När ormen och hans hona beblandas, hava de gift i sin beblandelses säd, och av deras natur avlas en giftig orm. När ormen blivit avlad, kan han endast genom min nåd få liv, ty utan mig är intet, ja kan intet vara, och ingenting kan få livets anda utom genom min kraft. Så födes ormen. Emedan modern ej har spenar, som ungen kan dia, lägger hon sig över sin unge och värmer honom så kraftigt, att han nästan kväves.

När han nu känner en så stark värme ovantill och en så stark köld i jorden under sig, då tvingar nöden honom att vända munnen mot jorden, och så börjar han så småningom suga och äta mullen. Sedan vill modern lära ungen att röra sig: hon stinger honom då i stjärten, och när han börjar sträcka ut den, stinger hon den ånyo, på det att han skall draga åt sig den. På liknande sätt lär hon honom att sträcka ut huvudet, i det hon stinger det, och att slingra sig samman i en krok.

Sedan letar modern efter något ställe, där solen baddar varmt, och för sin unge med sig dit: hon går sakta före honom, för att han skall lära sig att följa efter. När han följt efter henne dit och somnat i solvärmen, tänker modern så för sig själv: 'Min son har gift till att utöva sin ilska. Därför är det nödvändigt, att han lär sig att stinga. Men emedan hans gadd ännu är späd, kommer den fort att brytas, om jag lägger något hårt framför honom, innan han blivit van och stark att stinga.'

Fördenskull sörjer modern visligen för sin unge, söker upp någonting mycket mjukt, bär dit det och lägger det framför den sovande ungen. Därefter blåser hon våldsamt i hans öron och väcker honom så häftigt, att han nästan blir utom sig av detta vilda väsande och börjar stinga i det mjuka ting, som blivit lagt framför honom. Härmed vänjer han sin gadd, så att den blir allt hårdare genom det upprepade stingandet; så lär han sig att stinga stenar, trästycken och andra hårda ting. När ungen blivit fullt undervisad, lämnar modern honom.

Sådan är den mannen, som du känner. Han är såsom en ormunge, ty han är född av en ormlik fader och en ormliknande kvinna. Dessa båda kommo nämligen samman med det värsta gift, nämligen högmodet, vilket är skadligare för själen än materiellt gift för kroppen. Denna orm hade förvisso en övermåttan stark lidelse och en outsläcklig lystnad och brann av åtrå för ormhonan. Hon såg honom vara klok, skön och tapper och brann av samma kärlek till honom. De kommo alltså samman med allt högmod och försmådde att frukta mig. Så födde de av giftig släkt en giftig orm, och i deras säd ingav jag en själ, skapad av min gudoms makt, ty jag är barmhärtig, och så krävde rättvisan.

Emedan nu modern icke har den gudliga kärlekens spenar, med vilka hon skulle kunna giva sin son di, så värmer hon honom under sig, d. v. s. hon uppfostrar honom till att älska världen och för honom ut bland de högtuppsatta, i det hon av hela sitt hjärta åstundar, att han måtte räknas bland de mäktige. Till hans eget fördärv uppeggar hon honom, i det hon säger: 'Om du ägde det herradömet eller det furstendömet, så skulle du vara lik din fader. En sådan ära höves dig, och efter en sådan ära bör du sträva.' Med sådana ord undervisas ormungen av sin moder, han blir varm för det världsliga men kall i sin kärlek till Gud, och han börjar alltså äta jorden, i det han åstundar det jordiska, och när han äter, hungrar han beständigt efter mer.

Därefter blir han stungen i stjärten av modern, på det att han skall lära sig röra lemmarna och resa upp huvudet. Hon undervisar och uppmanar honom nämligen, att han skall locka till sig somliga med löften och förena andra med sig genom fagra ord och ynnestbevis, och hon uppmanar honom att icke spara sitt gods för att bli kallad god, att icke spara sitt liv för att bli kallad tapper, att icke unna sig vila utan ständigt sträva efter att hans namn måtte bli frejdat.

Modern lär även sin unge att krypa och går före honom till en solvärmd plats, när hon lever högmodigt och tygellöst och uppeggar honom till liknande ting. Hon säger nämligen, såväl privat som offentligt, till honom: 'Så levde din fader och dina föregångare. Så höves det stormän att uppträda. Det är skam om du vill vara heligare än de; det är vanheder, om du vill vara ödmjukare än de, som med inställsamt tal förvärvade sig människors bevågenhet och erhöllo ett stort namn genom att dana sig efter deras seder.' Lockad av sådana maningar följer ormungen sin moder från den ena synden till den andra, till dess han kommer till köttets vällust, vilken kan jämföras med solens värme. Och när han där funnit sin vila och köttets brand blivit honom ljuv, så lär modern honom att stinga med gadden.

Men emedan modern ser, hur svag hans gadd är, d. v. s. hur fattig han är på gods och svag på krafter, så eggar hon honom först till mjuka ting, d. v. s. att han först skall förvärva timliga ting av mindre anseende och sålunda nå mindre ärebetygelser, vilka i början förefalla mjuka och behagliga att äga. Han följer det giftiga rådet och stinger olyckliga människor, vilka ej ha kraft att göra motstånd, och plundrar dem på deras egendom.

Somliga stinger han med oförrätter, andra med hat och berövar dem deras liv. Sedan ondskans gadd härdats i dessa mindre ting, börjar han, eggad av moderns väsning, att stiga upp till högre ting, att avundas de mäktiga, lägga försåt och anstifta tvister, så att han icke rädes att utsträcka sin gadd ens mot de starkaste ting, nämligen till att tillfoga den heliga Kyrkan oförrätter, såframt man ej noggrant ger akt på det och visligen avvärjer det. Men att utrycka denna ondskans gadd, därtill finnes endast ett medel, nämligen att skära av ormens tunga. Det tillkommer de visa att bedöma, vad hans tunga är och hur den skall kunna avskäras.»

Sedan tillade Herren: »Liksom tyget ej känner, att det genomstinges, och liksom äpplet skalas utan att dess ägare tar skada därav, på det sättet är mitt lidande i denna ormens hjärta, ty aldrig begrundar han det i sitt hjärta. I stället tror han på förutbestämmelsen och säger: 'Om Gud på förhand vet, att jag skall fördömas, varför skall jag då längre bemöda mig? Om han vet, att jag skall frälsas, då tager han lätt emot min botgöring.' Ve honom, om han icke skyndsamt gör rätt bot och bättring, ty ingen går till spillo därför att jag förutser allt. Du må ock veta, att ormhonan, hans moder, ej skall vinna vad hon oklokt åstundar. Och icke skola de sönerna eller den släkten förkovras, utan hon skall dö i sorg och bitterhet, och hennes minne skall varda förgätet.»