| FEMTONDE SPÖRSMÅLET |
|
Första frågan. Åter visade sig denne munk på sin stege som förut och sade: »O domare, jag frågar dig: Varför är mycket skapat, som ser ut att vara till ingen nytta?»
|
| SVAR |
|
på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, liksom mina gärningar äro många, så äro de ock underbara och ofattbara. Men även om de äro många, äro inga utan orsak. Människan är lik en gosse, som är född i ett mörkt fängelse och som, om man berättade för honom att solen och stjärnorna finnas till, ej skulle tro det, eftersom han aldrig sett dem. Sedan människan övergivit det sanna ljuset, finner hon nämligen sin förnöjelse blott i mörkret, ja det är som ordspråket säger, att den som är van vid det onda, för honom förefaller det onda vara ljuvt. Om än människans förstånd är förmörkat, finns det dock ingen förmörkelse eller förändring hos mig. Jag inrättar och har alltid inrättat allt så måttfullt, vackert och vist, att intet blivit gjort utan orsak och utan nytta, icke ens fjällen eller ödemarkerna eller sjöarna eller rovdjuren eller de giftiga kräldjuren. Liksom för människornas, så sörjer jag ock för alla skapade tings nytta.
Jag är lik en man, som har somliga platser till att vandra på, andra till att förvara sina nyttiga redskap på, andra för tama och vilda djur, andra för sina befästningar och hemliga rådslag, andra till ett efter jordens beskaffenhet anpassat bruk, andra för människors tuktan. På samma sätt har jag Gud ordnat allting förnuftigt: somliga ting för människans nytta och förnöjelse, andra för djurens och fåglarnas mångahanda förehavanden, andra för den mänskliga vinningslystnadens tyglande, andra för elementens samstämmighet, andra för att mina verk må beundras, andra för att synderna må straffas, andra för högre och lägre varelsers gagn och nytta, andra för ett syfte, som är känt och förbehållet för mig själv allena. Se hur det lilla, lilla biet, när det gäller att samla honung, kan draga ut mycket ur många örter! Så övergå också andra små och stora varelser människan i skarpsinne och skicklighet att särskilja örter och i insikt om vad som är nyttigt för dem, och mycket är nyttigt för dem, som är skadligt för människan. Är det då underligt, om människans förstånd har svårt för att urskilja mina under, när det t. o. m. övervinnes av de minsta skapade varelser? Vad ter sig fulare än grodan och ormen, vad föraktligare än kardborren, nässlan och liknande örter? Och dock äro de högeligen goda, för dem som veta att urskilja mina gärningar. Allt, som är till, är således nyttigt på det ena eller andra sättet, och allt, som rör sig, vet på vad sätt dess natur kan bestå och vinna ökad styrka. Eftersom nu alla mina verk äro underbara och allt lovprisar mig, därför må människan, som är upphöjd över de andra och så mycket skönare än de, veta att hon är desto mera förpliktad än de andra att hedra mig. Om icke de forsande vattenmassorna hejdades av bergens fot, var kunde då människorna bo i trygghet? Och om vilddjuren icke hade någon tillflyktsort, hur kunde de då undkomma människornas omättliga lystnad? Och om allting ginge människan efter behag, månne hon då skulle eftertrakta det himmelska? Men om vilddjuren icke hade mödor och levde i fruktan, skulle de försvagas och duka under. Fördenskull äro många av mina verk förborgade, på det att jag, den underbare och obegriplige Guden, må bliva känd och hedrad av människorna, som beundra min vishet i skapandet av så många ting.» Svar på andra frågan. »På frågan, varför själarna icke ses av människan, svarar jag vidare: Själen är av långt bättre natur än kroppen, ty hon är av min gudoms kraft och odödlig, har delaktighet med änglarna, är förmer än alla himlakroppar och förnämligare än hela världen. Eftersom nu själen är av den ädlaste och av het natur, eftersom den förlänar liv och värme åt kroppen samt är andlig, därför kan den ingalunda ses av kroppsliga väsen utom genom kroppsliga liknelser.» Svar på tredje frågan. »På frågan, varför mina vänner, när de anropa mig i sina böner, icke alltid bliva bönhörda av mig, svarar jag vidare: Jag är såsom en moder, vilken ser att hennes son beder emot sin välfärd och därför underlåter att uppfylla hans begäran, i det hon stävjar hans gråt med hotelser. En sådan hotelse innebär icke vrede utan i stället stor barmhärtighet. Sålunda bönhör jag Gud icke alltid mina vänner, ty jag ser bättre än de vad som är nyttigt för deras välfärd. Månne icke Paulus och andra fromt bådo utan att bliva bönhörda? Bland alla sina många dygder hava mina vänner några svagheter, något som de skola renas från, och därför bönhöras de icke. Det är ju meningen, att de skola bliva så mycket ödmjukare och mera brinnande i kärlek till mig, ju större de se att den kärlek är, varmed jag bevarar dem oskadda