TIONDE SPÖRSMÅLET

Första frågan. Åter visade sig munken på sin stege som förut och sade: »O domare, jag frågar dig: Hur kunde du, som är allra mäktigast, skönast och dygdigast och som strålar klarare än solen i din gudom, kläda dig i en sådan säck som din mandom?»

Andra frågan. »Och hur kan det komma sig, att din gudom innesluter allting i sig och ändå icke inneslutes av någon, omsluter allt och dock icke omslutes av någon?»

Tredje frågan. »Och varför ville du så länge vila i jungfruns kved, och varför kom du icke genast fram, när du blivit avlad?»

Fjärde frågan. »Och varför visade du, som kan allting och är närvarande överallt, dig icke genast i den gestalt, som du hade vid ditt trettionde år?»

Femte frågan. »Och varför ville du, vars fader icke var av Abrahams säd, låta omskära dig?»

Sjätte frågan. »Och varför ville du, som är avlad och född utan synd, låta döpa dig?»

SVAR
på första frågan. Domaren svarade honom: »Min vän, jag vill svara dig med en liknelse. Det finns ett slags vindruvor, vilkas vin är så starkt, att det utan människans åtgörande tränger ut ur druvorna. När ägaren ser att mognadens tid kommit, sätter han ett kar inunder. Vinet inväntar icke karet utan karet vinet. Och om flera kar sättas inunder, så strömmar vinet ned i det kar, som är närmast.

Denna vindruva är min gudom, som är så full med den gudomliga kärlekens vin, att alla änglakörer uppfyllas därav och allt, vad det än är, får del därav. Genom sin olydnad gjorde människan sig dock ovärdig detta vin. När därför Gud, min Fader, i en från evighet förutbestämd tid ville ådagalägga sin kärlek, skickade han sitt vin, d. v. s. mig, sin Son, till det kar, som stod närmast och mest bidade vinets ankomst, d. v. s. till moderlivet i den jungfru, som älskade mig innerligare än alla andra skapade varelser.

Denna jungfru älskade mig och åstundade mig så varmt, att det icke fanns någon stund, då hon icke eftertraktade mig och längtade att bliva min tjänarinna. Därför erhöll hon det utvalda vinet, som hade tre egenskaper: för det första styrka, eftersom jag utgick utan mänsklig inverkan; för det andra den skönaste färg, eftersom jag, den allra skönaste, steg ned från himmelens höjd för att strida; för det tredje den yppersta sötma, berusande med den största välsignelse. Detta vin, som är jag själv, gick in i jungfruns kropp, ty jag, den osynlige Guden, blev synlig för att den förlorade människan skulle återlösas. Visserligen hade jag kunnat antaga en annan skepnad, men detta hade varit emot rättvisan, ty gestalt skulle givas för gestalt, natur för natur och arten av tillfyllestgörelse enligt arten av skuld.

Vem av de visa hade kunnat tro eller gissa sig till, att jag, den allsmäktige Guden, ville ödmjuka sig så mycket, att jag ville antaga mandomens säck, om icke denna min outgrundliga kärlek hade varit, denna kärlek som förmådde mig att synligen leva bland människorna? Eftersom jag såg jungfrun brinna av så innerlig kärlek, besegrades min gudomliga stränghet, och min kärlek trädde i dagen, för att människan skulle försonas med mig. Är det då underligt, att jag Gud, som är kärleken själv och som icke hatar något av det jag gjort, icke blott beslöt att giva människan de yppersta gåvor utan t.o.m. mig själv till pris och belöning, på det att alla högmodiga demoner skulle komma på skam?»

