Kristus klagar över de människor, som förnöjas i timliga njutningar och förakta den kommande härligheten och välgärningarna av hans lidande. Deras tal liknas vid ljudet av en pipa och av sammanslagna stenar. Sådana människor skola fördömas, och då skola de få se Guds härlighet i, ovanför, nedanför och utanför himlen och på varje plats, till sin skam och blygsel.
Kapitel 19

Den man, som du känner, sjunger: 'Fräls mig, o Herre, från onda människor!' Hans röst är i mina öron såsom ljudet av ett rör; ja hans läppars tal är såsom ljudet av sammanslagna stenar. Vem skulle kunna svara på hans ljud, när man icke vet vad det betyder? Hans hjärta ropar till mig likasom med tre röster. Den första säger: 'Jag vill hava min vilja; jag vill sova och stå upp när det lyster mig. Behagliga ord skola vara på mina läppar; det som är angenämt och ljuvt skall ingå i min mun. Jag bryr mig icke om att iakttaga sparsamhet, utan jag söker min kropps mättnad; vad den åtrår, det vill jag tillfyllest giva den. Jag vill hava penningar i börsen och mjuka kläder på kroppen. När jag har detta, då har jag min glädje och vad jag åtrår; ja detta kallar jag lycka.'

Den andra rösten ropar och säger: 'Döden är ej så hård som det säges, och domen är ej så sträng som det skrives. Predikanterna hota med många svåra saker på det att man bättre må taga sig i akt, men barmhärtigheten skall ställa om, att vedergällningen blir mindre svår. Därför är det mig angenämt, ja mycket härligt att hava min vilja i detta livet; själen kan få gå vart hon gitter.'

Den tredje rösten ropar och säger: 'Gud skulle icke ha skapat mig, om han icke velat giva mig himmelriket. Han skulle icke ha lidit, om han icke velat föra in mig i det himmelska fäderneslandet. Varför ville han lida så bittra kval? Vem tvingade honom, och vad var det för nytta därmed? Hur skall jag kunna veta, att himmelriket finns till? Jag har ju endast hört talas om det. Jag ser icke dess godhet. Månne den är trovärdig eller ej? Det vet jag icke. Om jag har min vilja, så vet jag att detta är en glädje, och det vill jag gärna ha i stället för himmelriket.'

Se, sådan är hans tanke och vilja. Därför tonar hans röst i mina öron såsom ljudet av sammanslagna stenar. Men åt den första rösten från hans hjärta vill jag giva svaret: 'Min vän, din väg går icke till himmelriket, och tanken på mitt lidande smakar dig icke. Därför står helvetet dig öppet, ty ditt liv älskar det lägsta, och din väg leder ned mot djupen.' Till den andra rösten vill jag svara dig: 'Min son, döden skall bliva dig hård och domen outhärdlig; det skall vara dig omöjligt att fly undan, och du skall få lida bittert, såframt du icke bättrar dig'.

Till den tredje rösten från ditt hjärta vill jag svara dig: 'Min broder, allt vad jag gjorde, det gjorde jag av kärlek till dig, för att du skulle bliva mig lik och återvända till mig från din förvillelse. Men nu är min kärlek slocknad i dig, mina gärningar förefalla dig mödosamma, mina ord tyckas dig dåraktiga, min väg svår. Fördenskull väntar dig bitter pina och djävlarnas sällskap, såframt du icke förändrar ditt hjärta till det bättre. Åt mig, din mildaste Herre och din Skapare, vänder du ju ryggen och icke ansiktet. Du älskar min ovän, till min försmädelse. Du trampar mitt fälttecken under fötterna och upphöjer fräckt min oväns baner.'

Se, hur de, som synas vara mina, stå inför mig! Se, hur de ha vänt sig bort ifrån mig! Detta ser jag och fördrager det tåligt. Men i sitt hjärtas hårdhet vilja de ej beakta, vad jag gjorde för dem och hur jag stod inför dem. Jag stod inför dem på tre sätt. För det första såsom en människa, vars ögon genomstungits av den vassaste kniv. För det andra såsom en människa, vars hjärta genomborrats av ett svärd. För det tredje såsom en människa, vars alla lemmar slappnat inför den instundande pinans bitterhet. Ja, så stod jag inför dem. Vad betecknar ögat om icke min kropp?

