ÖVERSIKT AV FJÄRDE BOKENS INNEHÅLL

1. Johannes evangelisten klandrar konung Magnus Eriksson och uppmanar honom till ett frommare liv.
2. Kristus tillkännager sin omsorg om både de dåliga kristna och hedningarna samt uppmanar sina vänner att arbeta på deras omvändelse.
3. Birgitta frågar Kristus, huruvida det av Magnus Eriksson förvärvade Skåneland rätteligen tillhör Sverige, huruvida det var riktigt att Magnus' äldre son, prins Erik, fått valriket Sverige och huruvida det var riktigt att Magnus' yngre son, prins Håkan, fått arvriket Norge efter sin morfader Håkan Håkansson. Den första frågan besvaras med ja, de båda senare med nej - den yngre sonen borde ha fått valriket och den äldre arvriket.

4. Drottning Blanka, Magnus Erikssons gemål, uppmanas av Kristus att utbyta sitt världsliga levnadssätt mot ett fromt, asketiskt sådant och företaga en vallfärd till Rom.
5. Aposteln Petrus klagar inför Birgitta över det kyrkliga förfallet i Rom.
6. Aposteln Paulus berättar för Birgitta om sin omvändelse och klagar över det kyrkliga förfallet i Rom.

7. Birgitta bevittnar år 1366 domen över den italienske adelsmannen Nicolaus Acciajuolis själ. Denne, som under livstiden tillhört drottning Johannas av Neapel hov och syndat bl. a. genom att befrämja drottningens giftermål med sin kusin Ludvig av Tarent, dömes nu till skärselden.
8. Nicolaus Acciajuolis skyddsängel beskriver hans skärseldsplågor.
9. Ett helgon antyder, vilka möjligheter de efterlevande ha att förkorta Nicolaus Acciajuolis skärseldsplågor - genom allmosor och fromma gärningar.

10. Kristus klagar inför Birgitta över det kyrkliga förfallet i Rom.
11. Den heliga Agnes prisar Guds moder och beder denna att visa Birgitta misskund. Maria lovar att i sin tur bedja till sin son Kristus för Birgitta.
12. Maria förklarar för Birgitta, varför Guds vänner än få njuta hugsvalelse, än lida bedrövelse.

13. Kristus förklarar för Birgitta vikten av att man beder för sina medmänniskors andliga välfärd.
14. Kristus säger till Birgitta, att det ej skall lyckas djävulen att blanda in sina egna onda ingivelser i de himmelska budskap som meddelas henne.
15. Kristus förklarar, hur han för att uppfostra människorna måste låta dem röna ömsom glädje, ömsom sorg.

16. Birgitta har i sitt hus tagit emot en östgötsk fogde, som vallfärdat till Rom. Kristus förklarar för henne, att detta var oförståndigt, eftersom mannen ej gjort sin vallfärd i fromt uppsåt.
17. Den heliga Agnes talar med Birgitta om en fåfäng kvinna, som denna nyligen sett. Birgitta må, säger hon, vinnlägga sig om världsförnekelse, ödmjukhet och avhållsamhet - dygder som stå i motsats till världsdamens högfärd.
18. Birgitta lovprisar Maria; Maria lovar Birgitta att utverka alla dygders nådegåvor åt henne.

19. Birgitta lovprisar Maria, som i gengäld lovar att utverka dygdernas nådegåvor åt henne.
20. Den heliga Agnes uppmanar Birgitta att ej ändra sin stränga livsföring men ej heller iakttaga överdriven askes; goda andliga rådgivare kunna härvidlag vägleda henne. Vidare antyder Agnes, hur Gud hjälper människorna i frestelsens stund.
21. Maria inskärper hos Birgitta, hur viktigt det är att de som redan äro goda arbeta på sina medmänniskors förbättring.

