Jag är din Gud och Herre, vars röst Moses hörde i busken och Johannes vid Jordan. Jag vill, att du från och med denna dag mottager min lekamen oftare. Den är nämligen det läkemedel och den föda, varav själen styrkes och den, som är sjuk till själen eller svag i dygderna, vederkvickes. Månne det icke är skrivet, att profeten sändes till en kvinna, som närde honom med helt litet mjöl, vilket icke minskades, förrän det föll regn på jorden? Jag kan liknas vid den profeten. Min lekamen är det mjölet. Den är själens föda och förtäres eller minskas icke utan livnär själen och tryter aldrig.

Den kroppsliga födan har ju tre kännetecken. För det första tuggas den och smälter. För det andra förintas den. För det tredje mättar den till en tid. Men min föda tuggas och förbliver otuggad; för det andra förintas den icke utan förbliver densamma; för det tredje mättar den icke blott till en tid utan för evigt. Denna föda förebådades i mannat, som det gamla förbundets fäder åto i öknen.

Den är det kött, som jag utlovade i evangeliet och som mättar till evig tid. Liksom den sjuke genom kroppslig föda får ökade kroppskrafter, så får alltså var och en, som med god avsikt tager denna min lekamen, ökad andlig styrka. Den är det starkaste läkemedel, och den ingår i själen och mättar henne. Den är fördold för kroppens sinnen men uppenbar för själens förståelse. Denna föda är smaklös för de onda, vilka endast finna de timliga tingens sötma vara välsmakande, vilkas ögon endast se det som lyster dem och vilkas förstånd endast urskiljer deras egen vilja.»