Pinan var så bitter för den som en värk eller ett sting i ögat; dock tålde jag den, emedan min kärlek var så stor. Vad betecknar svärdet om icke min moders smärta, som bedrövade mitt hjärta mera än min egen? För det tredje skälvde alla mina inälvor och lemmar i lidandet. Så stod jag inför dem; dylikt led jag för deras skull. Men allt detta förakta de och förgäta de, så som en ond son förgäter sin moder. Månne jag icke för dem var såsom en moder, som bär ett barn i sitt sköte?

I förlossningens stund önskar hon, att barnet levande måtte framgå ur hennes sköte, och om barnet väl blir döpt, aktar hon föga sin egen död. Så gjorde jag med människan. Såsom en moder födde jag genom mitt lidande människan från dödsrikets mörker till den eviga dagen. Jag bar henne så att säga i moderlivet med stor möda, när jag uppfyllde allt det som profeterats. Jag närde henne med min mjölk, när jag bragte henne mina ord och gav henne livets budord. Men såsom en ond son förgäter sin moders smärta, så föraktar människan mig nu för min kärleks skull och förtörnar mig; för smärtan i mitt moderliv tillfogar hon mig gråt, hon lägger sjukdom till min sårnad och räcker mig stenar för att stilla min hunger och dy för att släcka min törst.

Men vilken är den smärta som människan kan bereda mig, jag som nu icke kan bedrövas eller lida mera och som i evighet förbliver Gud? Jo, människan tillfogar mig så att säga smärta, när hon genom synden skiljer sig från mig. Visserligen kan ingen smärta egentligen drabba mig, men jag sörjer dock så som någon brukar sörja över en annans fall. Människan gjorde mig fordom sorg, när hon icke visste vad synden är eller hur allvarlig den är och när hon icke hade profeterna eller lagen och ännu icke hört min muns ord. Men nu bereder hon mig (låt vara att jag är oföränderlig) så att säga gråt utöver sorgen, eftersom hon, ehuru hon känner min kärlek och min vilja, handlar emot mina bud och fräckt syndar mot sitt samvetes förstånd.

Fördenskull sjunka nu många, sedan de lärt känna min vilja, djupare ned i helvetet än om de icke hade erhållit mina bud. Och människan tillfogade mig så att säga sår (ehuru jag, Gud, ej kan såras), när hon lade synd till synd. Men nu bereda de mig så att säga, förutom såren, en skadlig sjukdom, i det de icke blott mångdubbla synderna utan rentav skryta över dem och icke känna ånger över dem. Människan ger mig dessutom stenar i stället för bröd och dy till att släcka min törst.

Vad är det bröd, som jag åstundar, om icke själarnas förkovran, hjärtats förkrosselse, längtan efter det gudomliga och den i kärlek brinnande ödmjukheten? I stället för detta ger människan mig nu stenar genom sitt hjärtas hårdhet. Hon släcker min törst med dy genom sin obotfärdighet och sin förtröstan på fåfänga ting.

De förakta att vända tillbaka till mig, trots att de förmanas och drivas därtill; de försmå att se på mig och begrunda min kärlek. Fördenskull kan jag med rätta klaga över att jag såsom en moder födde dem till ljuset med min pinas kval men att de hellre vilja vara i mörkret. Jag närde dem, ja när dem ännu med min ljuvlighets mjölk, och dock förgäta de mig.

Därför lägga de fräckt ondskans dy till fåkunnighetens smärta. Mig, som de borde vederkvicka med dygdernas tårar, mätta de med synd. I stället för goda seders sötma bjuda de mig stenar. Jag skall därför, när tiden är inne, såsom en rättvis domare, den där har tålamod i rättvisan, barmhärtighet i rättvisan och vishet i barmhärtigheten, uppstå emot dem och vedergälla dem såsom de förtjänat, och de skola få se min härlighet i, ovanför, nedanför och utanför himlen, och på varje plats och på alla kullar och i alla dalar; ja även de, som skola fördömas, skola få se den och känna tillbörlig skam och blygsel.»

FÖRKLARING
Denne munk, som lämnat Sankt Laurentii kloster, dödades av sina ovänner och begrovs i Sankt Laurentii kyrka. Men den helige Laurentius hördes tala till domaren: »Vad har denne strykare att göra bland mina utvalda, vilkas kroppar göto blod för dig? Månne icke denne munk älskade sin vällust?» Och strax sågs hans kropp kastas ut ur graven med den värsta stank och förskräckelse. Sedan sade domaren till själen, som syntes stå inför honom: »Gå, du eländiga, till de oomskurna och missfostren; dem skall du följa, emedan du icke velat höra din Faders röst». Så försvann synen.