Sonen talar: »Jag är alla goda och onda andars skapare. Jag är också alla andars styrare och ledare. Jag är även skapare av alla de djur och ting, som äro till och hava liv, och jämväl av dem, som äro till men icke hava liv. Därför följer allt det, som är i himlen, på jorden och i havet, min vilja, utom människan allena. Du må veta, att somliga människor äro såsom ett skepp, vilket mist styre och mast och kastas hit och dit bland havets böljor, ända tills det kommer till stränderna av dödens ö.

På detta skepp äro de som misströsta och som hängiva sig åt varje vällust. Andra äro såsom det skepp, vilket ännu har mast och styre samt ett ankare med tvenne tåg. Men huvudankaret är brustet, och styret lossnar snart, om vågorna kasta sig in mellan skeppet och styret. Därför må man ge noga akt på, att styret och skeppet icke lossna från varann utan hänga samman, som om de hade någon värme emellan sig.

Det tredje skeppet har all sin utrustning och är redo att segla, när tiden kommer. Och det första ankaret eller huvudankaret, som jag nyss nämnde, är renlevnadens tukt, smitt och glättat genom tålamod och den gudliga kärlekens iver. Det har nu lossnat, ty fädernas inrättning är kastad under fötterna, och var och en har till renlevnad det som tycks honom själv nyttigt, och så driva de hit och dit liksom ett skepp bland böljorna. Det andra ankaret, som jag sade vara helt, är viljan att tjäna Gud, och det är bundet med två tåg, nämligen hoppet och tron, ty de tro mig vara Gud och hoppas på mig, att jag vill frälsa dem, och jag är deras styre. Och så länge jag är i skeppet, tränga icke kastvågorna in, och det är liksom en värme mellan mig och dem.

Jag Gud är hos dem på deras skepp, när de icke älska någonting så högt som mig, och jag är fäst vid dem likasom med trenne spikar, nämligen fruktan, ödmjukheten och betraktandet av mina gärningar. Men om de älska någonting högre än mig, så tränger det upplösande vattnet in, och då lossna spikarna, nämligen fruktan, ödmjukheten och det gudliga betraktandet, då krossas den goda viljans ankare, och då brista tågen, nämligen tron och hoppet. De som äro ombord på detta skepp äro stadda i stor våda och styra fördenskull till farliga platser. På det tredje skeppet, om vilket jag sade att det var redo att fara, äro mina vänner.»