En magister frågade fru Birgitta, vad de sju tordönen betyda. Hon hörde då i sin hänryckning Kristus säga: »Tro icke, dotter, att något timligt skall tänkas i min gudom eller att tordönen, stormarna eller de oskäliga varelserna hava mänskliga röster. Men genom min ingivelse såg Johannes Kyrkans framtida faror under lekamlig skepnad. Om han hade angivit en bestämd tid, så skulle alla åhörarna ha fasat och under sin väntan förgåtts av fruktan. Därför befalldes det honom, att han på teckenvis skulle antyda vad han hade sett men icke skriva upp det. Ty när någonting betecknas, syftar tecknet på något framtida ting, som väcker fruktan.

Så är det med tordönens, ljungeldarnas och vindarnas ljud. Ty de betecknade hotelserna av de tyranner, som skulle störa min Kyrkas frid. Johannes såg i anden, att de voro så våldsamma, att de snarare borde betecknas än skrivas. Ty liksom man säger eller nedskriver en liten liknelse, vilken syftar på något stort, så att åhörarna därav måtte få anledning att frukta det tillkommande, så har jag visat framtiden men icke blottat den, för att människorna skulle hysa fruktan och emedan det ännu icke var tid att krossa skalet och taga fram nöten.

Jag visade det framtida på dunkelt vis, ty kärilet måste beredas, innan drycken hälles i. Vet även, att medan många, som nu leva, ännu äro kvar i livet, skola så svåra tordön och ljungeldar komma i min Kyrka, att många skola önska sig döden, men döden skall fly ifrån dem.»