Kristus förebrår en konung och världsliga människor, som icke tillskriva Gud sina segrar över fienderna utan sin egen duglighet, sin stora krigshär och sin kroppsstyrka. Han säger, att de må draga ut i kriget såsom David emot jätten, i det de sätta sin förhoppning på Gud men dock göra bruk av sin mänskliga klokhet, ty lätt segrar den, som har Gud till hjälpare.
Kapitel 41

Sonen talar till bruden om en konung i Sverige och säger: » Jag sade dig, att denne konung är ett barn. Detta kan du förstå av två ting. För det första av hans styrelse, för det andra av hans oräkneliga härskara. Månne icke herden David besegrade jätten? Men huru? Kanske med makt och visdom? Förvisso icke, utan med Guds kraft, ty om icke Gud hade tillintetgjort jättens djärvhet och ingjutit mod i gossen Davids sinne, hur skulle då gossen ha kunnat gå emot den väldige kämpen? Och hur skulle stenen ha kunnat slå ned en så stark och ha kunnat nå en så beprövad man, om icke Guds kraft hade varit i stenen? Alltså segrar lätteligen den, som har Gud till medhjälpare. Den, som har fullkomlig förtröstan på Gud, han behöver icke mycken kroppslig styrka, blott tro och kärlek.

Men världsliga människor anse sig segra genom kroppslig styrka och att stridens utgång beror av mänskligt bemödande. Och när de stå som segrare, så tillskriva de det snarare den mänskliga dugligheten än Guds kraft, ehuru varken goda eller onda bliva segrare förutan Guds tillåtelse och rättvisa. Ty stundom få goda överhand över onda, och stundom få i stället de onda överhand över de goda genom Guds hemliga tillåtelse. Och emedan få människor vilja betrakta Guds tålamod och rättvisa, på grund av den allmänna glömskan och försumligheten, därför vanhedras Guds kraft och människan prisas och upphöjes, såsom vore hon mäktig och vunne segrar genom sin kraft.

Jag sade icke utan orsak, att denne konung är ett barn. Ty om ett barn ser två äpplen, av vilka det ena är helt förgyllt utanpå men alldeles tomt och angripet inuti men det andra mindre vackert utanpå och alldeles färskt inuti, så föredrager barnet det äpple, som ser vackert ut men inuti är ruttet, ty det förmår endast bedöma det, vars yttre det kan skåda. Så gör denne konung. Det syntes honom fagert att draga ut med en stor härskara, men han visste icke och övervägde icke vilket elände som doldes innanför. Han beaktade icke vilken hungersnöd och sorg som skulle följa och att de skulle draga ut eländiga av hunger och komma än eländigare tillbaka.

Tarvligt och dåraktigt synes det att draga ut med en liten här, men en stor nytta ligger fördold däruti. Om han drager åstad på detta sätt, nämligen med ödmjukhet och med en ringa härskara, så skall jag fylla hans tankar med gudomlig insikt och giva hans kropp gudomlig styrka. Jag förmår nämligen göra en stark av den svage, en hög av den ödmjuke, en hedrad av den föraktade. Säg fördenskull åt honom, att han icke rädes utan sätter sitt hopp till mig och gör vad han förmår, med gudlig insikt och mänskligt förutseende. Så skola kärleken och den goda viljan rättfärdiga honom, ifall den mänskliga klokheten tryter.»

TILLÄGG
Guds Son talar: »Var och en, som önskar besöka de otrognas länder, bör göra fem ting. För det första lätta sitt samvete genom ånger och uppriktig bikt, alldeles som om han genast skulle dö. För det andra lägga bort all veklighet i seder och kläder, icke giva akt på nymodiga sedvänjor utan på de gamla lovvärda, som inrättats av hans föregångare. För det tredje må han icke vara villig att hava något timligt utom till nödtorft och till Guds heder, och om han vet, att han själv eller hans föräldrar med orätt förvärvat någonting, så må han vara villig att återställa det, vare sig det nu är litet eller stort.

För det fjärde må han arbeta på att de otrogna komma till den sanna tron, och han må icke åstunda deras rikedomar eller boskap eller annat utom till lekamlig nödtorft allenast. För det femte vara villig att dö för Guds ära och dessförinnan inrätta sig i en så prisvärd vandel, att han förtjänar nå fram till en kostbar död.»