TOLFTE SPÖRSMÅLET

Första frågan. Åter visade sig munken på sin stege som förut och sade: »O domare, jag frågar dig: Varför ville du hellre födas av en jungfru än av en annan kvinna, som icke var jungfru?»

Andra frågan. »Och varför visade du icke med ett synligt tecken, att hon var moder och ren jungfru?»

Tredje frågan. »Och varför hemlighöll du till den grad din födelse, att den blott var känd för några få?»

Fjärde frågan. »Och varför flydde du till Egypten undan Herodes och lät de menlösa barnen dräpas?»

Femte frågan. »Och varför låter du dig smädas och det falska få överhand över sanningen?»

SVAR
på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, jag ville hellre födas av en jungfru än av en icke jungfrulig kvinna, ty för mig, den renaste Guden, passade allt det som var renast. Så länge människans natur var i det tillstånd den skapats, hade den intet vanskapligt, men när budet överträtts, kom det genast något, som man måste skämmas för, såsom det händer för människor, vilka synda mot sin timlige herre och vilka måste blygas t.o.m. över de lemmar varmed de syndat. Med skammen över lagbrottet kom också en oordnad drift, och mest i den lem, vilken var inrättad för fruktsamhetens skull. Men för att icke denna drift skulle vara utan nytta och fruktsamheten omintetgöras, vändes den genom Guds godhet till det goda, och genom Guds bud och inrättning medgavs den köttsliga beblandelsens handling, så att naturen kunde föröka sig.

Emellertid är det ärofullare att sträcka sig över budordet och av kärlek tillägga det goda man kan. Därför behagade det Gud att till sitt verk hellre utvälja det, som syftade till en större renhet och kärlek, och detta gör jungfruligheten, ty det är dygdigare och förnämligare att vara i vedermödans eld och dock ej brinna än att vara utan eld och dock vilja krönas. Emedan nu jungfruligheten är en genväg till himmelen men äktenskapet är likasom en väg, därför behagade det mig, den allra renaste Guden, att vila i den renaste jungfru.

Den första människan skapades av jord, vilken s. a. s. var jungfrulig, eftersom den ännu ej var befläckad med blod; och Adam och Eva syndade av frosseri, i det de åto den förbjudna frukten, varvid dock deras natur, d. v. s. fruktsamhetens natur, förblev ofördärvad och oskadad. Sålunda ville jag, Gud, tagas emot av det renaste förvaringsrum, så att allt skulle förnyas och återställas genom min godhet.»

Svar på andra frågan. »På frågan, varför jag icke med uppenbara tecken visade, att min moder var både jungfru och moder, svarar jag vidare: Alla min mandomsanammelses mysterier antydde jag för profeterna, på det att de måtte tros desto fastare, ju längre tid i förväg de varit förutsagda. Att min moder verkligen var jungfru både före och efter förlossningen, därpå gav Josefs vittnesbörd tillräckligt bevis, han som var hennes jungfrulighets väktare och vittne.

Men även om hennes renhet blivit bevisad genom ett påtagligare under, skulle dock de misstrogna i sin ondska icke ha avhållit sig från smädelse, ty de skulle icke ha trott, att en jungfru kunnat bliva havande genom gudomens makt, nej, de skulle ej ha betänkt, att detta är lättare för mig, Gud, än för solen att genomtränga glaset. Det var min gudoms rättvisa, att den gudomliga mandomsanammelsens mysterium skulle döljas för djävulen och i nådens tid uppenbaras för människorna.

Men nu säger jag, att min moder i sanning var moder och jungfru. Liksom det i Adams och Evas skapelse låg en underbar gudomsmakt och det i deras gemenskap låg en ärbar förnöjelse, så innebar min gudoms ankomst till jungfrun en underbar godhet, ty min omätliga, ogripbara gudom steg ned i ett tillslutet käril, utan att detta skadades. Där var det mig angenämt att vistas, ty jag, Gud, som var överallt med min gudom, inneslöts där med min mandom.

Det låg även en häpnadsväckande makt däri, ty jag, Gud, som gått in utan kropp, gick kroppslig ut ur moderlivet utan att kränka dess jungfrulighet. Emedan det alltså för människan var svårt att tro och emedan min moder är all ödmjukhets väninna, därför behagade det mig att för en tid dölja hennes skönhet och fullkomlighet, dels för att min moder skulle hava någon förtjänst därav och sålunda krönas än fullkomligare, dels för att jag Gud skulle förhärligas ytterligare vid den tid, då jag ville fullgöra det utlovade, de goda till förtjänst men de onda till vedergällning.»