Svar på andra frågan. »På frågan, huru min gudom kan innesluta allt i sig, svarar jag vidare: Jag Gud är ande. Jag säger, och det är gjort; jag befaller, och allt lyder mig. Det är jag, som giver tillvaro och liv åt allt. Innan jag skapade himmelen och bergen och jorden, var jag i mig själv. Jag är ovanför allt, utanför allt och inuti allt. I mig är allt, och utan mig är intet. Och emedan min ande blåser var den vill, kan och förmår allt vad den vill, vet allting, är snabbare och lättare än alla andra andar, har all kraft och betraktar allt det närvarande, det förflutna och det framtida, därför är min ande, d. v. s. min gudom, med rätta ogripbar och dock omgripande allt.»

Svar på tredje frågan. »På frågan, varför jag vilade så länge i jungfruns kved, svarar jag vidare: Jag är skapare av varje natur, och för varje natur har jag förordnat tillbörligt sätt, tid och ordning att födas. Om nu jag, Skaparen, framgått ur moderlivet så snart jag avlats, så hade jag handlat i strid med den naturliga ordningen, och min mandomsanammelse hade då varit sagoaktig och icke äkta. Jag ville alltså vara i moderlivet lika lång tid som andra barn, för att även i mig själv uppfylla den naturens ordning, som jag visligen inrättat.»

Svar på fjärde frågan. »På frågan, varför jag icke genast vid min födelse var så stor till kroppen som vid mitt trettionde år, svarar jag vidare: Om detta hade varit fallet, skulle alla ha förvånats och fruktat mig, och de skulle ha följt mig mera av räddhåga och för de sedda underverkens skull än av kärlek. Och hur skulle då profeternas utsagor ha kunnat uppfyllas? De hade ju förutsagt, att jag som ett gossebarn skulle läggas bland djuren i en krubba, tillbedjas av konungarna, frambäras i templet och förföljas av mina ovänner. För att bevisa att min mandom var verklig och att profeternas utsagor gått i uppfyllelse på mig, växte jag först så småningom till mina lemmar, jag som dock var lika full av visdom vid min födelse som vid slutet.»

Svar på femte frågan. »På frågan, varför jag blev omskuren, svarar jag vidare: Ehuru jag icke var av Abrahams släkt till mitt fäderne, var jag det dock till mödernet, låt vara utan synd. Den lag, vilken jag instiftat såsom Gud, ville jag även hålla som människa, för att icke mina ovänner skulle kunna anklaga mig för att hava befallt det, som jag icke ville uppfylla.»

Svar på sjätte frågan. »På frågan, varför jag ville döpas, svarar jag vidare: Var och en, som vill grunda eller börja en ny väg, bör själv gå före på denna väg. Nu hade judafolket fått en köttslig väg, nämligen omskärelsen, till tecken på lydnad och framtida rening; hos de troende och laglydiga verkade den, innan den utlovade sanningen (d. v. s. jag, Guds Son) kom, något av den kommande nåden och löftesuppfyllelsen.

Men det var av evighet bestämt, att eftersom lagen icke var något annat än en skugga, skulle den gamla vägen försvinna och mista sin verkan, när sanningen kom. För att sanningen skulle framträda, skuggan vika och en lättare väg till himmelen visas, ville jag, Gud och människa, född utan synd, låta döpa mig - av ödmjukhet och till ett exempel för andra och för att öppna himmelen för de troende.

Till tecken på detta öppnades, när jag var döpt, himmelen, Faderns röst hördes, och den Helige Ande uppenbarade sig i duvoskepnad, och jag, Guds Son, visade mig i verklig mandom, för att de kristtrogna skulle veta och tro, att Fadern öppnar himmelen för de döpta troende. Den Helige Ande är med den döpande och min mandoms kraft i elementet, ehuru min Faders, min och den Helige Andes verksamhet och vilja är en och densamma.

När sanningen kom, d. v. s. när jag, som är sanningen, kom i världen, då försvann genast skuggan, lagens skal bröts, och kärnan kom till synes; omskärelsen upphörde, och i mig stadfästes döpelsen, varigenom himmelriket öppnas för gamla och unga och vredens barn bliva nådens och det eviga livets barn.»