En djävul visade sig vid den gudomliga domstolen med en avlidens själ, vilken skälvde såsom ett skälvande hjärta. Djävulen sade till domaren: »Se detta byte! Din ängel och jag följde denna själ från hennes upphov ända till slutet, men han för att skydda och jag för att skada henne. Båda jagade vi henne såsom jägare, men på sistone föll hon i mina händer. Att vinna henne är jag så ivrig och häftig såsom en fallande ström, vilken ej kan hejdas om den ej möter något hinder. Detta är din rättvisa, men den är ännu ej bevisad mot denna själ. Därför äger jag henne ännu ej med trygghet. Jag åtrår henne så brinnande som ett av hunger förtärt djur, vilket av hunger äter t.o.m. sina egna lemmar. Emedan du är rättvis domare, må du alltså fälla en rättvis dom över denna själ!»

Domaren svarade: »Varför föll hon just i dina händer, och varför var du henne närmare än min ängel?» Djävulen svarade: »Emedan hennes synder voro flera än hennes goda gärningar». Domaren sade: »Visa, hurudana gärningarna äro!» Djävulen svarade: »Jag har en bok full med hennes synder». Domaren frågade: »Vad är namnet på denna bok?» Djävulen svarade: »Dess namn är Olydnad. I den boken äro sju böcker, och varje bok har tre spalter. Varje spalt har mer än tusen ord. Ingen har mindre än tusen, men några hava många fler.» Domaren sade: »Säg dessa böckers namn, ty ehuru jag vet allting, vill jag dock att du talar, på det att din vilja och min godhet må bliva uppenbara för andra».

Djävulen svarade: »Den första bokens namn är högfärd, och i den finnas tre spalter. Den första är andlig högfärd i tankarna, ty han högmodades över sitt goda liv, som han trodde vara bättre än andras. Han högmodades även över sitt förstånd och över sina tankar, enligt hans mening klokare än andras. Den andra spalten är, att han högmodades över de rikedomar, som förunnats honom, sina tjänare, kläder och andra tillhörigheter. Den tredje är, att han högmodades över sina lemmars skönhet och över sin förnäma släkt och sina gärningar. Och i dessa tre spalter voro otaliga ord, såsom du själv bäst vet.

Den andra boken var hans lystnad. Den hade tre spalter. Den första var andlig, ty han trodde ej sina synder vara så tunga som det sades, och på ovärdigt sätt åstundade han himmelriket, vilket endast tillkommer den fullkomligt rene. Den andra var, att han åstundade mera i världen än nödvändigt var, och hans vilja gick endast ut på att upphöja sitt namn och sin släkt, så att han skulle kunna uppfostra sina arvingar och göra dem mäktiga men ej till din heder utan till världens heder. Den tredje spalten var, att han åtrådde världslig heder och att vara över andra. Och i dessa spalter äro, såsom du själv bäst vet, oräkneliga ord - de ord, varmed han eftersträvade ynnest och vänskap och förvärvade sig timligt gott.

Den tredje boken är avund. Den har tre spalter. Den första var i hans sinne, ty han avundades hemligen alla dem, som hade mera eller gjorde större lycka än han. Den andra var, att han av avund tog av deras tillhörigheter, som hade mindre än han och voro i större behov än han. Den tredje var, att han av avund hemligen skadade sin nästa genom sina råd och jämväl öppet, såväl med ord som gärning, såväl genom sig själv som genom sina medhjälpare, samt eggade andra att göra detsamma.

Den fjärde är girighet. I den funnos tre spalter. Den första var girighet i sinnet, ty han ville icke för andra yppa sådana ting som han visste och varav andra skulle ha fått tröst eller nytta, i det han tänkte så för sig själv: 'Vad nytta får jag därav att jag giver detta råd till den eller den? Vad får jag för gott av att jag bistår den människan med detta råd eller ord?' Och så gick den nödställde bedrövad bort från honom, icke underrättad eller upplyst, vilket han mycket väl hade kunnat bli, om mannen hade haft god vilja att underrätta honom.

