Kristus talar till bruden om en prelat och säger henne, att den fromma själ, som förlorat fromhetens och det heliga betraktandets värme på grund av sitt högmod och sin lystnad och på grund av insnärjande i världsliga ting, skall, om hon fullkomligt ödmjukar sig inför Gud och sin nästa, återfå den gudomliga värmen och ljuset och känna gudomlig sötma.
Kapitel 97

Sonen talar genom bruden till en prelat och säger honom: »Du är lik ett kvarnhjul, som är orörligt; när det står stilla och icke rör sig, så males icke kornet. Detta hjul betecknar din vilja, som borde vara rörlig, icke efter din önskan och din åstundan utan efter min; du borde ju överlämna dig helt i mina händer. Men detta hjul är tämligen orörligt efter min vilja, ty de världsliga tankarnas vatten oroar ditt sinne, under det att betraktandet av dina egna gärningar och min pina är liksom dött i ditt hjärta. Därför smakar själens föda dig icke, och du känner den icke. Fördenskull må du bryta upp det som tilltäpper vattentillförseln, så att vattnet kan flöda in, hjulet röra sig och kornet lätt söndermalas.

Det hinder, som håller tillbaka vattnet, är sinnets högmod och ärelystnad, varigenom den Helige Andes nåd spärras och allt gott, varav själen skulle bliva fruktbärande, hindras. Ditt sinne må alltså antaga den sanna ödmjukheten, ty genom den flyter min Andes sötma in i din själ och de världsliga tankarna ut. Genom den blir också din vilja rörlig och fullkomnad efter min vilja. Och då börjar du att bedöma och väga dina gärningar såsom korn och anse mina gärningar vara något stort.

Vad är den sanna ödmjukheten annat än att icke bry sig om människors ynnest eller klander, att vandra min väg, som är glömd och försummad, att icke söka överflöd och att bliva lik enkelt folk? Om du älskar denna väg, då skola de andliga tingen smaka dig, då skola min pina och mina helgons vandel vara ljuvliga för ditt sinne. Då skall du förstå, hur mycket du är skyldig de själar, som du tagit dig an att styra.

Därför att du nu stigit högt upp på hjulet med båda fötterna, nämligen med makt och ära, har du genom makten blivit härsklysten och genom äran högmodig. Fördenskull må du nu stiga ned, i det du ödmjukar dig i ditt sinne och beder de ödmjuka att bedja för dig. Annars skall jag sända dig min rättvisa såsom den stridaste ström och ända till den yttersta skärven fordra räkenskap för dina begär, dina tankar, ditt tal och din handling, och jag skall även utkräva av dig de själar, som jag anförtrott åt din vård och som jag själv återlöst med mitt blod.»