Kristus säger, att om den ovannämnde rövaren vill taga altarets sakrament, så må han dessförinnan hava förkrosselse över de begångna synderna och vilja att bättra sig och att icke mera synda utan förbliva i det goda. Han visar även andra botemedel, genom vilka denne kan försona sig med Gud, änglarna, helgonen och nästan, och säger, att han skall straffas hårt, om han icke gör så.
Kapitel 24

Maria talade: »Välsignad vare du, min Son, ärans konung och änglarnas! Jag beder dig ännu en gång för rövaren.» Sonen svarade: »Välsignad vare du, käraste moder! Liksom din mjölk flöt in i min mandoms lekamen och styrkte alla mina lemmar, så tränga dina ord in i mitt hjärta och förnöja det, ty all din bön sker med klokhet och all din vilja gäller barmhärtighet. Därför vill jag för din kärleks skull bevisa rövaren misskund.»

Modern svarade: »Giv honom då, käraste Son, det som är mig kärast, nämligen din lekamen och din nåd, ty denne rövare hungrar och är tom på det goda. Giv honom nåd, så att hans syndiga hunger måtte borttagas, så att han måtte stärkas från sin sjukdom och så att hans vilja, som hittills varit trög i din kärlek, måtte upptändas till goda ting!»

Sonen svarade: »Liksom det barn, vilket man berövar maten, snart dör till kroppen, så kan denne, som från sin barndom blivit närd av djävulen, icke leva upp igen, såframt han icke födes med min kost. Om han därför åstundar att taga min lekamen, om han önskar att vederkvickas av dess söta frukt, så må han med dessa tre dygder träda fram till mig, nämligen med sann förkrosselse över de begångna synderna, med vilja att bättra dessa synder och med vilja att icke mera göra det onda utan förbliva i det goda. Men på deras böner, som bedja för honom, svarar jag dig, att rövaren skall göra det som jag nu säger honom, om han verkligen söker frälsningen.

Emedan han fördristat sig att stå emot ärans konung, må han nu, för att försona brotten, försvara min heliga Kyrkas tro och ända till döden ägna sitt liv åt att skydda den, så att liksom han förut av alla sina krafter arbetat för världens heder och för en timlig herres gagn, han nu må arbeta på att min tro utbredes och Kyrkans och trons fiender kuvas samt med sitt ord och sitt exempel draga alla, som han kan, till mig, liksom han förut, när han arbetade för världen, drog dem ifrån mig. Jag försäkrar dig, att om han än icke gör mera än binder sin hjälm för min heder och tager skölden på armen med avsikt att strida för den heliga tron, så skall det tillräknas honom som gärning, om han bliver kallad i detta ögonblick. Och även om fienderna nalkas, skall ingen kunna skada honom. Därför må han arbeta tappert, ty han har en mäktig herre, när han har mig.

Han må manligen arbeta, ty en dyrbar lön skall givas honom, nämligen det eviga livet. - Men emedan han bedrövat änglarna och helgonen och skilt kropparna från själarna, må han varje dag under ett helt år låta läsa en mässa till alla helgon varhelst det synes honom gott och giva den mässförrättande prästen hans lön, på det att de kränkta helgonen och änglarna måtte blidkas genom detta offer och vända sina ögon till honom, ty de försonas genom detta offer, när min kropp, som är ett konungsligt offer, offras och förtäres med kärlek och ödmjukhet. - Sedan må han, emedan han rövat andras gods och förorättat änkor och faderlösa, återgiva allt det som han vet sig orättmätigt hava, ödmjukt bedjande de förorättade, att de barmhärtigt förlåta honom. Och emedan det icke är honom möjligt att gottgöra allt vad han brutit, må han i någon kyrka, där det synes honom mest passande, för egna kostnader låta bygga ett altare, varest man dagligen, ända till världens slut, må fira en mässa för dem, som han tillfogat skada.

Och på det att denna inrättning må äga bestånd, må han giva en så stor inkomst till detta altare, att en ständigt mässförrättande kaplan kan livnära sig därav. - Emedan ödmjukhet var honom fjärran, må han ödmjuka sig så mycket han kan och ingå fred och förlikning med dem som han förtörnat, såsom det lämpligen kan ske.

Och om han någon gång hör de synder och brott han begått klandras eller berömmas av några, så må han icke förmätet försvara dem och icke heller glatt skryta med dem, utan ödmjukt tänka och säga: 'Sannerligen, mycket behagade mig synden, vilken dock till intet gagnade mig. Jag förbröt mig i min förmätenhet; om jag velat, hade jag mycket väl kunnat taga mig i akt. Bröder, bedjen därför Herren, att han nu måtte giva mig den ande, med vars hjälp jag kan stå emot sådant och manligen bättra de synder jag begått!' - Men emedan han på mångfaldigt sätt förtörnat mig genom sin kättja, må han med förnuftig återhållsamhet tygla sin kropp.

Om han hör dessa mina ord och fullkomnar dem i gärning, skall han frälsas och vinna det eviga livet. Om han icke gör det, skall jag utkräva räkenskap för hans synder ända till den yttersta skärven, och emedan jag låtit säga honom detta, skall han få bittrare pina än han eljest skulle ha fått.»