Fadern talar till Sonen: »Du är lik en brudgum, som fäste sig en brud, vilken var skön till utseendet och dygdig till sederna, förde henne in i brudgemaket och älskade henne som sig själv. Så har du gjort, min Son. Du fäste dig en ny brud, när du brann av så stor kärlek till människornas själar, att du för deras skull ville låta sarga dig och utspänna dig på korset. Du förde dem in i din heliga Kyrka, vigd med ditt blod, liksom i ett brudgemak. Men nu har din brud i sanning blivit en sköka; brudgemakets dörr är stängd, och i brudens ställe vilar där den uslaste sköka, vilken tänker så vid sig själv: 'När min man sover och ligger här naken, skall jag draga ett skarpt svärd emot honom och dräpa honom, ty han behagar mig icke'. Vad betecknar bruden om icke de själar, som du återlöst med ditt blod?

Ehuru de äro många, kunna de dock på grund av enheten i tro och kärlek kallas en, och många av dem hava nu blivit äktenskapsbryterskor, emedan de älska världen mera än dig och åstunda en annans kärlek men icke din. Brudgemakets, d. v. s. Kyrkans, dörr är stängd. Vad betecknar dörren om icke den goda viljan, genom vilken Gud går in till själen?

Denna dörr är stängd, ty intet gott fullkomnas där - endast din oväns vilja fullkomnas. Ty allt som behagar och förnöjer kroppen, det älskas, det hedras, det förkunnas vara heligt och gott. Men din vilja - nämligen att människorna ivrigt böra älska dig, klokt åstunda dig och förnuftigt giva allting för dig - är alldeles stängd och förgäten. Det finns kanske några, som stundom öppet gå in i ditt brudgemak, men de inträda icke med avsikt att göra din vilja och att älska dig av hela sitt hjärta, utan de göra det av blygsel för människorna, på det att de icke må se ogudaktiga ut och på det att det icke må vara allmänt känt bland människor, hurudana de äro invärtes inför Gud.

Sålunda är dörren till ditt brudgemak sorgligt nog stängd, och man finner mera behag i horkarlen än i dig. De tänka även vid sig själva, att de skola dräpa dig, när du är naken och försänkt i sömn. Du förefaller dem naken, när de under brödets gestalt på altaret se din lekamen, som du antagit av jungfruns renaste kött utan att dock förlora din gudom; de skönja icke din gudoms makt däri och anse dig blott för ett litet bröd.

Dock är du i sanning Gud och människa, men de av världens mörker fördunklade ögonen förmå icke se dig. Du förefaller dem sovande, när du låter dem vara ostraffade, och därför gå de förmätet in i ditt brudgemak, tänkande så vid sig själva: 'Jag vill gå in och anamma Kristi lekamen som de andra; efteråt vill jag dock göra det som lyster mig. Ty vad skadar det mig, om jag icke anammar den, och vad gagnar det mig, om jag anammar den?' Se, de elända, med sådana tankar och med en sådan vilja dräpa de dig i sina hjärtan, på det att du icke måtte regera i dem, ehuru du är odödlig och allestädes närvarande genom din gudoms makt.

Men emedan det icke höves dig, min Son, att vara utan brud och icke att hava en brud utom den allra kyskaste, skall jag sända mina vänner, vilka skola taga dig en ny brud, skön att skåda, ärbar till sina seder och åtråvärd att beröra, och leda in henne i ditt brudgemak. Dessa mina vänner skola vara snabba såsom fåglar, ty min Ande med mig själv skall leda dem.

De skola ock vara starka såsom de, för vilkas händer muren rasar, och de skola vara modiga såsom de, vilka icke frukta döden utan äro beredda att giva livet. De skola leda en ny brud till dig, d. v. s. de skola förvärva dig mina utvaldas själar med stor heder och höviskhet, med stor fromhet och kärlek, med manligt arbete och stark uthållighet. Jag, som nu talar, är den, som ropade i Jordan och på berget: 'Denne är min älskade Son!' Mina ord skola snart fullkomnas.»