Svar på tredje frågan. »På frågan, varför jag icke visade människorna min födelse, svarar jag vidare: Ehuru djävulen miste den värdighet, som från början tillkom honom, miste han dock icke sin slughet, som länder de goda människorna till prövning och honom själv till skam. För att min mandom skulle växa ända till den bestämda tiden, skulle alltså min mildhets mysterium hemlighållas för djävulen. Jag ville nämligen komma hemligen för att bekriga djävulen, och jag ville leva i en föraktad ställning för att så kuva människornas övermod.

Lagens mästare försmådde mig, om vilken de läste i sina böcker, därför att jag kom i ödmjukhet. Och emedan de voro högmodiga, ville de icke höra den sanna rättvisan, som ligger i tron på min återlösning. Därför skola de komma på skam, när fördärvets son kommer i sitt övermod. Men om jag kommit mycket mäktig och hedrad, hade då den övermodige lärt sig ödmjukhet och kunnat komma in i himmelen? Ingalunda. Ödmjuk kom jag, för att människan skulle lära sig ödmjukhet, och jag dolde mig för de högmodiga, eftersom de varken ville lära känna den gudomliga rättvisan eller sig själva.»

Svar på fjärde frågan. »På frågan, varför jag flydde till Egypten, svarar jag vidare: Före överträdelsen av budet fanns det en enda väg till himmelen, bred och ljus; bred i dygdernas överflöd och skinande klar i den gudliga visheten och i den goda viljans lydnad. Sedan viljan förändrats, uppstodo emellertid två vägar, av vilka den ena förde till himmelen och den andra därifrån. Det var lydnaden, som förde till himmelen, medan olydnaden förde därifrån.

Emedan det nu berodde av människans fria val att välja det goda eller det onda, att lyda eller icke lyda, så syndade den, som ville annorlunda än jag, Gud, ville att hon skulle vilja. För att människan skulle frälsas, var det alltså rätt och tillbörligt, att det kom någon, som återlöste henne och som hade fullkomlig lydnad och oskuld - någon, mot vilken de, som ville, kunde iakttaga kärlek, och de, som ville, ondska. Men för att återlösa människorna skulle ingen ängel skickas, ty jag Gud tilldelar ingen annan min ära. Det finns ingen människa, som skulle kunna blidka mig för sin egen räkning; hur mycket mindre då för en annans? Därför kom jag Gud, den ende rättfärdige, för att rättfärdiggöra alla.

Den omständigheten, att jag flydde till Egypten, bevisade min mandoms svaghet och bragte profetian till fullbordan, och jag gav därigenom exempel för kommande släkten, att man stundom måste vika för förföljelsen för Guds större framtida äras skull. Och att jag icke blev funnen av förföljarna, det visar, att min gudoms råd segrade över det mänskliga - det är ju icke lätt att strida mot Gud. Att barnen dräptes, det betecknade mitt framtida lidande och hemligheten med dem, som skulle kallas, och med den gudomliga kärleken.

Fastän dessa barn icke buro mig vittnesbörd med röst och mun, gjorde de det dock med sin död, såsom det hövdes min barndom, ty det var förutsett att Guds lov skulle fullkomnas även genom de menlösa barnens blod. Ty ehuru de orättfärdigas ondska orättvist plågade dem, så skedde det likväl genom min gudomliga tillåtelse, som städse är mild och rättvis, och detta för att visa människornas ondska och min gudoms obegripliga nåd och godhet. Där den orättfärdiga ondskan rasade emot gossebarnen, där överflödade också rättvist förtjänsten och nåden, och där tungans bekännelse och åldern saknades, där hopade blodsutgjutelsen det fullkomligaste goda.»

Svar på femte frågan. »På frågan, varför jag låter mig smädas, svarar jag vidare: Det står skrivet, att när konung David flydde för sin sons förföljelse, så blev han skymfad av någon på vägen, men när hans tjänare ville döda denne, förbjöd David dem detta av tvåfaldig orsak. För det första emedan han hade hopp om att komma tillbaka. För det andra emedan han betraktade sin egen svaghet och synd, den skymfandes dåraktighet och Guds tålamod och godhet mot honom själv.

Jag är David, för att tala i liknelse. Människan förföljer mig genom sina onda gärningar, såsom tjänaren sin herre, i det hon driver mig ut ur mitt rike, d. v. s. ur sin själ, som jag skapat och som är mitt rike. Hon klandrar mig för min dom, som om jag vore orättvis, och hon smädar mig t.o.m. emedan jag är tålig. Men eftersom jag är mild, fördrager jag deras ovishet, och eftersom jag är domare, bidar jag deras omvändelse ända till det yttersta ögonblicket. Ja, eftersom människan sätter större tro till det falska än till det sanna och älskar världen högre än mig, sin Gud, är det icke underligt, om jag fördrager den onda människan i hennes ondska, hon som varken vill söka sanningen eller omvända sig från sina onda gärningar.»