En fru från Sverige hade länge legat sjuk i Rom. Hon sade liksom på skämt, så att bruden hörde det: »Det säges, att på denna ort finns befrielse från synd och straff, men för Gud är ju intet omöjligt, ty plågan och straffet känner jag».

Följande morgon hörde bruden i anden en röst, som sade till henne: »Dotter, denna kvinna är mig kär, emedan hon både levat fromt själv och uppfostrat sina döttrar åt mig. Dock har den ånger, hon känt under sina plågor, ännu icke varit lika stor som den förnöjelse, hon haft i synden, och lika stor som denna förnöjelse skulle ha varit, såframt hon icke återhållits genom min kärlek.

Och emedan jag Gud drar försorg om var och en både i hälsa och sjukdom, såsom jag ser att det är nyttigt för var och en, så bör man icke, nej icke ens med det minsta ord, reta sig på mig eller döma mig, utan jag bör överallt fruktas och vördas. Säg henne även, att avlaterna i staden Roms kyrkor äro större inför Gud än vad det låter, ty de, som med fullkomligt hjärta komma till dessa avlater, få icke blott förlåtelse för sina synder utan även den eviga äran.

Om människan än dödade sig själv tusen gånger för Guds skull, vore hon dock icke värdig den minsta ära, som gives åt helgonen. Och fastän icke människan kunde leva nog många årtusenden, så efterskänkas dock (emedan oändliga synder föranleda oändliga straff, för vilka människan omöjligen kan göra tillfyllest i detta livet) på grund av avlaterna många och mycket svåra straff, och de allra längsta förvandlas till mycket korta; och de, som efter att ha fått avlat skiljas från världen med fullkomlig kärlek och sann ånger, de lösas icke blott från synderna utan även från straffen, ty jag Gud ger icke blott åt mina heliga och utvalda vad de begära, utan jag ger det i dubbelt, ja hundrafalt mått för min kärleks skull. Därför må du uppmana denna sjuka till tålamod och ståndaktighet, ty jag skall göra det med henne, som är nyttigast för hennes frälsning.»