Bruden bad vid den helige Stefanus' grav i Rom utanför murarna och sade: »Välsignad vare du, helige Stefanus! Du har vunnit samma förtjänst som den helige Laurentius, ty liksom han predikade för hedningarna, så predikade du för judarna, och liksom Laurentius glatt utstod elden, så utstod du glatt stenandet. Därför berömmes du med rätta som den främste bland martyrerna.»

Då uppenbarade sig den helige Stefanus och sade till henne: »Jag fick Gud kär från min ungdom, ty jag hade föräldrar, som vårdade sig om min själs frälsning. Men när min Herre Jesus Kristus tagit mandom och börjat predika, då lyssnade jag till honom av hela mitt hjärta. Genast efter hans himmelsfärd förenade jag mig med apostlarna och tjänade troget och ödmjukt i det ämbete, som blivit mig anförtrott. När judarna smädade min Gud Jesus, var jag glad åt att ha fått ett tillfälle att tala med dem, och jag förebrådde dem ihärdigt för deras hårdhet, i det jag var beredd att dö för sanningen och så efterlikna min Herre.

Men tre ting samverkade till min ära och krona, varåt jag nu fröjdas. Det första var min goda vilja. Det andra var mina herrars, apostlarnas, bön. Det tredje var min Guds lidande och kärlek. Därför har jag nu ett trefaldigt gott. Det första är, att jag oupphörligt ser Guds anlete och ära. Det andra är, att jag kan allt vad jag vill och intet vill utom det som Herren vill. Det tredje är, att min glädje skall vara utan ände. Och emedan du fröjdas åt min ära, skall min bön hjälpa dig till att vinna större kunskap om Gud, och Guds ande skall förbliva hos dig, och du skall komma ända till Jerusalem, till den plats där jag lidit.»