Fyra år därefter såg jag en fagert strålande yngling med denna ovan-nämnda själen, vilken nu var likasom klädd men ej fullständigt. Ynglingen sade till domaren, som satt på tronen och var omgiven av tusen sinom tusen, vilka alla tillbådo honom för hans tålamod och kärlek: »O domare, detta är den själ, som jag bad för och om vilken du sade, att du ville tänka dig för om henne.

Nu bedja vi alla, som stå här, för andra gången om din barmhärtighet mot henne. Och fastän vi veta allting i din kärlek, tala vi dock på mänskligt sätt (ehuru intet mänskligt är hos oss) för din bruds skull, hon som andligen hör och ser detta.»

Domaren svarade: »Om det funnes en vagn, som vore full med ax, och många människor, den ena efter den andra, toge var sitt ax, så skulle axens antal och tyngd minskas. Så förhåller det sig ock nu, ty många tårar och kärleksverk ha framburits inför mig för denna själs skull.

Därför är min dom, att hon skall komma i din vård, och du skall föra henne till den vila, som ögat ej förmår se och örat ej höra och som själen ej kan föreställa sig medan hon är kvar i köttet; där, varest himlen ej är ovanför och jorden ej är nedanför; där, varest det finns en otänkbar höjd och outsäglig längd, en underbar bredd och ett ofattbart djup; där, varest Gud är ovan allting, utanför allting och inom allting, styr allt och omsluter allt utan att omslutas av någon.»

Sedan såg jag denna själ uppstiga till himmelen lika strålande som den mest strålande stjärna i sin strålglans. Och då talade domaren och sade: »Skyndsamt skall den timmen komma, då jag skall fälla min dom och utöva rättvisa mot denne avlidne mans släkt, ty denna släkt steg upp med högmod och skall fara ned till högmodets vedergällning».