22. Kristus hotar den nuvarande syndiga mänskligheten med sitt stränga straff. Han lovar emellertid barmhärtighet åt dem, som omvända sig i tid.
23. Johannes evangelisten och Jungfru Maria tala om en svensk cisterciensmunk, vilken hyser kätterska åsikter. Tillägget, författat av prior Petrus Olovsson från Alvastra, berättar att munken i fråga återkallade sina villfarelser på uppmaning av Birgitta.
24. Maria förmanar Birgitta till tålamod, även när hon ser andra vara otåliga.

25. Maria uppmanar Birgitta till askes, men till en måttfull sådan.
26. Maria förklarar, att de goda gärningar, som man gör för lydnadspliktens skull, äro dubbelt värdefulla.
27. Maria talar med Birgitta om en skenhelig person.

28. Maria förklarar för Birgitta, vari den rätta bedrövelsen består.
29. Maria uppmanar Birgitta och hennes vänner att ej överge sin stränga livsföring.
30. Maria förklarar, att man ej syndar genom att bära fina och dyrbara dräkter, ifall detta är nödvändigt.

31. Maria förklarar, att den som arbetar för själarnas frälsning skall få himmelsk lön, även om arbetet burit föga synlig frukt.
32. Maria låter genom Birgitta säga Petrus Olovsson från Skänninge, att hon rikligen skall belöna honom för den möda som han nedlägger på den poetiska och musikaliska utformningen av de blivande birgittinnunnornas tidegärd. Tillägget handlar om en frestelse till tvivel på trossanningar, varav samme Petrus Olovsson anfäktades.
33. Birgitta skriver ett brev, vari hon utmålar det forna exemplariska tillståndet hos Roms präster, klosterfolk och lekmän och det nuvarande religiösa och sedliga förfallet där. Brevet är riktat till någon av de påvar, vilken under Birgittas långa Romvistelse suttit på Petri stol - Klemens VI, Innocentius VI, Urban V eller Gregorius XI.

34. Maria varnar genom Birgitta en svensk marsk, vilken hittills fört ett mycket syndigt liv. Tillägget antyder hans omvändelse.
35. Kristus förklarar, vad det är för synder som hindra den Helige Andes ankomst till människohjärtat.
36. Kristus klagar över de nutida klostermänniskornas och riddarnas dåliga förvaltande av sitt kall.

37. Kristus hotar den syndiga mänskligheten med sin snara straffdom och anser en varning vara till föga nytta.
38. Kristus antyder, hur man skall förhålla sig inför drömmar och inför ingivelser som stamma från den onde anden.
39. Kristus lär Birgitta, hur man skall bringa sin vilja i överensstämmelse med Guds vilja och icke knota över Guds anordningar.

40. Kristus förklarar för Birgitta vad en god och vad en ond död är.
41. Maria säger, att prästens makt att avlösa synder ej beror av hans personliga värdighet eller ovärdighet.
42. Maria antyder, hur goda människor kunna draga andra till Gud genom sina goda seder.

43. Maria antyder, vilket strängt straff ansvarslösa präster ha att vänta.
44. Kristus talar om förgängligheten av världens rikedom och makt och om dåraktigheten av att åstunda den.
45. Birgitta riktar en skrivelse till kejsar Karl IV vid dennes besök i Rom år 1368. I skrivelsen uppmanar hon honom att söka återställa den forna ödmjukheten, avhållsamheten, förnöjsamheten och människokärleken i det kristna Europa.

46. Åberopande sig på den gammaltestamentliga berättelsen om Nabots vingård uppmanar Birgitta en adelsman att återställa orättfärdigt förvärvat gods. Om han icke följer uppmaningen har han straff att vänta, säger hon.
47. Kristus lär Birgitta hur man skall bemöta och övervinna frestelser.
48. Genom Birgitta uppmanar Kristus en konung, ovisst vilken, att arbeta på Guds äras förökande och på befriandet av Jerusalem ur de otrognas våld.

49. Himmelska röster tala till Birgitta om det nuvarande kyrkliga förfallet i Rom och om de reformer, som den till Italien återvände påven bör vidtaga.
50. Birgitta ser hela mänskligheten inför Guds domstol och bevittnar de olika straffen.
51. Birgitta bevittnar domen över en avliden kvinnas själ. Kvinnan dömes till en svår skärseld.

