Den prelat, som du beder för, har nu vänt sina ögon från mig och vänt sig till världen med sin värdighets ornat. Om han ville vara min, skulle han dagligen blicka till mig och samvetsgrant läsa min bok och ej så ivrigt tänka på den lag, som kallas Kyrkans.»

Hon svarade: »O min Herre, månne icke din lag är Kyrkans lag?»
Herren svarade: »Den var min lag, så länge de mina läste den, och läste den för min skull. Men nu är den icke min, ty den läses i spelarnas hus, deras som kasta prickiga tärningar; för den lilla rättvisa, som de finna i Kyrkans lag, förvärva de sig en stor penningsumma. Den läses icke längre för min äras skull utan i den avsikten att man måtte tillskansa sig penningar. Men i spelhålor bruka skökor och vindrinkare finnas.

Sådana läsa nu min lag; sådana kallas nu visa, men de äro sannerligen ovisa. Ty hurudan brukar skökan vara? Förvisso fräck i sina ord, lättfärdig i sina seder, fager i ansiktet och pyntad i klädedräkten. Sådana äro de, som nu läsa och lära min lag. Oanständighet är i deras ord, och aldrig öppnas deras mun till min förkunnelse, aldrig till mitt lov. Lättfärdiga äro de i sina seder, så att t.o.m. lekmännen blygas över deras vandel, och de störta icke blott sig själva i fördärvet utan förleda även andra till synd genom sitt exempel.

De önska intet annat än att ses och lovprisas av världen, att framskrida höviska och hedrade i sina granna kläder och att vinna rikedomar och hedersbetygelser. Men mina ord och bud äro dem bittra; mitt liv och min väg är dem led. Deras vandel och levnad stinker förvisso inför mig såsom en sköka. Ty liksom skökan synes sämre och förkastligare än andra kvinnor, så äro mig dessa förhatligare än andra.

De säga nämligen att de känna lagen och skryta därmed, men de använda den till att bedraga andra och främja sin lusta. Och i mitt hus, där lagen läses, äro vindrinkare och skörlevnadsmän, vilka berömma sig av att överträffa andra i dålighet och reta naturen till överdrift. Sådana äro nu lagens mästare. De glädja sig åt överflödet, blygas knappt över sina utsvävningar och sörja föga över andras synder.

Men om de noga läste min lag, skulle de finna, att de borde vara återhållsammare och ödmjukare än andra och mer förpliktade än andra till att leva dygdigt. Jag är såsom en mäktig herre, vilken älskar många byars får och, ehuru han är mäktig, dock icke tillägnar sig någon annan bys får än dem, vilken han besitter med rättvisa. Sådan är jag; ehuru jag är allas Skapare och allra mäktigast, tager jag dock endast till mig dem, som jag rättvisligen besitter och som av kärlek känna sig vara mina.

Dock kan den, som förirrat sig från mig men vill återvända till mig och höra min röst, räddas. Månne icke ett lamm, som förirrat sig från den egna hjorden och kommit in i en annan, snabbt skyndar till modern, när det hör hennes bräkande? Och likaså skyndar modern, när hon hör sin unges röst, med all iver ungen till mötes; om hon är fri, kan varken möda eller plåga hindra henne från att springa. Så tager jag, allas Skapare, villigt emot den, som hör min röst; glad skyndar jag honom till mötes såsom en fader, vilken jublar över sin förlorade sons återfinnande, och såsom en moder, vilken gläds åt sitt barns återkomst.»