Barmhärtighetens moder säger, att den människa, som har ånger och vilja att bättra sig men likväl är kall i fromhet och i gudlig kärlek, av Gud må utverka den gudomliga eldens gnista genom flitigt betraktande av Kristi lidande; därigenom skall själen värmas med gudomlig värme, och den skall ammas av jungfruns bröst, d. v. s. av den genom fruktan och lydnaden för Gud förlänade kraften.
Kapitel 20

Jungfru Maria säger: »Jag är såsom en moder, vilken har två söner, som dock ej kunna taga sin moders bröst, emedan de äro mycket kalla och vistas i ett kallt hus, men som deras moder älskar så mycket, att hon gärna, om det vore möjligt, sönderskure sitt bröst till barnens nytta. Jag är i sanning barmhärtighetens moder, ty jag förbarmar mig över alla, som bedja om nåd. Jag har så att säga två söner. Den förste är deras ånger, som hava syndat mot min Son. Den andre är viljan att bättra de begångna synderna.

Men dessa båda söner äro mycket kalla, ty de hava ingen kärleksvärme och ingen åstundan efter den gudomliga glädjen, och deras själars hus är så kallt och utan den gudomliga hugnadens låga, att de icke kunna taga mitt bröst. Men emedan jag är barmhärtig, gick jag till min Son och sade: 'Min Son, lov vare dig och heder för all kärlek du bevisat mig! Jag har två söner; förbarma dig över dem, ty de kunna av köld icke taga sin moders bröst.' Då svarade mig min Son: 'Älskade moder, för din skull skall jag till detta hus sända en gnista, varav en mäktig eld skall kunna upptändas. Må alltså gnistan underhållas och vårdas, så att dina söner värmas och kunna taga dina bröst.'»

Sedan sade modern till bruden: »Han, som du beder för, hade en särskild vördnad för mig, och fastän han inblandade sig i mycket ont, förtröstade han dock alltid på min hjälp och hade en viss kärleksvärme för mig, men för min Son hyste han ingen kärlek och ingen gudlig fruktan. Och därför skulle han, om han blivit kallad från världen i sina onda gärningar, plågas utan ända. Men emedan jag är full av barmhärtighet, så har jag icke glömt honom, utan för min skull finns det hos honom ännu något hopp om det goda, ifall han vill hjälpa sig själv. Nu har han nämligen ånger över sina synder och vilja att bättra sig, men han är mycket kall i kärlek och fromhet och därför bör det, för att han skall kunna värmas och mottaga mina bröst, sändas en gnista i hans själs hus. Betraktandet av min Sons pina må nämligen ofta vara i hans tanke.

Han må betänka, huru Guds Son och Jungfruns Son, som är en Gud med Fadern och den Helige Ande, lidit, huru han tillfångatagits, kindpustats och bespottats, huru han gisslats ända in på revbenen, så att köttet rycktes bort vid gisselslagen, huru han smärtefull, med alla senorna åtskilda och genomstungna, hängde på korset, huru han ropade på korset och uppgav anden. Om han flitigt blåser på denna gnista, så skall han bliva varm, och jag skall då räcka honom mina bröst, d. v. s. de två dygder som jag hade: fruktan och lydnaden för Gud. Ty fast jag aldrig syndade, fruktade jag dock varje stund att jag genom ord eller gärning skulle förtörna min Gud.

Genom denna fruktan skall jag amma min son, d. v. s. ångern hos denne min vördare, för vilken du beder, så att han icke endast känner ruelse över att han gjort illa utan även fruktar straffet och fruktar att hädanefter förtörna min Son Jesus Kristus. Jag skall också amma hans vilja vid min lydnads bröst. Jag är ju den, som aldrig var olydig mot Gud. Därför skall jag i honom, när han blivit varm av min Sons kärlek, sända den lydnad, varmed han i allt lyder vad som bliver honom befallt.»

FÖRKLARING
Denne man var fru Birgittas frände och mycket världslig. Genom gudlig förmaning greps han av ånger och omvände sig. Han brukade säga: »Så länge jag avskydde ånger och bot, kände jag mig tyngd såsom av bojor. Sedan jag börjat bikta mig, känner jag mig så lättad och tillfreds i själen, att jag icke aktar på hedersbetygelser eller timliga förluster. Och intet är mig behagligt utom att tala och höra om Gud.» Efter att ha tagit Guds sakrament insomnade han i Herren, åkallande Jesu namn och sägande: »Ljuve Jesus, förbarma dig över mig!»