52. Birgitta bevittnar, hur två avlidna äkta makar dömas till helvetet, och detta bl. a. därför att de ingått sitt äktenskap utan att akta på Kyrkans föreskrifter om förbjudna led.
53. Maria antyder, att både jungfruligheten, äktenskapet och änkeståndet äro välbehagliga för henne och för hennes Son Kristus.
54. Maria talar med Birgitta om en syndig mans omvändelse och ger denne man råd för framtiden, avsedda att framföras genom Birgitta.

55. Kristus tillkännager sitt misshag med konung Magnus Eriksson och antyder hans systersons, Albrekt d. y:s av Mecklenburg, framgång på Magnus' bekostnad.
56. Maria uppmanar genom Birgitta en viss man att ej vara bedrövad över sina motgångar.
57. Maria förutsäger den straffdom, som skall drabba det ohörsamma Rom.

58. Kristus talar om den heder han bevisat prästerna, då han unnat dem att förvalta nådemedlen och leda själarna till himmelen. Han förebrår dem deras nuvarande tygellösa vandel och hotar dem med svår hemsökelse. För Marias förböns skull lovar han dock att ännu en gång varna dem.
59. Kristus antyder vilken fromhet och vishet som höves en präst i hans Kyrka.
60. Birgittas ödmjuka bön till Kristus.

61. Djävulen ingiver Birgitta tvivel på Kristi närvaro i den förvandlade hostian. Kristus uppenbarar sig, skingrar hennes tvivel och lär henne hur hon skall bemöta frestelser av denna art.
62. Kristus talar klandrande och bestraffande ord om en viss präst, som lever ett syndigt liv.
63. Djävulen ingiver på nytt Birgitta tvivel på Kristi närvaro i hostian. Kristus uppenbarar sig, och inför denne måste djävulen erkänna sin osannfärdighet. Därefter styrker Kristus Birgitta i hennes tro på altarets sakrament.

64. Maria beskriver, hur Gud tillåter världsmänniskorna att för en tid hemsöka och pröva de fromma men hur han till sist straffar dem själva.
65. Maria inskärper Gudsvännernas plikt att oförtrutet arbeta på syndarnas omvändelse.
66. Maria lär Birgitta att avvisa onyttiga världsliga tankar och infall.

67. Kristus talar med Birgitta om samverkan mellan Guds nåd och människans fria vilja.
68. Maria talar om en präst (enligt tillägget är det fråga om en prost), som varit mån om att samla rikedomar men som dog en snabb och oförmodad död utan att ha fått tillfälle att avlägga räkenskap över sitt liv.
69. Kristus klagar över prästernas högmod, vinningslystnad och okyskhet.

70. Maria berättar utförligt om Kristi lidande och död. Detta är den andra i ordningen av Birgittas tre stora passionsberättelser (de båda andra äro I:10 och VII:15).
71. Cecilia, Birgittas yngsta dotter, har lämnat klosterskolan i Skänninge för att ingå äktenskap. Birgitta ställer sig, vid underrättelsen därom, den frågan, vilket stånd som är Herren mest välbehagligt: jungfruligheten, äktenskapet eller änkeståndet. Kristus svarar henne, att en kvinna kan behaga honom i alla dessa tre stånd, även om jungfruligheten i och för sig står högst.
72. Kristus ger andliga råd åt Birgitta och åt hennes dotter Katarina, som bor tillsammans med henne i Rom.

73. Maria talar med Birgitta om en svensk riddare, som Birgitta trott vara död.
74. Birgitta ser i sin extas, hur Maria och olika helgon ikläda hennes son Karl de olika plaggen i en riddares utrustning. Vart och ett plagg symboliserar en särskild dygd, som Karl bör beflita sig om. Maria förestavar även böner, som han bör nyttja.
75. Maria antyder för Birgitta, hur djävulen försöker draga bort den nyomvända människan från dygdens väg men hur Guds ingivelser i längden äro starkare än djävulens försåt. Hon återkommer till den i kap. 73 nämnde riddaren, som Birgitta förmodat vara död men som i själva verket bara varit andligen död.

