Sonen talar till bruden: »Jag har tidigare sagt dig, att du bör hava klara ögon, så att du kan skåda det onda som du gjort och det goda som du underlåtit. Din mun, d. v. s. ditt sinne, må vara rent från alla fläckar. Dina läppar äro tvenne begär, som du bör hava, nämligen begäret att lämna allting för min skull och viljan att stanna kvar hos mig, och dessa läppar må vara av röd färg, emedan rött är den vackraste färgen och synes på långt håll.

Färgen betecknar emellertid skönheten, och all skönhet ligger i dygderna, ty det är mest välbehagligt för Gud, när man åt honom erbjuder det som människan mest älskar och varav andra mest uppbyggas till själen. Därför må människan i vilja eller i gärning giva Gud det som hon har kärast. Det läses ju, att Gud gladdes när han fullbordat sitt verk. Så glädes Gud även, när människan helt offrar sig åt honom och både i pina och fröjd vill följa Guds vilja. Armarna åter böra vara lätta och böjliga till Guds ära.

Den vänstra armen är sålunda betraktandet av det goda och de välgärningar, som jag bevisade dig när jag skapade dig och återlöste dig, och din otacksamhet mot mig. Men den högra armen är en så brinnande kärlek till mig, att du hellre ville lida pina än mista mig och reta mig till vrede. Mellan dessa två armar vilar jag gärna, och ditt hjärta skall vara mitt hjärta, ty jag är såsom en eld av den gudomliga kärleken, och därför vill jag älskas brinnande där. Revbenen, som skydda hjärtat, äro dina föräldrar, icke de köttsliga utan mina utvalda, som du har att älska såsom mig och mer än dina köttsliga föräldrar.

Dina föräldrar äro i sanning de, som pånyttfödde dig till det eviga livet. Själens hud eller skinn bör vara så fagert, att det ej har fläck. Med skinnet menas varje din nästa: om du älskar honom såsom dig själv, så bevaras kärleken till mig och mina helgon oskadd, men om du hatar honom, skadas hjärtat, och revbenen bliva bara, d. v. s. mina helgons kärlek blir mindre hos dig. Därför må skinnet icke hava någon fläck, ty du bör icke hata din nästa utan älska alla för Guds skull. Om du gör detta, är nämligen mitt hjärta helt och oskatt med ditt hjärta.

Vidare sade jag dig förut, att jag vill älskas med brinnande kärlek, ty jag är den gudomliga kärlekens eld. Min eld har tre underbara egenskaper. Den första är att den brinner och aldrig tändes. Den andra är att den aldrig slocknar. Den tredje är att den alltid brinner och aldrig förtäres. Så älskade jag i min gudom människan från begynnelsen, och sedan jag antagit mandom brann denna kärlek ännu mera och brinner så starkt, att den aldrig slocknar utan gör själen brinnande men icke förtär den utan städse beskär den mera styrka.

Detta kan du förstå genom att tänka på fågeln Fenix, som, när han tynges av ålderdom, samlar ved uppe på det högsta berg och, sedan veden antänts av solens hetta, kastar sig i elden för att, sedan han dött i elden, leva upp på nytt. Så skall den själ, som upptändes av den gudomliga kärlekens eld, återuppstå därur som en skönare och starkare Fenix.»