| TRETTONDE SPÖRSMÅLET |
|
Första frågan. Åter visade sig munken på sin stege som förut och sade: »O domare, jag frågar dig: Varför undandrages din nåd så hastigt från somliga, och varför bliva andra så länge tålda i sin ondska?»
|
| SVAR |
|
på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, alla mina gärningar äro från början i mitt förutvetande, och allt, som blivit gjort, är skapat människan till hugnad. Men emedan människan föredrager sin egen vilja framför min vilja, därför undandragas henne rättvisligen de goda ting, som givits henne för intet, så att människan må veta, att allt är förståndigt och rättvist hos Gud. Och emedan många äro otacksamma mot min nåd, ja bliva desto ogudaktigare, ju rikligare de få till skänks av gåvorna, därför berövas de hastigt dessa gåvor, så att min gudoms rådslag snabbare måtte uppenbaras och så att icke människan, till värre straffdom för sig själv, må missbruka min nåd. Och orsaken till att somliga tålas länge i sin ondska, är, att många mitt uti allt sitt onda hava någonting drägligt, ty antingen gagna de andra människor eller också lända de dem till varning.
När Saul klandrades av Samuel, syntes han hava syndat föga i människors åsyn, David däremot mera. Men när prövningen stundade, föll Saul, olydig som han var, av från mig, sin Gud, och rådfrågade en trollkvinna, medan David, när hemsökelserna drabbade honom, blev trognare, tåligt fördrog det som han blev utsatt för och ansåg att detta motsvarade vad hans synder förtjänt. Att jag tåligt fördrog Saul, det uppenbarar Sauls otacksamhet och mitt gudomliga tålamod, men att David blev utvald, det visar mitt förutvetande samt Davids framtida ödmjukhet och ånger.» Svar på andra frågan. »På frågan, varför nåden undandrages somliga på ålderns dagar, svarar jag vidare: Alla få nåd, på det att nådens givare må älskas av alla. Men emedan många på sistone äro otacksamma mot min gudomliga nåd, såsom Salomo var, är det rättvist, att det som icke bevarades omsorgsfullt före slutet, blir undandraget på slutet. Gåvorna och min gudomliga nåd undandragas sålunda stundom på grund av mottagarens försumlighet, eftersom han icke betänker vad han undfått och vad han skall återgälda; stundom till varning för andra, på det att var och en, som befinner sig i nådens tillstånd, må hysa ständig fruktan och jämväl lära sig rädas på grund av andras fall. T.o.m. visa män ha ju fallit till följd av försumlighet, och de, som syntes vara mina vänner, ha blivit snärjda på grund av sin otacksamhet.» Svar på tredje frågan. »På frågan, varför somliga måste lida mera, svarar jag vidare: Jag är allas Skapare. Därför kommer intet lidande utan min tillåtelse, såsom det är skrivet. Jag är en Gud, som skapar det onda, med andra ord, jag tillåter bedrövelsen, och sålunda drabbas hedningarna icke av lidande utan mig eller utan förnuftig grund. Mina profeter förutsade ju mycket om hedningarnas vedervärdigheter, på det att de, som voro glömska och missbrukade förståndet, skulle uppfostras genom plågorna och jag Gud, som tillåter allt, bliva känd och förhärligad av varje folk. Om nu jag Gud icke skonar hedningarna från tuktoriset, så skall jag ännu mindre skona dem, som rikligare fått smaka min gudomliga nåds sötma. Att somliga få lida mindre, andra mer, det sker för att människorna skola vända sig bort från synden och efter plågorna i detta livet erhålla tröst i det kommande. Alla, som dömas och som döma sig själva i denna världen, skola slippa den kommande domen. De skola, såsom det står skrivet, gå från döden till livet. Och att somliga skonas från plågor, det sker för att de icke av plågorna skola förledas att knota och knorra och sålunda draga en strängare dom över sig, ty det finns många, som icke förtjäna att tuktas i detta livet. Det finns även sådana, som i detta livet varken hemsökas av kroppsligt eller andligt lidande och som leva så trygga som om Gud icke funnes till eller som om han skonade dem för deras rättfärdiga gärningars skull. Men de böra storligen frukta