Den andra spalten var, att när han var i stånd att förlika tvistande, så ville han icke göra detta. Och när han kunde trösta bedrövade, så brydde han sig ej om att göra det. Den tredje spalten var snålhet om sina ägodelar, ty om han borde giva ut en enda penning i ditt namn, så ängslades han och bekymrades, men han gav gärna hundra för världens heder. I dessa spalter äro otaliga ord, såsom du själv bäst vet, ty du vet allting, och ingenting kan döljas för dig, men med din makt tvingar du mig att tala, emedan du vill gagna andra därmed.

Den femte boken är lättja, och den har tre spalter. För det första var han lat i gärning, när det gällde att göra goda gärningar till din heder och att uppfylla dina bud. Ty för att vila sin kropp förspillde han sin tid; hans kropps nytta och vällust var honom nämligen allra kärast. För det andra var han lat i tankarna, ty då din gode ande ingav hans hjärta ånger eller någon andlig insikt, syntes honom detta vara mycket långtråkigt; han drog bort sitt sinne från andliga tankar, och varje världslig glädje syntes honom vara angenäm och ljuv. För det tredje var han lat i munnen, d. v. s. till att bedja och till att tala det som skulle ha varit till nytta för andra och till ära för dig, men han var mycket ivrig, när det gällde lättfärdigt tal. Hur oräkneligt många ord som finnas i dessa spalter, det är endast dig bekant.

Den sjätte boken var vrede. Den hade tre spalter. Den första var, att han vredgades på sin nästa över de ting, som ej voro gagnande för honom själv. Den andra spalten var, att han i sin vrede skadade sin nästa i gärning och stundom även i sin vrede berövade honom hans tillhörigheter. Den tredje var, att han oroade sin nästa genom sin vrede.

Den sjunde boken var hans lusta. Även den hade tre spalter. Den första var, att han utgöt sin säd på otillbörligt och oordnat vis. Ty fast han var gift och ej försyndade sig med andra kvinnor, utgöt han dock otillbörligt sin säd genom opassande omfamningar och ord och även genom oanständiga åthävor. Den andra var, att han var högeligen lättfärdig i ord. Han förledde nämligen icke blott sin hustru till hetare lusta, utan lockade ofta genom sina ord jämväl andra till att höra eller tänka på lättfärdiga ting. Den tredje spalten var, att han alltför kräsligt närde sin kropp, i det han lät tillreda många fina rätter åt sig, till större retelse för kroppen och för att prisas och kallas stor av människor. Det finns mer än tusen ord i dessa spalter. Han satt ju vid bordet längre tid än han borde, gav icke akt på den tid som förunnades honom, talade på opassande sätt och intog mera än naturen ville. Se, o domare, nu är min bok slut! Tilldöm mig alltså denna själ!»

Domaren teg, men barmhärtighetens moder, som förut stått längre bort, nalkades och sade: »Min Son, jag ville disputera om rättvisan med denne djävul». Sonen svarade henne: »Käraste moder, när rättvisan ej förvägras djävulen, hur skulle den då kunna förvägras dig, som är min moder och änglarnas härskarinna? Du kan allt och vet allt i mig, men du talar på det att min kärlek måtte bliva känd för andra.» Modern sade nu till djävulen: »Jag befaller dig, djävul, att du svarar mig på tre ting som jag frågar dig om. Ehuru du gör det ogärna, måste du dock göra det i rättvisans namn, ty jag är din härskarinna. Säg mig: månne du känner människans alla tankar?»

Djävulen svarade: »Jag känner endast dem, som jag kan bedöma med ledning av människans yttre tillvägagångssätt och hennes disposition, samt dem, som jag själv ingiver hennes hjärta, ty fast jag förlorat min värdighet, blev dock av min naturs finhet så mycken visdom kvar, att jag av människans beteende kan sluta mig till hennes själstillstånd, men människans goda tankar kan jag ej lära känna».

