SEXTONDE SPÖRSMÅLET

Första frågan. Åter visade sig munken på sin stege som förut och sade: »O domare, jag frågar dig: Varför ställas, såsom evangeliet säger, getterna på din vänstra, fåren på din högra sida? Månne du finner ditt nöje i sådant?»

Andra frågan. »Om du vidare är Guds Son och Fadern jämlik, varför är det då skrivet, att varken du eller änglarna veta timman för domen?»

Tredje frågan. »Om vidare din Helige Ande talade i evangelisterna, varför avvika då evangelierna så mycket från varandra?»

Fjärde frågan. »Om vidare din mandomsanammelse innebär sådan frälsning för hela människosläktet, varför dröjde du då så länge med att taga mandom?»

Femte frågan. »Om vidare människans själ är bättre än hela världen, varför skickar du då icke alltid och till alla platser dina vänner och predikanter?»

SVAR
på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, du frågar icke för att få veta utan på det att din ondska måtte bliva känd. Sannerligen, i Gudomen finnes intet köttsligt, intet som är köttsligt danat. Min gudom är ande, och goda och onda kunna icke på samma gång bo hos mig mer än ljus och mörker kunna sämjas. I min gudom förekommer ingen höger- eller vänstersida, som när det gäller kroppsliga väsen, och icke heller beror saligheten av att man är till höger om mig i stället för till vänster; nej, detta måste fattas bildlikt.

Med högersidan menas nämligen min gudomliga äras höghet, med vänstersidan brist på och förlust av allt gott. Varken får eller getter finnas i denna min beundransvärda härlighet, där intet kroppsligt och befläckat eller föränderligt finnes. Emellertid beskrivas människornas seder ofta medelst bilder och liknelser av djur. Sålunda betecknar fåret oskulden, geten vällusten, d. v. s. den oåterhållsamma människan, som bör ställas på vänstersidan, där det råder brist på allt gott. Du kan alltså se, att jag Gud stundom nyttjar mänskliga ord och liknelser, så att barnet må hava något att tugga på och de fullkomliga något som gör dem fullkomligare. Det ställe i Skriften skall ju bli uppfyllt, som säger att jungfruns Son är satt till ett tecken, som skall bliva motsagt, så att många hjärtans tankar skola bliva uppenbara.»

Svar på andra frågan. »På frågan, varför jag Guds Son sade mig vara okunnig om timman för domen, svarar jag vidare: Det är skrivet, att Jesus växte till i ålder och vishet. Allt, som växer till och avtager, har föränderlighet, medan gudomen är oföränderlig. Att jag Guds Son, evig liksom Fadern, växte till, det berodde på min mänskliga natur. När jag var okunnig om detta, så var det min mandom som svävade i okunnighet. Enligt Gudomen visste och vet jag allting. Fadern gör nämligen intet som icke även jag, Sonen, gör. Månne Fadern vet någonting, som icke jag Sonen och den Helige Ande veta? Ingalunda. Men endast Fadern, med vilken jag Sonen och den Helige Ande utgöra en enda substans, en gudom och en vilja, vet timman för domen, icke änglarna eller några andra skapade varelser.»

Svar på tredje frågan. »Du frågar vidare, varför evangelisterna icke stämma bättre överens, om den Helige Ande talat i dem. Jag giver följande svar. Det är skrivet, att den Helige Ande är mångfaldig i sina gärningar, ty han fördelar på många sätt sina gåvor bland sina utvalda. Den Helige Ande är lik en man, som har en våg i handen och med många medel jämkar vågskålarna och anpassar dem efter varandra, tills vågens rörelse nått stadighet. En sådan vågskål behandlas på olika sätt av den vane och av den ovane, på olika sätt av den starke och av den svage. Så stiger den Helige Ande, likt en våg, stundom upp i människornas hjärtan, stundom ned igen.

Han stiger upp, när han upplyfter sinnet genom förståndets fina skarpsinne, genom själens fromma andakt och genom upptändandet av det andliga begäret. Han stiger ned, när han låter sinnet invecklas i svårigheter, ängslas i onödan, hemsökas av bedrövelser. Och liksom en våg icke har någon stadga, om icke det pålagda avväges och dens hand, som styr den, ingriper, så är det i den Helige Andes verksamhet nödvändigt med måttfullt avvägande, god levnad, enkel och rättfram avsikt samt klok urskillning i gärningar och dygder.

När jag Guds Son, synlig i köttet, predikade olika ting på olika platser, hade jag därför olika efterföljare och lyssnare, ty somliga följde mig av kärlek, somliga för att finna tillfälle och av nyfikenhet, och somliga av dem som följde mig voro skarpsinnigare, andra mindre begåvade. Därför talade jag enkla ting, varav enkla människor kunde uppfostras, och jag talade även högre ting, som fyllde de visa med häpnad. Stundom talade jag i liknelser och dunkelt (och därav fingo somliga anledning att yttra sig), stundom upprepade jag det förut sagda, stundom ökade jag eller förminskade.

Det är sålunda icke underligt, om de, som ordnat evangeliernas berättelse, ha satt upp olika men dock sanna ting. Några av dem ha lagt ord till ord, andra ha givit ordens innebörd men icke orden själva; några ha beskrivit det som de hört men icke sett, andra ha talat om det tidigare senare, andra ha berättat mera om min gudom; ja var och en har talat som den Helige Ande unnade honom att tala. Emellertid vill jag att du skall veta, att endast de evangelister, som min Kyrka antager, böra antagas.

