När fru Birgitta stod i bön, såg hon, hänförd i anden, ett hus och över huset en mycket klar himmel. När hon betraktade det noggrant, förundrade hon sig. Hon såg nämligen duvor höja sig från huset och sväva in i himmelen. Negrer försökte hindra dem men kunde icke.

Under huset såg hon en avgrund, och där äro tre slags bröder. »De första äro enfaldiga såsom duvor, och därför höja de sig lätt. De andra äro de, som komma till skärselden. De tredje äro de, som hava den ena foten i havet och den andra på skeppsdäcket. Dessas dom nalkas nu, och på det att du må veta och röna det, skall den ene efter den andre snabbt fara hädan, allteftersom jag yppar deras namn för dig.» Det hände så, ty det kom en sjukdom och ryckte bort trettiotre bröder, såsom förutsagt var.