Då sade den milda jungfrun återigen till djävulen: »Säg mig, o djävul, ehuru du gör det ogärna - vad är det som kan utplåna skriften ur din bok?» Djävulen svarade: »Ingenting kan utplåna den utom ett, och det är gudlig kärlek, ty för den, som får denna kärlek i sitt hjärta, för honom utplånas genast det som står skrivet om honom i min bok, hur stor syndare han än är». Jungfrun sade för tredje gången: »Säg mig, djävul, månne det finns någon, som är en så oren syndare eller så bortvänd från min Son, att han icke kan få nåd igen, så länge han lever i världen?» Djävulen svarade: »Nej, ingen är så syndig, att han ej kan bättra sig under sin livstid, om han bara vill; ty om någon - han må vara än så stor syndare - förvandlar sin onda vilja till en god, gripes av gudlig kärlek och vill framhärda däri, så kunna inga djävlar behålla honom».

Då sade barmhärtighetens moder till de kringstående: »På slutet av sitt liv vände sig denna själ till mig och sade: 'Du är barmhärtighetens moder och den, som förbarmar sig över de elända. Jag är ovärdig att bedja till din Son, ty mina synder äro så svåra och så många, och mycket retade jag honom till vrede, i det jag mera älskade min lusta och världen än Gud, min Skapare. Därför beder jag, att du måtte förbarma dig över mig, ty du vägrar icke din barmhärtighet åt någon, som beder dig därom. Fördenskull vänder jag mig till dig, och jag lovar dig, att om jag får leva, så vill jag bättra mig och vända min vilja till din Son och icke älska något annat än honom.

Men framför allt sörjer och gråter jag nu över att jag intet gott gjorde till din Sons, min Skapares heder. Därför beder jag dig, mildaste fru, förbarma dig över mig, ty jag har ingen att taga min tillflykt till utom dig.' Med sådana ord och sådan tanke kom denna själ på sistone till mig. Månne jag då ej borde höra henne? Vem förtjänar icke att bönhöras, om han anropar en annan med hela sitt hjärta och med fast vilja till bättring? Hur mycket mer bör då icke jag, barmhärtighetens moder, höra dem, som ropa till mig?»

Djävulen svarade: »Om en sådan vilja visste jag intet. Men om det är som du säger, så må du bevisa det med uppenbara skäl».
Modern svarade: »Du är ovärdig att jag svarar dig, men för att det, som här visas, må lända andra till gagn, svarar jag dig. Eländige, du sade nyss, att intet annat förmår utplåna skriften ur din bok än gudlig kärlek.» Och nu vände jungfrun sig till domaren och sade: »Min Son, må djävulen öppna sin bok, läsa och se, huruvida allt där är fullskrivet eller möjligen något utplånat».
Då sade domaren till djävulen: »Var är din bok?»
Djävulen svarade: »I min buk».
Domaren frågade honom: »Vad är din buk?»

Djävulen svarade: »Mitt minne; ty liksom all orenlighet och all stank är i buken, så är ock all ondska och orättfärdighet i mitt minne, och det stinker såsom den otäckaste lukt inför dig. Ty när jag i mitt övermod avföll från dig och ditt ljus, då kom all ondska på min lott, och mitt minne förmörkades för Guds goda ting, men i detta mitt minne är all syndarnas ondska nedskriven.»

Då sade domaren till djävulen: »Jag befaller dig, djävul, att du noggrant ser efter och undersöker i din bok, vad som är skrivet och vad som är utplånat av denna själens synder, och säger det offentligen». Djävulen svarade: »Jag ser i min bok, men jag ser andra ting vara skrivna än dem jag tänkte. Jag ser nämligen de sju vara utplånade, och intet återstår i min bok därav; det syns bara, att där en gång stått någonting skrivet.»