och sörja, så att icke jag Gud, som skonar dem i det närvarande livet, oförutsett nalkas och dömer dem desto hårdare, eftersom de icke ångra sig. Det finns sådana, som hava kroppens hälsa men plågas till själen av Guds försmädelse. Andra njuta varken kroppens hälsa eller själens inre tröst och tjäna och hedra mig dock efter sin förmåga. Somliga hemsökas alltifrån moderlivet och ända till slutet av sjukdomar, men jag, deras Gud, avväger deras lidanden så, att intet sker utan orsak och utan belöning, ty många, vilka före hemsökelserna sovo, få genom olyckorna sina ögon öppnade.» Svar på fjärde frågan. »På frågan, varför somliga ha större förstånd, svarar jag vidare: Det gagnar icke själen för det eviga livet att hava visdom i överflöd om hon icke även strålar genom en god livsföring. Ja, det är nyttigare att hava mindre vetande och bättre leverne. Åt var och en har dock tillmätts så mycket förstånd, att han kan vinna himmelriket därigenom, om han lever fromt. Emellertid är förståndet olika hos många, enligt den naturliga och andliga läggningen, ty liksom människan genom gudlig iver och dygder förkovras och når dygdernas fullkomning, så förfaller hon även till fåfängligheter genom ond vilja och naturens dåliga disposition och förvänd uppfostran. Ofta lider också naturen avbräck, när man företager sig något mot naturen eller syndar mot den. Det är alltså icke utan orsak, att förståndet är stort hos många, ehuru onyttigt, såsom hos dem, vilka hava vetande men icke motsvarande livsföring. Hos andra finns det mindre kunskaper men bättre bruk därav; hos somliga finns det både förstånd och gott liv, medan andra sakna bådadera. Denna olikhet beror stundom på min välordnade gudomliga tillåtelse (antingen till människornas nytta eller till deras förödmjukelse och uppfostran), stundom på otacksamhet och frestelse, stundom på naturens bristfällighet och hemliga synder. Stundom är den till för att tillfälle till värre synd må undvikas och för att naturen icke är i stånd att företaga sig något större. Var och en, som har det goda förståndets nådegåva, må alltså hysa fruktan, ty han blir strängare dömd därigenom, om han är försumlig. Den, som icke har begåvning, må vara glad åt det lilla han har och uträtta så mycket han kan, ty han är skyddad mot många tillfällen till synd. Aposteln Petrus var ju glömsk i ungdomen och Johannes fåkunnig, men på äldre dagar tillägnade de sig sann visdom, eftersom de sökt visdomens ursprung. Salomo var läraktig i ungdomen och Aristoteles fyndig, men de nådde icke fram till visdomens begynnelse, eftersom de icke förhärligade kunskapens givare, såsom de borde, och icke efterliknade vad de visste och lärde; de lärde sålunda icke sig själva utan andra. Bileam hade kunskap men följde den ej, och därför klandrade åsnan hans ovishet. Likaså dömde den unge Daniel åldringarna. Boklig bildning behagar mig icke förutan gott leverne, och därför är det nödvändigt, att de, som missbruka förnuftet, näpsas, ty jag, allas Gud och Herre, giver kunskap åt människorna, och jag rättar både de visa och de ovisa.» Svar på femte frågan. »På frågan, varför somliga förhärdas, svarar jag vidare: Att Farao var förhärdad, det var hans fel och icke mitt, eftersom han icke ville bringa sin vilja i överensstämmelse med min gudomliga vilja. Förhärdelse är nämligen intet annat än undandragandet av min gudomliga nåd, som undandrages, om människan icke giver mig Gud vad hon har, nämligen sin egen vilja. Du kan förstå detta genom en liknelse om en fruktbar och en ofruktbar åker. Det var en man, som ägde två åkrar, av vilka den ena förblev obrukad, medan den andra bar frukt vissa tider. Hans vän sade till honom: 'Jag undrar, varför du, som är rik och förståndig, icke flitigare odlar upp dina åkrar eller lämnar dem åt andra för att odlas'. Han svarade: 'Den ena av åkrarna frambringar, hur flitigt jag än arbetar, endast genomusla örter, vilka skadliga djur bemäktiga sig, och sålunda blir området förorenat. Om jag använder gödsel, förhäver sig åkern