Sonen talar: »Tre ting bjuder jag dig. För det första att intet åstunda utom kost och dräkt. För det andra att icke åtrå andliga ting utom efter min vilja. För det tredje att icke bedrövas över någonting utom över dina egna och andras synder. Ty om du vill sörja, så må du betrakta min doms stränghet: den kan du överväga och frukta vid tanken på den man, som nu är dömd. När han gick i kloster, hade han tre ting i sinnet, nämligen att han skulle få leva utan arbete och hava sitt livsuppehälle utan bekymmer.

För det tredje tänkte han så: 'Om köttets frestelse ansätter mig, kan jag lätt få något tillfälle att rymma utan någons inblandning'. Fördenskull blev han trefaldigt plågad. Ty eftersom han ville vara utan arbete, tvingades han med ord och slag till arbete. För det andra måste han lida brist på mat och kläder. För det tredje blev han så föraktad av alla, att han ej kunde förnöjas i sin kättja. Men när han sedan skulle avlägga löftena, tänkte han så: 'Eftersom jag inte kan leva i världen utan arbete, är det bättre för mig att vara i klostret och arbeta för Gud'.

Emedan han hade en sådan vilja, kom min barmhärtighet till honom jämte rättvisan, på det att han, efter att ha blivit renad, skulle nå fram till den evärdliga äran. Ty efter att ha avlagt löftena greps han genast av en svår sjukdom och plågades till den grad, att ögonen föllo ut av värk, öronen intet hörde och alla lemmar miste sin kraft - så gick det emedan han velat vara utan arbete. Han led även större nakenhet än ute i världen, och då han hade god mat kunde han ej äta den, och när kroppen krävde sådant, så hade den det ej.

Så blev hans kropp förtärd före döden, ja den blev såsom en onyttig stock. Efter döden kom han inför domen såsom en tjuv, eftersom han velat leva klosterliv efter sin egen vilja, ej för att förbättra sin vandel. Dock skulle han ej dömas som en tjuv, ty fastän han varit barnslig och dåraktig i förstånd och samvete, hade han dock trott och hoppats på mig, sin Gud, och därför blev han barmhärtigt dömd.

Emedan han icke tillfyllest kunnat avtvå sin synd genom den lekamliga pinan, så plågas fortfarande hans själ lika svårt i skärselden, som om huden vore avdragen och benen satta i press på det att märgen måtte utdragas. Vad skola då icke de lida, som hava all framgång, medan de synda, och icke lida eller vilja lida någon motgång? Ve dem! De säga ju till mig: 'Varför dog Gud, och vad nytta är det med hans död?'

Så vedergälla de mig emedan jag återlöst dem, emedan jag bevarar dem och skänker dem hälsa och all deras nödtorft. Och därför skall jag utkräva dom av dem, ty de ha brutit den tro, som de lovat mig i dopet. Och emedan de dagligen synda och försmå mina bud, skall jag icke lämna det minsta av det, till vilket de förpliktas enligt klosterregeln men dock bryta emot, utan straff.»