76. Maria förklarar för Birgitta, att hon ej bör oroa sig över det hårda sinnelaget hos de människor, som hon skall framföra sitt budskap till. Vidare säger Maria, att intet av de nuvarande stånden, varken furstarna, riddarna eller prästerna, lever i överensstämmelse med de förpliktelser som gälla för samma stånd.
77. Birgitta bekänner för Kristus sin jubelfröjd över de nådegåvor han beskärt henne. Kristus inskärper den förpliktelse hon har att vidareförmedla Guds ord till andra.
78. Maria gör genom Birgitta den påvlige legaten Annibaldo Ceccano uppmärksam på det kyrkliga förfallet i Rom vid tiden för jubelåret 1350.

79. En präst vid någon av de åt Vår Fru helgade basilikorna i Rom har bett Birgitta om andliga råd. Birgitta förklarar sig villig att tillmötesgå hans begäran.
80. Birgitta utstakar ett dagsprogram för samme romerske präst.
81. Maria talar med Birgitta om en skånsk, en halländsk och en svensk riddare, låter förmana och varna dem och förklarar i detta sammanhang, vilka tårar som äro välbehagliga för Gud.

82. Kristus inskärper hos Birgitta vikten av en ren håg, världsförakt samt ständig betraktelse av Guds rättvisa och barmhärtighet.
83. Kristus förklarar, hur människosjälen bör vara såsom en tjänare, en son och en hustru för Gud.
84. Kristus inskärper kvinnans plikt att vara mannen underdånig.

85. Kristus talar med Birgitta om en man, som visat hans barmhärtighet ifrån sig och därför skall få röna hans rättvisa i stället.
86. Maria talar med Birgitta om sin makt att förmedla nåd åt alla.
87. Kristus uppmanar Birgitta och alla sina trogna att lämna allting för hans skull.

88. Kristus jämför de fromma och de världsliga människornas sinnelag med väl utrustade eller bristfälliga skepp.
89. Kristus förordar olika dygder, jämförda med en riddares klädesplagg och vapen, samt förestavar böner.
90. Kristus beskriver, hur han förenat sina trogna med sig, borttagit världslig begärelse hos dem och ingivit dem lust till det goda.

91. Kristus uppmanar Birgitta till ödmjukhet.
92. Kristus beskriver, hur hans vänner äro förenade med honom, när de följa hans vilja.
93. Kristus talar med Birgitta om en munk, vilken av själviska bevekelsegrunder gått i kloster och fördenskull fått ett mycket mödosamt klosterliv. Av tillägget framgår, att munken bättrat sig på dödsbädden till följd av Birgittas uppmaning.

94. Kristus ingiver Birgitta böner, avsedda att läsas, när hon kläder sig, när hon går till bords och när hon går till sängs.
95. Kristus beskriver sina ovänners synder och förutsäger den snara straffdomen.
96. Kristus talar ytterligare om den straffdom, som förestår hans ovänner.

97. Genom Birgitta uppmanar Kristus en prelat att iakttaga ödmjukhet och nitälska för själarnas frälsning.
98. Kristus uppmanar sina vänner att flitigt arbeta på de ondas omvändelse.
99. Kristus antyder, hur de nu levande människorna förnya hans pina.

100. Kristus uppmanar Birgitta till ödmjukhet.
101. Maria beskriver sin Sons kärlek till människorna.
102. Birgitta bevittnar domen över en avliden munks själ. Munken dömes till helvetet för sin brist på lydnad och Gudskärlek.

