När bruden besökte den helige Nikolaus' reliker i Bari, kom hon vid hans grav att tänka på den olja, som flödar från hans kropp. Och hon såg då, hänryckt i anden, en person, som var smord med olja och doftade högst ljuvligt och som sade till henne: » Jag är biskop Nikolaus, som visar mig för dig i sådan skepnad, som jag hade till själen, medan jag levde. Ty alla mina lemmar voro så skickade och böjliga för Guds tjänst som ett smort ting för sin ägares gärning. Därför var det alltid en jublande lovprisning i min själ, helig förkunnelse i min mun och tålamod i min gärning, på grund av de ödmjukhetens och kyskhetens dygder, som jag särskilt älskade.

Men emedan mångas ben här i världen nu äro torra på gudomlig fuktighet, giva de ett tomt och gnisslande ljud, när de stöta mot varandra, och äro otjänliga till att bära rättfärdighetens frukt och avskyvärda i Guds åsyn. Men du må veta, att liksom rosen giver ifrån sig doft och vindruvan sötma, så gav Gud en särskild välsignelse åt min kropp, att olja skulle flöda fram ur den, ty han hedrar icke allenast sina utvalda i himmelen utan gläder och upphöjer dem även på jorden, för att många måtte uppbyggas och bliva delaktiga av den nåd, som förunnats dem.»