt. Det andra stycket handlar om att sälja. Stundom säljes någonting på grund av att man lider brist eller hyser fruktan, stundom på grund av övervåld och orättfärdiga domar. Den köpande bör då rannsaka sitt samvete för att se, om han varit medlidsam och kärleksfull mot den som han köpt av. Det tredje stycket handlar om att köpa. Den, som vill köpa någon sak, bör undersöka, om det, varmed han köper, är rättvist förvärvat.
Ty lagligt är icke det förvärvat, som erhållits genom orättfärdigt inkasserade penningar. Denne man må alltså noggrant begrunda dessa tre stycken, och han kan vara viss om, att han inför mig skall få avlägga räkenskap över allt och även över det, som hans föräldrar lämnat efter sig åt honom, ifall han, mer än behövligt är, utgiver det för världens skull mera än för Guds. Han må även veta, att han en gång skall avlägga räkenskap inför mig över sitt ridderskap, i vilken avsikt han antog det, hur han hållit det och hur han infriat det löfte han givit mig.»
|