103. Den helige Dionysius, Frankrikes skyddshelgon, beder till Jungfru Maria om hjälp för det av engelsmännen ansatta Frankrike. Situationen är hundraårskrigets. Omkring 1346 reste biskop Hemming av Åbo och prior Petrus av Alvastra på hennes uppdrag till Frankrike för att söka mäkla fred. De medförde vid detta tillfälle avskrifter av detta och de båda följande kapitlen.
104. Jungfru Maria beklagar sig inför Kristus över Englands och Frankrikes stridande konungar och beder honom förbarma sig över det arma folk, som hemsökes av kriget.
105. Kristus svarar på sin moders bön och framför sina befallningar till de båda konungarna.

106. Kristus tröstar Birgitta i frestelsens stund och ger exempel på heliga, vilka bevarat sin tro och ståndaktighet under frestelserna.
107. Kristus talar med Birgitta om en siciliansk munk, som stått emot alla gudomliga ingivelser för att i stället följa sin egen vilja. Han uppmanar honom att omvända och bättra sig. Av tillägget framgår, att munken verkligen behjärtade det genom Birgitta framförda budskapet.
108. Kristus prisar den kloka, måttfulla återhållsamhet som hans moder Maria, Johannes döparen och Maria Magdalena iakttagit.

109. Maria beskriver, hur man kan gottgöra onyttigt förbrukad tid genom fromma gärningar.
110. Kristus lär Birgitta att särskilja god och ond ingivelse och att förjaga den senare.
111. Kristus beskriver för Birgitta vad den andliga lagen, d. v. s. hans vilja, innebär, och vilka förpliktelser och belöningar den medför.

112. Kristus beskriver de högmodiga och liknar dem vid fjärilar.
113. Kristus klandrar en svensk riddare för hans vinningslystnad. Av tillägget framgår, att denne riddare, som förut hånat Birgitta, sedermera försonade sig med henne och dog en from död i Rom.
114. Kristus klandrar en svensk prost för dennes trälaktiga fruktan. I tillägget berättas om samme mans vallfärder i Italien.

115. Kristus talar med Birgitta om en person, som länge varit behärskad av djävulen men nu skall befrias.
116. Kristus klagar över den missaktning som människorna nu visa honom och de sakrament han instiftat.
117. Birgitta bevittnar, hur Gud utlovar andliga nådegåvor åt en man, som med fromt sinnelag läst ett Fader vår.

118. Kristus talar om samverkan mellan Guds nåd och människans fria vilja.
119. Maria beskriver sin Sons härlighet och förnedring.
120. Kristus förestavar böner, avsedda att läsas när själen förnimmer böjelse för det kroppsliga eller naturliga.

121. Alvastramunken Gerekinus' omvändelse uppenbaras för Birgitta. Tillägget berättar om en extatisk upplevelse av samme munk och om hans död.
122. Kristus tadlar och varnar den världslige Knut Folkesson, en brorson till S:t Brynolf, biskop av Skara. Tillägget berättar om herr Knuts fiendskap med Birgitta och om hans bråd död.
123. Kristus beskriver, hur han dragit Birgitta till sig ur världskärlekens och egenviljans välde.

124. S:ta Agnes beskriver sju ädelstenar i Birgittas krona, symboliserande oförrätter som Birgitta tåligt burit.
125. Kristus beskriver sju biskopar och jämför dem med sju olika djur. Den ende av dem som namngives är den sjunde, biskop Hemming av Åbo.
126. Maria och Kristus meddela utförliga råd och förmaningar åt en svensk biskop.

127. En italiensk eremit av benediktinorden begär klarhet i frågan, huruvida benediktinmunkarnas nuvarande yppiga dräkt kan sägas överensstämma med Guds vilja och den helige Benedikts anordning. Birgitta frågar Kristus till råds, och denne uttalar sitt ogillande. - Kapitlet berättar vidare om munkens död och snara inträde i himmelriket.
128. På Marias uppmaning råder Birgitta en benediktineremit att stundom avbryta sitt helt kontemplativa liv för att meddela frukten av sin betraktelse åt andra, m. a. o. fylla en apostolisk gärning.
129. Kristus fullföljer sina i kap. 2 givna anvisningar för dem, som vilja arbeta på de dåliga kristnas (»djurets») och hedningarnas (»fiskens») omvändelse.

