| SJÄTTE SPÖRSMÅLET |
|
Första frågan. Åter visade sig munken på sin stege som förut och sade: »O domare, jag frågar dig, varför det ena barnet framgår levande ur moderlivet och får dop, medan det andra, som dock fått liv i moderns inre, dör».
|
| SVAR |
|
på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, din fråga sker icke av kärlek utan blott emedan jag tillåter den. Därför vill jag svara dig med ordens liknelser. Du frågar, varför det ena barnet dör i moderns inre, medan det andra framgår levande. Anledningen är denna. All styrka i en barnkropp härrör från faderns och moderns säd, men om det som avlats - på grund av någon svaghet hos fadern eller modern - icke har tillräcklig styrka, dör det snart.
Mycket beror även på föräldrarnas försumlighet och vårdslöshet, och mycket sker genom min gudomliga rättvisa, för att det som var förenat fortare måtte åtskiljas, och icke får själen fördenskull (ehuru icke längre tid förunnats henne att ge liv åt kroppen) en särskild hård pina utan snarare den misskund, som är känd för mig. Liksom solen, när den lyser in i ett hus, icke skådas sådan den är i sin fulla fägring på himlavalvet - det är endast dess strålar man då ser -, så röna sådana barns själar, ehuru de på grund av dopets avsaknad ej få se mitt ansikte, snarare misskund än straff, låt vara att de ej få samma lott som mina utvalda.» Svar på andra frågan. »På frågan, varför den rättfärdige drabbas av motgångar, svarar jag vidare: Min rättvisa är, att varje rättfärdig människa erhåller vad hon begär. Men den är icke rättfärdig, som icke åstundar att drabbas av motgångar för lydnadens och rättvisans fullkomnings skull och som icke av gudlig kärlek gör gott emot sin nästa. Mina vänner betänka vad jag, deras Gud och Återlösare, gjort och vad jag lovat dem, samtidigt som de ge akt på den ondska som råder i världen; därför önska de - till min ära, sin egen frälsning och syndens undvikande - snarare motgång än medgång i världen; frestelsen hoppas de därigenom kunna undvika. Och därför tillåter jag också, att vedermödor drabba dem, och även om några av dem bära sina lidanden mindre tåligt, tillåter jag dock allt detta icke utan orsak och står dem bi i prövningens stund. När en son i barndomsåren agas av sin kärleksfulla moder, vet han icke att tacka henne, eftersom han icke kan bedöma av vilken orsak han straffas, men när han däremot hunnit till mogen ålder, tackar han henne, därför att han genom hennes moderliga tuktan dragits bort från onda seder och vant sig vid goda. Så gör jag med mina utvalda, ty de antvarda sin vilja åt mig och älska mig över allting, och därför hemsökas de med vedermödor en tid, och ehuru de i det närvarande livet icke fullständigt förstå mina välgärningar, gör jag dock det som skall gagna dem i framtiden. Men de ogudaktiga bry sig icke om rättvisan, frukta icke för att tillfoga andra orätt, begära det förgängliga och älska jordiska njutningar; därför låter min rättvisa dem njuta framgång för en tid, och de skonas från plågor, för att de icke må synda ännu mera, ifall de drabbas av motgångar. Dock få icke alla onda vad de åstunda, ty de skola lära sig att det står i min makt att giva åt vem jag vill. Även åt de otacksamma förlänar jag vad gott är, ehuru de icke förtjäna det.» Svar på tredje frågan. »På frågan, varför pest och hungersnöd komma, svarar jag vidare: Det står skrivet i lagen, att den som stjäl skall giva tillbaka mer än han stulit. Emedan otacksamma människor taga emot mina gåvor och missbruka dem samt icke bevisa mig tillbörlig heder, låter jag kroppen plågas mycket i detta livet, för att kunna skona själen i det kommande livet. Stundom skonar jag kroppen och straffar i stället människan i det och genom det som hon älskar, så att den, som icke ville lära känna mig när han var glad, må lära känna mig när han är bedrövad.» Svar på fjärde frågan. »På frågan, varför döden kommer så plötsligt svarar jag vidare: Om människan visste om sin dödsstund, skulle hon tjäna mig av fruktan och tyna av sorg. På det att människan må tjäna mig av kärlek och ständigt hysa bekymmer för sig själv men vara trygg beträffande mig, är timman för allas hädanfärd osäker, och med rätta, ty eftersom människan lämnade det som var säkert och sant, var det nödvändigt och rättmätigt, att hon skulle plågas av det som är ovisst.» Svar på femte frågan. »På frågan, varför jag tillåter människor att ställa till krig i sin vrede och ilska, svarar jag vidare: Var och en, som har full-komlig vilja att skada sin nästa, han är lik djävulen och är dennes lem och verktyg. Djävulen skulle jag göra orätt, om jag utan rättvisa berövade honom hans tjänare. Liksom jag nyttjar mitt redskap till det som behagar mig, så är det rättvisa, att djävulen gör och verkar vad som är hans med den människa, som hellre vill vara hans lem än min - antingen till andras rening eller för att förverkliga sin ondska med min tillåtelse, så som synden fordrar det.» |