Maria talar till Sonen och säger: »Välsignad vare du, min Son! Jag beder, att du måtte visa misskund mot den rövaren, för vilken din brud beder och gråter.» Sonen svarar: »O moder, varför beder du för honom? Han har ju begått tre rov. För det första har han rånat mina änglar och utvalda. För det andra har han rövat många människors kroppar, ty han skilde deras själar från kropparna, förrän tiden var inne. För det tredje har han plundrat många oskyldiga människor på deras gods. Han har för det första rånat änglarna, ty själarna av många, som skulle ha upptagits i änglarnas sällskap, skilde han därifrån, emedan han med liderliga ord och onda gärningar och exempel gav dem tillfälle till det onda och drog dem därtill och emedan han tålde de onda i deras ondska, ehuru han rättvisligen bort straffa dem.

För det andra befallde han i sin vrede, att många oskyldiga skulle dräpas. För det tredje tillvällade han sig orättmätigt de oskyldigas gods och lade odrägliga skatter på de elända. Jämte dessa tre ting har han tre andra onda ting. För det första omåttlig världslig vinningslystnad. För det andra ett oåterhållsamt liv, ty ehuru han lever i äktenskap, håller han dock icke detta av gudfruktig kärlek utan för att tillfredsställa sin lusta. För det tredje har han högmod, så att han icke räknar någon för sin like. Se, sådan är den som du beder för. Du ser all rättvisa i mig och vad var och en tillkommer.

När Jakobs och Johannes' moder trädde fram till mig och bad, att den ene av dem skulle få sitta vid min högra sida och den andre vid min vänstra sida, svarade jag henne icke då, att den som arbetat mer och ödmjukat sig mer, han skall få sitta vid min högra och min vänstra sida? Hur skulle det alltså kunna tillkomma någon att sitta hos mig och vara med mig, om han intet arbetar med mig eller för mig utan snarare emot mig?»

Modern svarade: »Välsignad vare du, min Son, full av all rättvisa och barmhärtighet! Jag ser din rättvisa, förfärlig som en eld, stark som ett berg; och ingen vågar nalkas den. Å andra sidan ser jag din milda barmhärtighet, och till den, min Son, talar jag, och till den framträder jag. Ty fastän jag har någon liten rättvisa att andraga inför dig å rövarens vägnar, kan han dock ingalunda räddas därigenom, såframt icke din stora barmhärtighet kommer emellan. Han är förvisso lik ett barn, som, ehuru det har mun, ögon, händer och fötter, dock ej kan tala med munnen eller med synen skilja mellan elden och solens klarhet eller gå med fötterna och arbeta med händerna. Sådan är denne rövare.

Han växte ju från födelsen upp till djävulens verk. Hans öron blevo förhärdade till att höra det goda, hans ögon blevo skumma till att betrakta det framtida, hans mun stängdes för ditt lov, och hans händer blevo alldeles försvagade till att verka det goda för Gud, så att all dygd och all godhet var såsom död för honom. Dock stod han med en fot såsom i två steg.

Denna fot var hans önskan och tanke, i det han tänkte och önskade sålunda: 'O att jag funne någon, som sade mig, hur jag skall kunna bättra mig och hur jag skall kunna blidka min Gud, ty även om jag måste dö, skulle jag gärna göra det'. Det första steget var, att han ständigt fruktade och betänkte, hur hård den eviga pinan är. Det andra steget var smärtan över att förlora himmelriket. Alltså, min ljuvaste Son, förbarma dig över honom för din godhets skull och för mina böner, jag som burit dig i mitt moderliv!»

Sonen svarade: »Välsignad vare du, ljuvaste moder! Dina ord äro fulla av vishet och rättvisa, och emedan all rättvisa och barmhärtighet är i mig, har jag redan vedergällt rövaren med tre goda ting för de tre goda ting som han bevisade mig. Ty emedan han hade föresats att bättra sig, skickade jag honom min vän, som visade honom livets väg. För det andra goda tinget, nämligen hans ständiga tanke på det eviga straffet, gav jag honom en större förståelse av den eviga pinan än han förut hade haft, så att han förstår i sitt hjärta, hur bitter den eviga pinan är. För det tredje goda tinget, nämligen hans smärta över att förlora himmelriket, har jag upplyst hans hopp, så att han nu hoppas på ett riktigare sätt än tidigare och fruktar mig på ett visare och klokare sätt än förr.»

Då talade modern åter: »Välsignad vare du, min Son, av alla skapade varelser i himmelen och på jorden för att du i din rättvisa gengäldat rövaren dessa tre ting. Därför beder jag nu, att du värdigas giva honom även din barmhärtighet, ty du gör intet utan barmhärtighet. Bevisa honom alltså i din misskund en nåd för mina böners skull och en annan för din tjänares skull, som beder mig att bedja för rövaren, och en tredje nåd för min dotters, din bruds, tårars och böners skull!»

Sonen svarade henne: »Välsignad vare du, käraste moder, änglarnas fru och alla andars drottning! Dina ord äro mig ljuva såsom det yppersta vin, angenämare än allt som kan tänkas och beprövade i all vishet och rättvisa. Välsignad vare ock din mun och dina läppar, varifrån all misskund går fram till de elända syndarna! Du prisas såsom barmhärtighetens moder och är det, ty du skådar allas elände och beveker mig till barmhärtighet. Begär alltså vad du vill! Din kärlek och din bön kan icke vara förgäves.»

Då svarade modern: »Min Herre och min Son, denne rövare är stadd i stor fara. Han står nämligen med en fot såsom i två steg. Giv honom därför, på det att han må kunna stå fastare, det som är mig allra kärast, nämligen din allraheligaste lekamen, som du utan någon begärelse antagit av mig och fogat till din gudom! Denna din lekamen är de sjukas bästa hjälp; den ger de blinda synen, de döva hörseln, de lama gången och händerna arbetsförmåga.

Den är även det starkaste och angenämaste plåster; de sjuka tillfriskna snabbt därav. Giv den alltså åt honom, så att han må känna sig hjälpt och fröjdas åt den med kärlekens glöd. För det andra beder jag, att du värdigas visa honom, vad han skall göra och hur han skall kunna behaga dig. För det tredje beder jag, att ro måtte förunnas honom från hans köttsliga brand, för deras böner, som anropa dig för hans skull.»

Sonen svarade: »Käraste moder, dina ord äro ljuvliga som honung i mina öron, men emedan jag är rättvis och icke kan neka dig något, vill jag som en vis herre rådgöra med mig själv angående din bön, icke emedan någon förändring försiggår i mig eller emedan du icke ser och vet allt i mig; nej, endast för min här närvarande bruds skull dröjer jag, på det att hon må förstå min vishet.»