från frestelser till synd. Det är således ett bevis på stor kärlek, att mina vänner icke alltid bönhöras, och det inbringar dem större förtjänst och tjänar till att pröva deras ståndaktighet. Ty liksom djävulen försöker befläcka den rättfärdiges levnad genom någon synd eller genom en föraktlig död, för att på det viset komma de kristtrognas ståndaktighet att slappna, så låter jag icke utan orsak den rättfärdige prövas, på det att hans stadighet må framträda för andra och han själv krönas desto ärofullare. Och liksom djävulen icke drager sig för att fresta de sina (han ser ju att de äro redo att synda), så låter jag för en tid bli att skona mina utvalda, eftersom jag ser dem vara beredda till allt gott.» Svar på fjärde frågan. »På frågan, varför somliga som vilja göra illa icke få tillåtelse därtill, svarar jag vidare: Om en fader har två söner, en lydig och en olydig, så motstår han den olydige så mycket han kan, på det att denne ej må förbryta sig i sin elakhet, medan han prövar den lydige och eggar honom till det som är ännu bättre, så att även den olydige sonen, genom den andres läraktighet, må uppväckas till det som är bättre. Sålunda hindrar jag ofta de onda att synda, ty jämte sitt onda göra de något gott, varigenom de antingen gagna sig själva eller andra. Rättvisan fordrar alltså, att de icke genast falla i djävulens våld och icke alltid få tillfälle att förverkliga sin vilja.» Svar på femte frågan. »På frågan, varför somliga, som ej förtjäna det, drabbas av ont, svarar jag vidare: Var och en, som är god, är känd för mig Gud allena; endast jag vet vad han förtjänar. Mycket ter sig nämligen fagert som icke är det, och elden prövar guldet. Den rättfärdige drabbas stundom av lidande, för att han skall bliva andra till exempel och sig själv till krona. Så prövades också Job, som var god redan före hemsökelsen men som i hemsökelsens stund och efteråt blev mera känd för människorna. Vem vill utrannsaka, varför jag plågade honom, och vem kan veta det, om icke jag själv, som förekom honom med mina välsignelser och bevarade honom, så att han icke skulle synda, samt höll honom uppe under hemsökelserna? Och liksom jag utan hans förtjänster förekom honom med min nåd, så prövade jag honom med rättvisa och barmhärtighet, ty ingen blir rättfärdig i min åsyn utom genom min nåd.» Svar på sjätte frågan: »På frågan, varför de som hava min Ande synda, svarar jag vidare: Min gudoms Ande är icke bunden utan blåser var han vill och vänder tillbaka när han vill, och han bor icke i det käril som är synden underkastat utan i det som har kärleken. Jag Gud är nämligen kärleken, och varest jag är, där är frihet. Den som undfår min Ande kan synda, om han vill, ty varje människa har sin fria vilja. När människan styr sin vilja mot mig, går alltså min Ande, som är i honom, bort från honom, eller också näpses människan, på det att hon må rätta sin vilja. Så ville Bileam förbanna mitt folk men jag tillät honom det icke. Ehuru denne profet var ond och vinningslysten, talade han likväl stundom goda ting, dock ej av sig själv utan av min Ande. Mången gång gives min Andes gåva åt både goda och onda. De stora vältalarna skulle icke ha kunnat disputera om så höga ting, om de icke haft min Ande, och icke så dåraktigt farit vilse, om de icke i sina tankar vänt sig mot mig, blivit högmodiga och velat veta mer än de bort.» Svar på sjunde frågan. »På frågan, varför djävulen oftare är närvarande hos somliga och hemsöker dem, svarar jag vidare: »Djävulen är att betrakta som de rättfärdigas prövare och skarprättare. Därför plågar han somligas själar med min tillåtelse; hos andra förmörkar han samvetet eller ansätter t. o. m. kroppen. Han ansätter deras själar, som synda mot sitt bättre vetande och bliva all orenhet och otro undergivna. Han plågar deras samveten och kroppar, som för några synders skull renas och tuktas i detta livet. En sådan anfäktelse drabbar även barn av båda könen, både hedniska och kristna, antingen på grund av föräldrarnas försumlighet och naturens bristfällighet eller till andras skräck och förödmjukelse eller på grund av några synder. Min rättvisa ordnar ju misskundsamt så, att de, som gå miste om ett tillfälle till synd, straffas desto mindre eller krönas desto ärofullare. Även djuren drabbas av mycket i den vägen, antingen till andras straff eller för att deras livs slut måtte påskyndas eller på grund av deras naturs omåttlighet. Att djävulen hänger fast vid somliga och är dem närmare än andra, det beror alltså på min tillåtelse och länder antingen till större förödmjukelse och varsamhet eller till större belöning och större iver att söka mig, eller också härrör det från synder, som böra renas i detta livet eller som äro så svåra, att deras straff måste påbörjas nu för att räcka i evighet.» |