Många, som haft nit och iver, ha nämligen försökt skriva, dock icke enligt min kunskap. Se, jag har sagt såsom det lästes i dag: 'Bryten ned templet, så skall jag bygga upp det igen'. De, som vittnade att de hört detta, voro sannfärdiga enligt det hörda ordet, men de voro dock falska vittnen, eftersom de icke gåvo akt på innebörden i mina ord - dessa ord skulle ju förstås såsom syftande på min kropp. Likaså gingo, när jag sade: 'Om I icke äten mitt kött, skolen I icke leva', många bort, eftersom de icke fäste sig vid det tillägg jag gjorde: 'Mina ord äro liv och ande', d. v. s. de ha andlig innebörd och kraft. Det är icke underligt, att de misstogo sig, ty de följde mig icke av kärlek. Den Helige Ande höjer sig sålunda som en våg i människornas hjärtan, än genom att tala kroppsligt, än genom att tala andligt. Han sjunker, när människans hjärta förhärdar sig mot Gud, snärjes i kätterier eller världsliga fåfängligheter och förmörkas.»

I samma stund sade domaren till den frågande munken, som satt på stegens pinne: »Min vän, du har så ofta frågat mig om invecklade ting. Nu vill jag för min bruds skull, som är närvarande här, fråga dig: Varför älskar din själ, som har klokhet och kan urskilja gott och ont, mera det förgängliga än det himmelska, och varför lever den icke i enlighet med det som den förstår?» Munken svarade: »Därför att jag handlar emot förståndet och låter köttets sinnen råda över förståndet». Kristus sade: »Ditt samvete skall då bliva din domare». Han sade därpå till bruden: »Se, min dotter, hur icke blott djävulens ondska utan även det förvridna samvetet härskar hos människan!

Detta beror på att människan icke motstår frestelsen såsom hon borde. Så gjorde däremot icke den magister, som du känner. Hos honom sjönk Anden, i det han till den grad frestades, att det var som om alla kätterier stode framför honom och likasom med en mun sade: 'Vi äro sanningen'. Han trodde emellertid icke sina sinnen och kände icke heller ovan sig själv, och fördenskull blev han befriad och gjord vis från I begynnelsen ända till A och O, såsom det lovats honom.»
(Förklaring. D. v. s. från det första kapitlet i Bibeln, som börjar 'I begynnelsen skapade Gud himmel och jord', till Johannes' uppenbarelse, där det står 'A och O'. Och denne magister var magister Mattias, kanik i Linköping och biktfader till den heliga Birgitta. Om honom är det även talat i bok I, kap. 3 och 52, samt i bok VI, kap. 75 och 89.)

Svar på fjärde frågan. »På frågan, varför jag uppsköt min mandomsanammelse så länge, svarar jag vidare: Min mandomsanammelse var verkligen nödvändig, ty genom den löstes förbannelsen, och allt fick frid i himmel och på jord. Dock var det nödvändigt, att människan först skulle uppfostras genom naturlagen, därefter genom den skrivna lagen. Genom naturlagen framträdde det ju, hurudan och huru stor människans kärlek var.

Genom den skrivna lagen förstod människan sin skröplighet och sitt elände och började så söka läkemedel. Det var därför tillbörligt, att läkaren skulle komma när skröpligheten förvärrats och att där sjukdomen härskat, där skulle läkedomen härska i ännu högre grad. Emellertid fanns det både under naturlagen och den skrivna lagen många rättfärdiga, och många hade den Helige Ande och förutsade mycket, uppfostrade andra till allt som var dygdigt och inväntade mig, Frälsaren. Dessa gingo min barmhärtighet till mötes, icke det eviga straffet.»

Svar på femte frågan. »På frågan, varför icke predikanter skickas alltid och till alla ställen, när själen ändå är bättre än världen, svarar jag vidare: Själen är i sanning värdigare och ädlare än hela världen och stadigare än allt annat. Den är värdigare, eftersom den är andlig och jämställd med änglarna samt skapad för den eviga glädjen. Den är ädlare, eftersom den är gjord som min gudoms avbild och eftersom den är odödlig och evig. Eftersom människan alltså är värdigare och ädlare än alla andra skapade varelser, bör hon leva ädlare än alla andra.

Hon har ju blivit utrustad med förstånd framför alla andra. Men om människan missbrukar förståndet och mina gudomliga gåvor, är det då underligt, om jag i rättvisans tid straffar det, som blivit försummat i barmhärtighetens tid? Sålunda skickas icke predikanter överallt och till alla ställen, ty jag Gud förutser många hjärtans hårdhet och skonar mina utvalda från onödig möda. Och eftersom många synda medvetet och med flit samt föredraga att framhärda i synden framför att låta omvända sig, därför äro de icke värdiga att höra frälsningens budskap.

Men, min vän, nu slutar jag att besvara dina tankar, och du skall sluta livet. Nu röner du, vad din ordrika vältalighet och människogunst gagnat dig. O hur lycklig vore du icke, om du hade aktat på dina löften och din ed!»

Till sist sade Anden till bruden: »Dotter, den, som du hört fråga allt detta, lever ännu i kroppen, men han skall icke förbliva levande en hel dag till. Hans hjärtas känslor och tankar ha visats dig i liknelser, icke till större skymf för honom utan till andra själars frälsning. Men se, nu slutar hans kropp och hans liv med känslorna och tankarna.»