Guds Son talar: »Om det finns en sjuk i huset och en kunnig läkare går in till honom, kan denne av yttre tecken snabbt sluta sig till vilken sjukdom han har. Om nu läkaren, som känner den sjukes onda, ger denne ett botemedel, som han dör av, anklagas han som en dråpare och är icke en riktig läkare. Om någon, som kan läkekonsten, utövar den för världslig vinnings skull, så skall han icke få lön av mig. Men om någon utövar läkekonsten av kärlek till mig och för att hedra mig, så skall jag giva honom lön.

Om någon, som icke är mästare i läkekonsten, tror sig veta att det eller det kan vara bra för den sjuke och så giver honom i god avsikt, så bör han icke anklagas som dråpare, ifall den sjuke dör, utan såsom en dåraktig och förmäten människa. Skulle däremot den sjuke bli frisk av den ovises botemedel, så bör denne icke få lön såsom en läkare utan blott såsom en bedömare, ty han förordnade icke läkemedlet enligt sitt kunnande utan blott enligt sitt bedömande.

Nu vill jag säga dig, vad detta betyder. De där människorna, som du känner, äro andligen sjuka och fallna för högmod och vinningslystnad. De följa sin egen vilja. Om därför deras vän, som jag jämför med en läkare, beskär dem hjälp och råd till än värre högmod och ärelystnad, så att de andligen dö, så skall jag förvisso utkräva deras död av hans hand. Ty ehuru de dö av sin egen ondska, skall dock han, som är deras döds förmedlare och orsak, ingalunda gå fri ifrån straff. Om han däremot, ledd av naturlig kärlek, gynnar dem och upphöjer dem i världen för sin egen hugnad och för köttslig kärleks skull, kan han ingalunda hoppas på lön av mig.

Det kan emellertid hända, att han tänker på dem såsom en god läkare och vist säger till sig själv: 'Dessa äro sjuka och behöva läkemedel. Ehuru mitt läkemedel förefaller dem bittert, skall jag dock, emedan det är hälsosamt, giva dem det, så att de icke dö en svår död. Sålunda skall jag, i det jag tyglar dem, giva dem föda, så att de icke förgås av hunger, och kläder, så att de kunna uppträda med heder enligt sitt stånd, och jag skall hålla dem under min tuktan, så att de icke förhäva sig; jag skall även förse dem med allt annat nödvändigt, så att de icke uppblåsa sig i sitt övermod och försynda sig genom sin förmätenhet eller få tillfälle att skada andra.'

En sådan läkare skall få en stor lön av mig, ty en sådan tillrättavisning behagar mig. Men om deras vän tänker så: 'Jag skall giva dem det nödvändiga, men jag vet icke, huruvida det gagnar dem eller ej; dock tror jag, att det ej misshagar Gud eller är till men för deras frälsning'; om de då avlida av hans gåva eller göra sig skyldiga till överträdelse, skall vännen icke anklagas som dråpare, utan han skall få någon (om än ej fullständig) lön, för sin goda viljas skull och för sin fromma känsla, ju mer han älskat deras själar.

De sjuka skola dock få det lättare och så småningom erhålla hälsan, vilken de svårligen skulle ha uppnått, såframt icke kärleken medverkat. Dock är ett råd här nödvändigt. Ty enligt det allmänna talesättet skadar icke det skadedjur, som instänges, och om det i sin fångenskap mottager det nödvändiga, blir det lika friskt och frodigt som det djur, vilket lever i full frihet. Emedan dessa människor alltså tillhöra ett släkte, vars blod och hjärta åtrår det höga, och emedan deras vilja törstar, ju mer den får dricka, därför skall deras vän icke giva dem tillfälle att överträda, ty de åtrå att överträda, men sitt begär förmå de ej utsläcka.»