Sonen talar till bruden om en konung i Sverige och säger: » Jag sade dig, att denne konung är ett barn. Detta kan du förstå av två ting. För det första av hans styrelse, för det andra av hans oräkneliga härskara. Månne icke herden David besegrade jätten? Men huru? Kanske med makt och visdom? Förvisso icke, utan med Guds kraft, ty om icke Gud hade tillintetgjort jättens djärvhet och ingjutit mod i gossen Davids sinne, hur skulle då gossen ha kunnat gå emot den väldige kämpen? Och hur skulle stenen ha kunnat slå ned en så stark och ha kunnat nå en så beprövad man, om icke Guds kraft hade varit i stenen? Alltså segrar lätteligen den, som har Gud till medhjälpare. Den, som har fullkomlig förtröstan på Gud, han behöver icke mycken kroppslig styrka, blott tro och kärlek.

Men världsliga människor anse sig segra genom kroppslig styrka och att stridens utgång beror av mänskligt bemödande. Och när de stå som segrare, så tillskriva de det snarare den mänskliga dugligheten än Guds kraft, ehuru varken goda eller onda bliva segrare förutan Guds tillåtelse och rättvisa. Ty stundom få goda överhand över onda, och stundom få i stället de onda överhand över de goda genom Guds hemliga tillåtelse. Och emedan få människor vilja betrakta Guds tålamod och rättvisa, på grund av den allmänna glömskan och försumligheten, därför vanhedras Guds kraft och människan prisas och upphöjes, såsom vore hon mäktig och vunne segrar genom sin kraft.

Jag sade icke utan orsak, att denne konung är ett barn. Ty om ett barn ser två äpplen, av vilka det ena är helt förgyllt utanpå men alldeles tomt och angripet inuti men det andra mindre vackert utanpå och alldeles färskt inuti, så föredrager barnet det äpple, som ser vackert ut men inuti är ruttet, ty det förmår endast bedöma det, vars yttre det kan skåda. Så gör denne konung. Det syntes honom fagert att draga ut med en stor härskara, men han visste icke och övervägde icke vilket elände som doldes innanför. Han beaktade icke vilken hungersnöd och sorg som skulle följa och att de skulle draga ut eländiga av hunger och komma än eländigare tillbaka.

Tarvligt och dåraktigt synes det att draga ut med en liten här, men en stor nytta ligger fördold däruti. Om han drager åstad på detta sätt, nämligen med ödmjukhet och med en ringa härskara, så skall jag fylla hans tankar med gudomlig insikt och giva hans kropp gudomlig styrka. Jag förmår nämligen göra en stark av den svage, en hög av den ödmjuke, en hedrad av den föraktade. Säg fördenskull åt honom, att han icke rädes utan sätter sitt hopp till mig och gör vad han förmår, med gudlig insikt och mänskligt förutseende. Så skola kärleken och den goda viljan rättfärdiga honom, ifall den mänskliga klokheten tryter.»