Nu sade domaren till den goda ängeln, som var närvarande: »Var äro denna själs goda gärningar?» Ängeln svarade: »Herre, allt är i ditt förutvetande och din kännedom, det närvarande, det förflutna och det tillkommande. Vi veta och se allt i dig, och du i oss. Vi behöva ej tala med dig, ty allt vet du. Men eftersom du vill visa din kärlek, tillkännager du din vilja för dem, som det behagar dig. Från den första stund, då dennes själ var förenad med kroppen, var jag beständigt med henne. Jag skrev jämväl en bok om hennes goda gärningar. Det står i din makt, om du vill höra denna bok.»

Domaren svarade: » Jag kan icke döma, förrän jag hört och lärt känna både hans goda och hans onda gärningar, och sedan dessa rättvist vägts mot varandra, skall han, såsom rättvisan kräver, dömas antingen till döden eller till livet». Ängeln svarade: »Min bok är hans lydnad, varmed han lydde dig, och det finns sju spalter däri. Den första är hans dop. Den andra är hans återhållsamhet i fasta och från olovliga gärningar och synder och även från hans kötts lusta och frestelse. Den tredje spalten var hans bön och hans på dig inriktade goda föresats. Den fjärde spalten var hans goda gärningar i allmosor och andra barmhärtighetsgärningar. Den femte spalten var hans hopp till dig. Den sjätte var hans tro, som han höll såsom kristen. Den sjunde var hans gudliga kärlek.»

Då sade domaren till den gode ängeln: »Var är din bok?» Ängeln svarade: »I skådandet av dig och kärleken till dig, Herre». Då sade Maria hånande till djävulen: »Hur har du förvarat din bok, och hur kom det sig, att det som var skrivet i den, blev utplånat?» Djävulen ropade: »Ve, ve! Du bedrog mig!» Domaren sade då till sin huldrika moder: »Du har på förnuftigt sätt erhållit ett domstolsutslag i denna sak, och du har rättvist vunnit denna själ». Djävulen skrek: »Jag förlorade, jag blev övervunnen! Men säg mig, o domare, hur länge skall jag behålla denna själ för de utplånade syndernas skull?» Domaren svarade: » Jag skall kungöra dig det, ty böckerna äro uppslagna och lästa. Men säg mig nu, djävul, ehuru jag vet allting, om denna själ rättvisligen bör inträda i himmelen eller ej! Jag låter dig nu se och veta den sanna rättvisan.»

Djävulen svarade: »Den rättvisan finnes hos dig, att om någon skiljes från världen utan dödssynd, så skall han icke hemfalla åt helvetets plågor, och att var och en, som har gudlig kärlek, med rätta skall komma till himmelen. Emedan nu denna själ icke lämnade världen i dödssyndens tillstånd utan hade gudlig kärlek, är hon värd att efter reningen i skärselden inträda i himmelriket.»

Domaren svarade: »Emedan jag öppnade ditt förstånd och lät dig se sanningens och rättvisans ljus, må du i deras närvaro, för vilka det lyster mig att bekantgöra detta, säga vilken rättvisa som bör vederfaras denna själ».

Djävulen svarade: »Att hon må renas så, att icke en enda fläck finnes hos henne, ty ehuru hon rättvisligen är tilldömd dig, är hon dock ännu oren och kan icke komma till dig förrän efter reningen. Och emedan du, domare, tillfrågade mig, frågar jag nu dig, på vilket sätt hon skall renas och hur länge hon skall vara i mina händer.»

Domaren svarade: »Det förbjudes dig, djävul, att ingå i henne eller uppsluka henne i dig, men du skall rena henne, tills hon blivit ren och obefläckad, ty hon lider straffet i överensstämmelse med sin synd. Hon syndade trefaldigt med synen, trefaldigt med hörseln, trefaldigt med känseln. Därför skall hon trefaldigt straffas i synen. För det första skall hon själv se sina avskyvärda synder. För det andra skall hon se dig i din ondska och i din förfärliga vanskaplighet. För det tredje skall hon se andra själars osalighet och rysliga straff. Likaså skall hon trefaldigt straffas i hörseln.