blott i sin fräckhet, ty även om den då frambringar säd i någon liten utsträckning, spirar det mycket mera ogräs upp, och det försmår jag att samla, eftersom jag endast vill ha ren säd. Det är alltså rådligare att lämna en sådan åker obrukad, ty då bemäktiga sig icke vilddjuren platsen och gömma sig icke bland örterna, och om några bittra örter växa upp där, är det nyttigt för fåren, ty efter att ha smakat dessa lära de sig att icke ledas vid sötare örter. Den andra åkern däremot är anpassad efter årstiderna. En del av den är stenig och behöver gödsel, en annan är fuktig och behöver värme, en tredje är torr och behöver fuktighet. Fördenskull vill jag inrätta mitt arbete alltefter åkerns beskaffenhet.' Jag Gud liknar denne man. Den första åkern är viljans fria rörelse, given åt människan. Hon rör den mera mot mig än för mig, och om hon gör något, som är mig välbehagligt, väcker hon dock oftare min vrede, ty människans vilja och min komma icke överens. Så gjorde Farao. Av vissa tecken förstod han min makt, men icke desto mindre förhärdade han sitt sinne mot mig och höll fast vid sin ondska. Därför fick han röna min rättvisa, ty om någon icke nyttjar det minsta väl, är det rättvist, att han icke får berömma sig av det som är förmer. Den andra åkern är det goda sinnets lydnad och den egna viljans avsägelse. Om ett sådant sinne är torrt i andakt, bör det invänta min gudomliga nåds regn. Om det är stenigt genom otålighet och hårdhet, må det med jämnmod uthärda rening och rättelse. Om det är fuktigt genom köttets tygellöshet, må det öva återhållsamhet och bete sig likt ett djur, som är redo när ägaren vill, ty av ett sådant sinne får jag Gud stor ära. Att somliga förhärda sig, det beror således på människans mot mig stridiga vilja, ty fastän jag vill att alla skola frälsas, så förverkligas detta blott om människan själv medverkar och bringar hela sin vilja i överensstämmelse med min. Att icke alla få samma förkovran och nåd, det beror på min förborgade dom. Jag vet och avpassar nämligen åt var och en vad som gagnar och höves honom, och jag hejdar människans strävanden, så att hon ej må falla djupare. Många hava nådens pund och skulle kunna verka, men de vägra. Andra avhålla sig från synd av fruktan för straff och emedan de icke hava möjlighet att synda eller emedan synden icke behagar dem. Åt somliga givas icke större gåvor, emedan jag, som ensam känner människornas sinnen, vet att fördela mina gåvor.» Svar på sjätte frågan. »På frågan, varför de onda stundom hava större framgång i världen än de goda, svarar jag vidare: Detta är ett tecken på min stora tålmodighet och kärlek, och det sker för att pröva de rättfärdiga. Ty om jag gåve timligt gott åt mina vänner allena, skulle de onda förtvivla och de goda bliva högmodiga. Fördenskull gives timligt gott åt alla, på det att jag Gud, alltings givare och skapare, må älskas av alla och på det att de goda, när de löpa fara att bliva högmodiga, genom de onda må uppfostras till rättfärdighet. Det är också meningen, att alla skola förstå, att det timliga icke skall älskas eller sättas före mig Gud utan användas endast till uppehälle, och att de må bliva desto ivrigare i min tjänst, ju mera de inse ostadigheten i det timliga.» Svar på sjunde frågan. »På frågan, varför den ene blir kallad i begynnelsen och den andre mot slutet, svarar jag vidare: Jag är lik en moder, som, när hon ser att hennes barn ha hopp om livet, ger starkare kost åt somliga och lättare åt andra. Dem, som det icke är hopp om, ömkar hon, och hon gör vad hon kan för dem. Men om barnen blott bliva sämre av moderns läkemedel, vad tjänar det då till att besvära sig? Så förfar jag med människorna. Den, vars vilja jag förutser bliva ivrigare och ödmjukhet och uthållighet ståndaktigare, åt honom förlänas nåd i begynnelsen, och den skall förbliva till slutet. Den, som i allt sitt onda dock strävar och arbetar på att bliva bättre, han förtjänar att kallas mot slutet. Men den, som är otacksam, förtjänar icke att njuta moderns bröst.» |