| ÅTTONDE SPÖRSMÅLET |
|
Första frågan. Åter visade sig munken på sin stege som förut och sade: »O domare, jag frågar dig: Varför tillåter du, att man sätter avgudar i templen och ärar dem såsom dig, ehuru ditt rike är förnämligare än allt annat?»
|
| SVAR |
|
på första frågan. Domaren svarade: »Min vän, jag är Gud och alltings Skapare. Jag gör ej större orätt mot de onda än mot de goda, ty jag är rättvisan själv. Min rättvisa är sålunda, att inträdet i himmelen bör förvärvas genom fast och stadig tro, förståndigt hopp och brinnande kärlek. Det, som mer och varmare älskas av hjärtat, det betänkes flitigare och dyrkas samvetsgrannare. Sålunda sättas även avgudar i templen, ehuru de varken äro gudar eller skapare; det finnes ju blott en enda Skapare, nämligen jag Gud, Fader, Son och Helig Ande. Dock är den kärlek, som templens ägare och människorna hysa till dem för att de måtte vinna framgång i världen, större än den, som de hysa till mig, och de bry sig ej om att få leva med mig.
Om jag nu skulle tillintetgöra de ting, som människorna älska högre än mig, och låta dem dyrka mig mot deras fria vilja, så gjorde jag dem förvisso orätt, eftersom jag berövade dem deras fria vilja och åstundan. Ty eftersom de icke hava tro på mig och det i deras hjärtan finnes något, som är dem begärligare än jag, är det klokt att jag låter dem i handling förverkliga vad de älska och åstunda i sinnet. Och emedan de älska det skapade högre än mig, Skaparen, som de skulle kunna lära känna genom tecken och gärningar och sålunda få sannolika bevis, ifall de ville nyttja sitt förstånd, därför äro de förblindade, deras skapade verk är förbannat, och deras avgudar äro förbannade, och de skola komma på skam och fördömas för sin dåraktighet; de ville ju icke inse, hur ljuvlig jag, deras Gud, är, jag som av varm kärlek skapade och återlöste människan.» Svar på andra frågan. »På frågan, varför min härlighet icke skådas, svarar jag vidare: Min härlighet är outsäglig och överträffar allting i ljuvlighet och godhet. Om min härlighet alltså skulle skådas sådan den är, då fölle människans svaga, förgängliga kropp i vanmakt, liksom deras sinnen, som skådade min härlighet på berget; ja kroppen skulle till följd av själens glädje domna och bliva oduglig till lekamliga värv. Därför att man utan kärlekens möda ej vinner inträde i himlen och på det att tron må få sin belöning och kroppen vara duglig till arbete, fördöljes min härlighet en tid, för att den i evighet skall synas på ett saligare och rikare sätt till följd av längtan och tron.» Svar på tredje frågan. »På frågan, varför icke helgonen skådas sådana de äro, svarar jag vidare: Om mina helgon syntes uppenbart och talade i lekamlig måtto, då bleve de ärade såsom jag själv, och tron skulle bliva utan belöning. Icke heller skulle det bräckliga köttet vara i stånd att se dem, och min rättvisa vill icke, att så stor klarhet skådas av så ömklig bräcklighet. Därför höras och synas mina helgon icke sådana de äro, ty all ära skall ägnas mig, och människan må veta, att ingen skall älskas högre än mig. Och om mina helgon stundom uppenbara sig, så synas de icke i den härlighet som de verkligen hava utan i en gestalt, där kraftens fullhet förborgats, så att de kunna ses utan att det kroppsliga förståndet förvirras.» Svar på fjärde frågan. »På frågan, varför helvetets plågor icke synas, svarar jag vidare: Om helvetets plågor skulle skådas i synlig måtto sådana de äro, då bleve människan alldeles stel av förskräckelse, och hon skulle eftersträva det himmelska av räddhåga och icke av kärlek. Emedan ingen bör eftersträva den himmelska glädjen av fruktan för straff utan blott av kärlek till Gud, döljas nu plågorna. Och liksom de goda och heliga icke kunna smaka denna outsägliga fröjd, sådan den är, före skilsmässan mellan kropp och själ, så känna icke heller de onda helvetets kval förrän själen skilts från kroppen, men då skola de erfara dem, eftersom de ej velat sätta tro till dem, medan de kunnat.» Svar på femte frågan. »På frågan, varför djävlarna ej visa sig synligen, svarar jag vidare: Om deras vederstyggliga fulhet skådades sådan den är, då skulle den skådandes själ bliva utom sig över den rysliga synen, hela kroppen skulle komma i darrning såsom på en skälvande människa, hjärtat skulle brista av förskräckelse och fötterna icke vara i stånd att hålla de övriga lemmarna uppe. På det att själen må förbliva i sina sinnen, hjärtat vara vaksamt i kärleken till mig och kroppen vara i stånd att arbeta i min tjänst, hålles djävlarnas vanskaplighet fördold och tyglas deras ondska.» |