Sonen talar till bruden och säger: »Örnen ser från höjden, vem som vill skada hans ungar, och flyger ned för att skydda och försvara dem. Så förutser jag det som är nyttigt för eder, och därför säger jag stundom: 'Biden!' och stundom: 'Gån!' Men emedan det nu är tid, så gån till staden Amalfi, till min apostel Andreas. Dennes kropp var mitt tempel, prytt med all dygd.

Därför har den därstädes blivit till en skattkammare för de troende och en hjälp för syndarna, ty de som med troende sinne komma dit till honom, bliva icke blott befriade från sin syndabörda utan få även evig tröst i överflöd. Detta är icke underligt, ty han blygdes icke för mitt kors utan bar det glatt, och därför blyges icke jag för att höra och mottaga dem, för vilka han beder, ty hans vilja är min vilja. Men när I haven varit hos honom, mån I genast återvända till Neapel för att där fira min födelses högtid.»

Bruden svarade: »O Herre, vår tid förgår; ålderdom och sjukdom nalkas, och den världsliga hjälpen minskas».
Herren svarade henne: » Jag är naturens skapare, herre och förnyare. Jag är även i nödlägen en hjälpare, försvarare och givare. Ty liksom den, som har en kär häst, icke sparar sin äng, den må vara än så ljuvlig, utan låter hästen beta där, så skall jag, som har allt och ingenting behöver och skådar allas sinnelag, giva dem, som älska mig, en hjärtats ingivelse att göra väl emot dem, som åtrå mig, ja jag manar även dem, som icke älska mig, att göra väl emot mina vänner, så att de må bliva desto bättre genom de godas böner.»