För det första skall hon höra förfärligt ve, ty hon ville höra sitt eget lov och världens lust. För det andra skall hon höra djävlarnas hemska rop och hädelser. För det tredje skall hon höra smädelser och outhärdligt elände, ty hon hörde hellre och med större nöje världens kärlek och ynnest än Guds och tjänade världen mera nitiskt än sin Gud. Hon skall även trefaldigt plågas i känseln. För det första skall hon både invärtes och utvärtes brinna i den mest förtärande eld, så att det icke finnes den minsta fläck på henne, som icke renas i elden. För det andra skall hon uthärda den värsta köld, ty hon brann av sin egen lystnad men var kall i kärlek till mig. För det tredje skall hon vara i djävlarnas händer, så att det ej finns ens den minsta tanke eller det minsta ord som icke skall renas, till dess hon blir såsom det guld, som efter ägarens vilja renas i degeln.»

Då sade djävulen ånyo: »Hur länge skall denna själ lida dessa straff?»
Domaren svarade: »Så länge som det var hennes vilja att leva i världen. Och emedan hon var sådan, att hon gärna levat i sin kropp till världens ända, därför skall detta straff räcka till världens ända. Ty det är min rättvisa, att var och en, som har gudlig kärlek till mig och med hela sitt hjärta åstundar mig samt önskar att vara hos mig och skiljas från världen, han skall få himmelriket utan straff, ty det närvarande livets prövning är hans rening. Den, som fruktar döden för den bittra dödssmärtans skull och för det kommande straffet samt skulle vilja leva längre för att få tillfälle att bättra sig, han skall få ett lätt straff i skärselden. Men den, som vill leva ända till domedagen, han skall, fast han ej begått dödssynd, likväl för denna sin vilja att evigt leva straffas ända till domedagen.»

Då svarade den huldrika modern och sade: »Välsignad vare du, min Son, för din rättvisa, som inbegriper all barmhärtighet. Ehuru vi se och veta allt i dig, må du likväl till andras lärdom säga, vilket läkemedel som skall användas för att en så lång plågotid skall förminskas och en så grym eld utsläckas, och huru denna själ skall kunna frälsas ur djävlarnas händer.»

Sonen svarade: »Dig kan jag intet neka, ty du är barmhärtighetens moder, och du ombesörjer barmhärtighet och tröst åt alla. Det finns tre ting, som kunna förminska en så lång plågotid, släcka elden och befria själen ur djävlarnas händer. Det första är, att någon återlämnar det, som han orättvist tog från andra, eller som han rättvisligen bort återlämna åt andra, ty det är rättvist, att själen renas tills det, som hon orättvist berövat andra, är gäldat ända till den yttersta skärven, vare sig det sker genom helgonens böner, genom vänners allmosor och goda gärningar eller genom en tillbörlig rening. Det andra är rikliga allmosor. Därigenom utsläckes elden. Det tredje är att min lekamen offras på altaret för henne och att mina vänner bedja för henne. Dessa tre ting kunna frälsa själen från de tre straffen.»

Barmhärtighetens moder frågade på nytt: »Vad gagna honom nu de goda gärningar, som han gjorde för dig?»
Sonen svarade: »Du frågar icke därför att du icke vet det (ty du vet och ser allting i mig), utan därför att du vill uppenbara min kärlek för andra. Förvisso skall icke det minsta ord eller den minsta tanke, som han tänkte till min heder, vara utan vedergällning. Allt det, som han gjort för min skull, är nu inför honom, och i hans plåga länder detta honom till svalka och tröst, och det gör, att han känner mindre hetta än han annars skulle ha gjort.»

Därefter talade modern till sin Son och sade: »Hur kommer det sig, att denna själ står så orörlig, liksom den, vilken varken rör händer eller fötter mot sina ovänner, och ändå är levande?»

Domaren svarade: »Profeten skrev om mig, att jag var såsom ett lamm, vilket är tyst inför dem som klippa det. I sanning, jag teg inför mina ovänner, och därför är det rättvist, att denna själ, emedan hon icke aktade på min död och ansåg den för något ringa, nu är i dråparnas händer, såsom ett barn, vilket ej förmår ropa och värja sig.»

