Sonen talar: »Jag är en krönt konung i min gudom, utan begynnelse och utan slut. Kronan, som varken har början eller slut, betecknar min makt, som icke hade någon begynnelse och ej heller skall hava något slut. Men jag hade även en annan krona i mitt förvar, och den kronan var jag själv, Gud. Den kronan var beredd åt henne, som hade den största kärleken till mig, och du, ljuvaste moder, vann den och drog den till dig med rättvisa och kärlek. Ty änglar och andra helgon bära det vittnesbördet om dig, att du hyste en mera brinnande kärlek till mig än andra, och att din kyskhet var renare än andras och behagade mig mer än alla andras. Sannerligen, ditt huvud var såsom skinande guld och dina lockar såsom solstrålar.

Ty din allra renaste jungfrulighet, som är i dig såsom alla dygders huvud, och din återhållsamhet från alla otillåtna begär behagade mig och strålade i min åsyn med all ödmjukhet, och därför kallas du med rätta en krönt drottning över allt som är skapat; drottning för din renhets skull och krönt för din höga värdighets skull. Din panna var av en oförliknelig vithet, som betecknar ditt samvetes ärbara blyghet; där finnes all mänsklig insikts rikedom, och den gudomliga visheten lyser där med sitt ljuva sken över allting.

Dina ögon voro så klara i min Faders åsyn, att han speglade sig i dem, ty i din andliga syn och din själs förstånd såg Fadern all din vilja, som icke ville något annat än honom och icke åstundade något som icke var honom till behag. Dina öron voro högst rena och öppna såsom de fagraste fönster, när Gabriel kungjorde dig min vilja och jag, Gud, blev kött i dig. Dina kinder voro av den bästa färg, vita och röda, ty ryktet av dina prisvärda gärningar och dina seders fägring, varav du dagligen upptändes, behagade mig. Åt dina seders fägring fröjdades i sanning Gud Fader; aldrig vände han sina ögon ifrån dig, och av din kärlek fingo alla kärlek.

Din mun var såsom en lykta, vilken brinner inuti och sprider sitt sken utåt, ty din själs ord och känslor voro invändigt brinnande av gudomligt förstånd och utvändigt strålande genom dina åthävors lovvärda skick och dina dygders underbara harmoni. Ja, käraste moder, din muns ord drog så att säga min gudom till dig, och glöden av din gudomliga kärlek lät mig aldrig skiljas från dig, ty dina ord äro ljuvligare än honung. Din hals är ädelt upphöjd och fagert upplyft, ty din själs rättfärdighet är helt och hållet upplyft till mig och rörlig enligt min vilja; du var ju aldrig böjd för något av högmodets onda. Liksom halsen böjes med huvudet, så böjdes all din avsikt och gärning efter min vilja. Ditt bröst var fullt av alla dygders sötma, så att det icke finnes något gott i mig som icke finnes i dig, ty du drog allt gott in i dig genom dina seders ljuvhet, när det behagade min gudom att inträda i dig och min mandom att bo hos dig och dricka dina spenars mjölk.

Dina armar voro mycket sköna genom sann lydnad och tålamod i arbetet. Dina kroppsliga händer berörde ju min mandom, och jag vilade i dina armar med min gudom. Ditt moderliv var så rent som elfenben och strålade som ett smyckeskrin, ty din ståndaktighet och tro slappnade aldrig och kunde ej förstöras i motgångarna. Detta moderlivs, d. v. s. din tros, väggar voro såsom klart skinande guld; härmed betecknas dina dygders styrka, din klokhet, din rättvisa, din måttfullhet samt din fulländade uthållighet, ty alla dessa dina dygder voro fullkomnade i gudlig kärlek.

Dina fötter voro rena och väl tvagna, ja såsom fulla av välluktande örter, ty din själs hopp och åstundan stodo till mig, din Gud, och voro välluktande till andras exempel och efterföljelse. Ditt moderlivs plats var mig, både andligt och kroppsligt sett, så åtråvärd, och din själ var mig så välbehaglig, att jag icke ryggade tillbaka för att stiga ned till dig från himmelens höjd och bo hos dig, nej fann det största behag däri. Därför, käraste moder, skulle den krona, som förvarades hos mig (den kronan är jag, Gud, som tog mandom), icke sättas på någon annan än på dig, ty du är sannerligen moder, jungfru och alla drottningars kejsarinna.»