En stor härskara syntes stå inför Gud. Han talade till den och sade: »Se, denna själ är icke min. Hon kände icke större ömkan med såret i min sida och i mitt hjärta än om hennes oväns sköld skulle genomborras. Såren i mina händer aktade hon icke mera än om ett tunt kläde skulle sönderrivas, och såren i mina fötter föreföllo henne så mjuka, som om hon såge ett mjukt äpple sönderskäras.»

Sedan talade Herren till själen och sade: »Du frågade ofta under din levnad, varför jag, Gud, lekamligen dog. Nu frågar jag emellertid dig, varför du, elända själ, dött?»

Hon svarade: »Emedan jag icke älskade dig».
Och Herren svarade själen: »Du var för mig som ett dödfött barn för sin moder. Hon lider ju icke mindre smärta för ett sådant barn än för det, som levande framgår ur hennes sköte. Se, jag har återlöst dig med lika högt pris och med lika bitter pina som något av mina helgon, ehuru du brytt dig föga därom. Men liksom det dödfödda barnet icke har någon sötma av moderns spenar, någon tröst av hennes ord eller någon värme av hennes bröst, så kände du aldrig någonsin mina utvaldas outsägliga sötma, ty din egen sötma behagade dig.

Nu skall du aldrig höra mina ord till din hugnad, ty din muns ord och världens behagade dig, och min muns ord voro dig bittra. Du skall aldrig känna min kärlek och godhet, ty du var kall som is till allt gott. Gå därför till den plats, dit dödfödda foster bruka kastas; där skall du evärdligen leva i din död, eftersom du icke velat leva i mitt ljus och mitt liv.»

Sedan talade Gud till härskaran: »O mina vänner, om än alla stjärnor och planeter förvandlades till tungor och om än alla helgon både mig därom, skulle jag dock icke låta den vederfaras barmhärtighet, som enligt tillbörlig rättvisa bör dömas. Denna själ var lik tre slags människor. För det första dem, som följde mig när jag predikade men gjorde det av ondska, nämligen för att av mina ord och handlingar finna tillfälle att anklaga och förråda mig. De sågo mina goda verk och järtecken, vilka ingen kunde göra utom Gud. De hörde min vishet och funno mitt liv vara lovvärt, och dock avundades de mig och kände vrede mot mig i sin själ. Varför? Jo, emedan mina gärningar voro goda och deras onda och emedan jag icke samtyckte till deras synder utan skarpt tadlade dem. Sålunda följde denna själ mig visserligen med sin kropp men icke av gudlig kärlek utan endast för att människorna skulle se det.

Hon hörde mina gärningar och såg dem med ögonen men kände vrede över dem; hon hörde mina bud och begabbade dem. Hon förnam min godhet och trodde den ej. Hon såg mina vänner göra framsteg i det goda och avundades dem. Varför? Jo, emedan mina och mina utvaldas ord voro emot hennes ondska, mina bud och maningar emot hennes lusta, min kärlek och lydnad emot hennes vilja. Dock sade hennes samvete henne, att jag borde hedras över allting. Av stjärnornas rörelse, jordens frukt och andra tings inrättning förstod hon, att jag var alltings Skapare. Och ehuru hon visste detta, vredgades hon över mina ord, emedan jag klandrade hennes dåliga gärningar.

För det andra var hon lik dem, som dödade mig. De sade till varandra: 'Låtom oss oförskräckt döda honom, ty han skall ingalunda uppstå'. Jag sade på förhand till mina lärjungar, att jag skulle uppstå på tredje dagen, men mina ovänner, världens älskare, trodde ej att jag skulle uppstå med rättvisa, ty de sågo blott min utvärtes mandom, men min fördolda gudom sågo de ej. Därför syndade de i sin fräcka förmätenhet och förgrepo sig på mig liksom med rättvisa, men om de hade vetat att jag var Gud, hade de aldrig dräpt mig. Så tänkte även denna själ. 'Jag skall tillfredsställa min lusta, såsom det lyster mig', tänkte hon. 'Jag skall oförskräckt döda honom med min vilja och med de gärningar, som behaga mig, ty vad skulle detta skada mig, och varför skall jag avhålla mig? Han skall ju icke stå upp till dom. Han dömer icke efter människornas gärningar. Ty om han skulle döma så strängt, hade han icke återlöst människan, och om synden vore honom så förhatlig, skulle han icke så tåligt uthärda syndarna.'

För det tredje var han lik dem, som bevakade min grav. De beväpnade sig och satte vakt för graven för att jag icke skulle uppstå, i det de sade: 'Låtom oss hålla noggrann vakt, att han ej må uppstå, ty då måste vi kanske tjäna honom'. Så gjorde denna själ. Hon beväpnade sig nämligen med syndens hårdhet, och hon bevakade noggrant min grav, d. v. s. mina utvaldas umgängelse, vari jag vilar; hon aktade noga på, att icke mina ord och deras förmaningar skulle nå henne, i det hon tänkte: 'Jag vill taga mig till vara för dem, så att jag icke hör deras ord. Ty kanske gripes jag då av några gudliga tankar, så att jag lämnar min invanda lusta; kanske får jag höra det, som misshagar min vilja.' Och så drog hon sig av ondska bort från dem, till vilka hon i kärlek bort sälla sig.»