Modern svarade: »Välsignad vare du, min ljuvaste Son! Du gör intet utan rättvisa. Du har förut sagt, min Son, att dina vänner kunna hjälpa denna själ, och du vet mycket väl, att denna själ på trefaldigt sätt tjänade mig. För det första genom avhållsamhet, i det hon fastade på vigilierna till mina högtidsdagar och då idkade återhållsamhet i mitt namn. För det andra därmed att hon läste min tidegärd. För det tredje därmed att hon med sin egen mun sjöng till min heder. Eftersom du alltså, min Son, hör dina vänner, som ropa på jorden, så beder jag dig, att du måtte höra även mig.» Sonen svarade: »Den, som är mest älskad av någon herre, han får fortast bönhörelse. Och emedan du är mig kärare än allt annat, så begär vad du vill, och det skall givas dig.»

Modern svarade: »Denna själ utstår tre straff i synen, tre i hörseln och ytterligare tre i känseln. Därför beder jag dig, käraste Son, att du måtte efterskänka honom ett av straffen i synen, så att han icke ser de förskräckliga djävlarna men utstår de båda andra straffen, ty detta kräver din rättvisa, som jag ej förmår motsätta mig; ja så kräver din barmhärtighets rättvisa. För det andra beder jag, att du måtte efterskänka honom ett straff i hörseln, så att han ej hör sin skam och vanheder. För det tredje beder jag, att du även efterskänker honom ett straff i känseln, så att han ej skall känna den värsta kölden, som han dock är värd att hava, eftersom han var kall i kärlek till dig.»

Sonen svarade: »Välsignad vare du, käraste moder! Dig kan intet nekas. Ske din vilja! Må det ske, som du begärt!»
Modern svarade: »Välsignad vare du, min ljuvaste Son, för all din kärlek och barmhärtighet!»

I samma ögonblick syntes då ett helgon med en stor härskara och sade: »Lov vare dig, Herre Gud, allas Skapare och domare! Denna själ tjänade mig fromt i sitt jordeliv, ty hon fastade till min heder och prisade mig och dina kringstående vänner med sin vördnadsbetygelse. Därför beder jag dig å deras och mina vägnar: förbarma dig över denna själ och giv henne för våra böners skull vila och lättnad i ett straff, så att djävlarna ej måtte hava makt att förmörka hennes medvetande.

Ty i sin ondska fördunkla de hennes medvetande så, att hon aldrig hoppas på att få uppleva slutet på sitt elände eller uppnå härligheten (utom så ofta det behagar dig att särskilt se till henne i din nåd), och detta är ett värre straff för henne än allt annat. Förunna henne därför, milde Herre, för våra böners skull, att i vilken plåga hon än hamnar, hon må vara förvissad om, att den skall få ett slut och att hon skall uppnå den eviga härligheten.»

Domaren svarade: »Detta är sann rättvisa, ty denna själ drog ofta sitt sinne bort från andliga tankar och betraktelser till det kroppsliga; hon ville förmörka sitt samvete och fruktade icke att göra mig emot. Därför är det rättvist, att djävlarna nu fördunkla hennes medvetande. Men emedan I, mina käraste vänner, hörden mina ord och fullkomnade dem i gärning, är det ej riktigt att neka eder någonting. Därför skall jag göra vad I viljen.» Då svarade alla helgonen: »Välsignad vare du, Gud, i all din rättvisa, ty du dömer rättvist och lämnar intet ostraffat.»

Sedan sade den goda ängeln, som var given åt själen för att beskydda henne, till domaren: »Jag var med denna själ ända från den första stund hon var förenad med kroppen, och jag följde henne enligt din kärleks anordning. Hon gjorde stundom min vilja. Därför beder jag dig, Herre, förbarma dig över henne!» Herren svarade då: »Vi vilja begrunda detta». Och så slutade denna syn.