Ett helgon talade till bruden och sade: »Om jag för varje timma, som jag levde i världen, hade kunnat lida en död för Guds skull och varje gång åter vaknat till liv igen, så hade jag med allt detta dock aldrig kunnat tacka Gud tillfyllest för hans kärlek, ty hans lov viker aldrig från min mun, glädjen lämnar aldrig min själ, äran och hedern äro aldrig fjärran från min syn och jubelfröjden aldrig fjärran från min hörsel».

Sedan sade Herren till samma helgon: »Säg till denna brud, som står här, vad de förtjäna, som bekymra sig mera om världen än om Gud och som älska det skapade mer än Skaparen, och vilket straff den kvinnan nu har, som, medan hon levde i världen, helt levde i vällust».

Helgonet svarade: »Hennes straff är mycket svårt, ty för den högfärd, som hon hade i alla lemmar, brinna nu hennes huvud, händer, armar och fötter såsom i en fasansfull ljungeld. Hennes bröst stinges såsom av igelkottens skinn, vars taggar tränga in i hennes kött och utan misskund sarga det. Hennes armar och övriga lemmar, som hon så vällustigt utsträckte för att famna den älskade, äro såsom två ormar, vilka sno sig omkring henne och obarmhärtigt förtära och bita henne, ja aldrig upphöra att bita henne.

Hennes sköte pinas så ömkligen, som om den vassaste påle vore indriven i hennes naturliga lem och stöttes med all kraft för att tränga längre in. Hennes ben och knän äro såsom den hårdaste och stelaste is och känna ingen ro eller värme. Hennes fötter, med vilka hon skyndade till nöjet och drog andra med sig, stå liksom på de vassaste rakknivar, vilka oupphörligen skära henne.»