Guds Son talar: »Råd denna fru, att hon stannar kvar hos dig någon tid, ty det är nyttigare för henne att stanna än att återvända hem. Ty jag vill göra med henne såsom en fader gör med sin dotter, vilken älskas och begäres till äkta av två män, av vilka den ene är fattig och den andre rik, under det att flickan älskar dem båda två. Därför, när den kloke fadern ser jungfruns känslor och att den fattige älskas av henne, så ger han den fattige kläder och gåvor, men med den rike förmäler han sin dotter.

Så vill även jag göra. Hon älskar ju både mig och sin man. Och emedan jag är den rikare och allas Herre, så vill jag förse honom med mina gåvor, som äro nyttigare för hans själ, alldenstund det behagar mig att snart kalla honom till mig. Och den sjukdom, varav han lider, är ett tecken på att han skall dö. Och eftersom han nu skall framträda för den Allsmäktige, bör han ha sin redovisning i händerna och vara befriad från köttsliga ting. Men henne vill jag föra och återföra hem till det som är hennes, tills hon blir lämplig för den gärning, som jag av evighet förutsatt och som det täckes mig att visa henne.»

Sedan någon tid förflutit efter det att den saliga Katarina lovat stanna kvar hos sin moder i Rom, greps hon dock av fruktan för det ovana livet och erinrade sig sin forna frihet. Mycket orolig bad hon modern att få återvända till Sverige. Då modern bad till Gud att dottern måtte övervinna frestelsen, visade sig Kristus för henne och sade: »Säg denna jungfru, din dotter, att hon nu blivit änka. Och jag besluter, att hon skall stanna kvar hos dig, ty jag vill själv sörja för henne.»