130. Kristus fullföljer sin i kap. 125 givna beskrivning av de svenska biskoparna. Därtill beskriver hon ännu en biskop, Birger Gregersson, som 1366 efterträdde Peter Tyrgilsson såsom ärkebiskop av Uppsala.
131. Redogörelse för Birgittas upplevelse vid den italienska vallfärdsorten Monte Gargano, där änglarna voro föremål för särskild hyllning.
132. Kristus talar om de stora förpliktelser han ålagt prästerna och hur illa de fylla dessa förpliktelser. Genom sitt dåliga leverne korsfästa de honom på nytt, säger han.

133. Kristus klagar över prästernas vinningslystnad, själviskhet och liderlighet och över det dåliga exempel som de giva lekmännen.
134. Birgitta bevittnar domen över en avliden prästs själ. Prästen överlämnas åt djävlarna för sina utsvävningars och sin förhärdelses skull.
135. Kristus förklarar ytterligare, varför den i föregående kapitel nämnde prästen dömes till helvetet. Han skildrar de nuvarande prästernas världslighet och deras slapphet i Guds tjänst.

136. Kristus säger några gillande ord om Innocentius VI, påve 1352-62.
137. För påven Urban V (1362-70), som uppehåller sig i Italien 1367-70, framlägger Birgitta en gudomligt inspirerad supplik om godkännande av den regel hon författat för munkarna och nunnorna i Vadstena. Hon anhåller även att påven måtte förläna besökarna av det nya klostret samma avlat, d. v. s. efterskänkande av timliga syndastraff, som beviljas besökarna av kyrkan S. Pietro in Vincoli i Rom.
138. I början av år 1370 har Urban V planer på att återvända till Avignon, där påvarna residerat sedan början av århundradet. Birgitta uppsöker honom då i Montefiascone och förelägger honom en gudomligt inspirerad skrivelse, vari påven varnas för att lämna Italien.

139. Till Gregorius XI, påve 1370-78, som tills vidare residerar i Avignon, sänder Birgitta ett brev. Hon berättar i brevet, att Maria uppenbarat sig för henne och utlovat sitt ständiga beskydd åt Gregorius, ifall han flyttade sitt residens till Rom och grepe sig an med Kyrkans reform.
140. Birgitta avsänder något senare ett nytt brev till påven Gregorius XI och upprepar där den tidigare givna uppmaningen att flytta det påvliga residenset tillbaka till Rom, Kyrkans huvudstad av gammalt. Hennes biktfader Alfons, förutvarande biskop av Jaén, och hennes vän, greve Nicolaus Orsini av Nola, befordra brevet till påven.
141. Efter sin pilgrimsfärd till Jerusalem befinner sig Birgitta i Neapel i början av år 1373. Där mottager hon den 26 januari en uppenbarelse rörande påven Gregorius XI. Kristus försäkrar henne att det skall bli påven möjligt att flytta från Frankrike till Rom.

142. I februari 1373 skriver Birgitta, som fortfarande vistas i Neapel, ett brev till påven Gregorius XI. Hon uppmanar honom ånyo, på Guds uppdrag, att flytta sitt residens till Rom: »Kom alltså, och dröj icke!» Alfons far med brevet till Avignon och framlämnar det åt påven.
143. Birgitta har från Neapel återvänt till Rom. Därifrån sänder hon i juli 1373, helt kort före sin död, ett brev till sin vän Alfons, som ännu vistas i Avignon, och ber honom att meddela påven brevets innehåll. Brevet är av samma innehåll som de föregående. »Emedan påven tvekar, huruvida han bör komma till Rom för att återställa freden och reformera min Kyrka, så förklarar jag (det är Kristus som talar) det vara min vilja, att han kommer nu till hösten, och kommer för att stanna.»
144. Birgitta skådar en avliden påve i skärselden.