Sonen talar: »Den prelaten, som du, min brud, beder för, har nu på trefaldigt sätt vänt tillbaka till mig. För det första såsom en naken man. För det andra som om han hölle ett svärd i handen. För det tredje som om han sträckte ut handen och både om förlåtelse. Därför skall även jag för min moders böner vända mig till honom och skynda honom till mötes såsom en moder, vilken återfunnit sin förlorade son. Ehuru mina apostlar offrat mig sina böner för honom, kunde de dock endast utverka en ringa nåd åt honom, ty alltsedan han antog min Kyrkas värdighet, har han stått mig emot och icke förestått Kyrkan som en god förman. Nu vill jag emellertid kläda honom, så att han icke är naken. Vad är hans nakenhet om icke hans fåtaliga goda gärningar?

Dessa goda gärningar skulle kläda hans själ med dygder, men nu står hon naken i min åsyn, ehuru hon förefaller honom själv vara klädd. Jag skall nu giva honom hjälp för min moders och mina helgons böners skull, så att han kan klädas och iföras en dräkt, ty han kom naken till mig. Ja, han kom naken till mig, när han tänkte så inom sig: ' Jag har intet gott av mig själv, jag kan intet gott utan Gud, jag är icke värdig något gott. Om jag visste, hur jag kunde behaga Gud och vad som är välbehagligt för honom, så skulle jag gärna göra det, även om jag måste dö.' Genom en sådan tanke kom han naken till mig, och därför skall jag skynda emot honom och kläda honom.

Han hade även ett svärd i händerna, när han betraktade min doms stränghet och sade till sig själv: 'Guds dom är outhärdlig och omöjlig att undfly; därför vill jag gärna göra allt det Gud vill av mig, och jag är med min vilja redobogen att följa hans vilja, ty jag har inga goda verk; må det alltså gå efter hans vilja och icke enligt min'. Denna tanke och denna vilja togo min stränghets svärd från honom och bragte min barmhärtighet till honom. För det tredje sträckte han ut handen, när han tänkte så inom sig: 'Jag vet med mig, att jag har syndat övermåttan och är värd att dömas. Dock förtröstar jag på din godhet, Herre Gud, och hoppas på hjälp ifrån dig. Du stötte ju icke tillbaka förföljaren Paulus och föraktade icke synderskan Magdalena. Därför vänder jag mig till dig, o Herre, på det att du må handla mot mig enligt din stora godhet och barmhärtighet.'

För denna tankes och denna åstundans skull vill jag räcka honom min barmhärtighets hand, och jag vill skänka honom förökad sötma, om han blott manligen fullbordar de tre ting varom jag nu skall tala. Han bör nämligen förjaga all högfärd och allt skryt och antaga sann ödmjukhet. För det andra må han avlägsna all vinningslystnad från sitt hjärta och äga det timliga, som förunnas honom, såsom en god förvaltare, vilken kan avlägga räkenskap för sin herre. För det tredje må han taga sig i akt, så att han icke förgäter sina och sina underordnades synder utan rättar dem med rättvisa och barmhärtighet, i det han betraktar mina gärningar, jag som av barmhärtighet tog mig an publikaner och skökor och som av rättvisa försmådde de högmodiga.

Månne det icke står skrivet, att en man kom till mig och sade: 'Mästare, jag vill följa dig vart du går', men att jag svarade honom: 'Nej, ty rävarna ha kulor?' Och varför försmådde jag honom, om icke emedan jag såg hans hjärta och vilja, att han ville hava ära och uppehälle utan arbete? Därför blev han rättvisligen avvisad från mig. Så må även denne göra. Ty mot varje syndare, som kommer till honom, ödmjukande sig, visande tillbörlig bättring och bedjande om förlåtelse, må han bevisa barmhärtighet.

Den, som han finner vilja framhärda i sin synd och icke bättra sig, honom må han på ett måttfullt och klokt sätt straffa kroppsligen eller ålägga honom böter. Han må dock akta sig, så att han icke ålägger detta bötesstraff av vinningslystnad utan av kärlek och rättvisa, och han må göra ett sådant bruk av penningarna, att han kan avlägga en god räkenskap inför Gud: penningarna må rättvist och barmhärtigt avkrävas brottslingen samt visligen användas till ett gudligt ändamål.

Men om den, som en gång har ådömts penningstraff, ändå icke vill komma till besinning, så må han beröva honom inkomsten och det höga ämbetet, så att syndaren får stå där med skammen såsom en åsna, vilken tror sig hava en hög värdighet när hon bär en guldsadel men är ett oskäligt djur såsom förut, sedan guldsadeln tagits bort. Så skall jag, allas Skapare, göra: jag vill först bestraffa människan med timlig sorg och sjukdom och sådant som går hennes vilja emot, och om hon då icke vill bättra sig, skall jag taga min barmhärtighet från henne och låta henne stanna i den pina, som rättvisligen beretts åt henne.»